Kan en bonus bli ens egen?

camilla, tyckte jag kände igen bilden, sett dej i ett annat forum...hoppas allt går bra!

Jag är idag ett vuxetbonusbarn som träffade min sk bonuspappa när jag var 1,2-2 år. Min kontakt med min biopappa var dålig och jag växte upp med min biopappa som jag förövrigt alltid kallat pappa. Ser honom som min pappa och älskar honom innerligt som alltid funnits där för mig.

När min dotter var dryga ett år så träffade jag min sambo och dom två gillade varandra från första stund. Min sambo älskar lill tjejen precis som om hon skulle vara hans och hon säger pappa till honom för henne är han ju pappa han har ju funnits där så länge och dom två funkar hur bra som helst ihop. Jag sa redan i början av vårt förhållande att vi tillsammans bestämmer över henne att han inte behöver fråga mig innan han säger till osv för vi hade tillsammans satt regler. När han pratar om henne så säger han sitt eller vårt barn villket jag tycker känns bra. Det märks att hon älskar honom för i veckan så kom min sambo och kysste mig på kinden och la armarna om mig för att sedan försvinna till nästa rum lillan komme och ville upp i famnen så självklart tog jag upp henne (hon är två och ett halvt år) och säger - Mamma det är faktiskt min pappa.. just nu är det en pappa period och det känns skönt att han finns där för henne läser för henne leker med henne och allt annat som hon vill att dom ska göra... Som många säger är det kärleken som gör pappan eller mamman...

När min flicka skulle fylla 2 år så dog hennes biologiska pappa i en olycka. 1 år senare träffar jag en ny, min nuvarande sambo och de hittade varandra direkt. Hon kallade honom vid namn i några år tills det en dag blev viktigt för henne att få ha nån att kalla för "pappa". Vi har aldrig sagt åt henne att säga pappa till honom utan vi vela att det i sånnafall skulle bli hennes val. För henne är min sambo hennes pappa idag och hon är 8 år.
Min sambo och jag har även 2 barn till nu gemensamma och det har aldrig varit så att jag tagit besluten själv angående vår äldsta flicka utan vi delar på ansvaret precis som med resten av barnen...

Min son kallar min pojkvän för pappa. han har ingen kontakt med den biologiska pappan, de har inte setts på ett år och sonen är nu tre år. Min pojkvän gör allt som en vanlig pappa gör; hämtar och lämnar på dagis osv.

"Mina" barn kallar mig för mamma, de har bara sporadisk kontakt med bio numera. Det är ett val som de själva gjort och inget som vi påverkat åt något håll... Håller med Agni om att MAMMA eller PAPPA inte är något man blir bara för att man har samma gener utan det är något man får göra sig förtjänt av.

Mina barn var 2,5 och 4,5 när jag träffade min nya och nu idag har det gått 7 år och han är deras "pappa"
Visst finns deras biologiska pappa i livet men som det ser ut nu så har vi inte setts på 5 år men han ringde för nån vecka sen och ville träffas.
Men min sambo är den som funnits där när det behövts och stöttat och skällt på dem.

Har själv ett bonus och två bio och min bonus och jag har ett bra förhållande.
Jag tror att om hans mamma INTE funnits med så hade jag tagit till mig honom mer som mitt biobarn MEN nu finns hon med och har alltid gjort så det finns ingen anledning för mig att ens försöka.

min sambo har två barn sen innan...o ett av dom barnen är inte hans biologiska egentligen men han har haft hand om det barnet sen barnet var litet. Han gör ingen skillnad på barnen o han räknar alla barnen som sina. Än idag har han umgänge med barnet fast han inte  bor tillsammans med mamman!

Hej allihopa!

Är glad för att jag hittade den här tråden ty jag har just fått höra något enormt!

Jag är bonusmamma till en liten 6-åring som har en närvarande biomamma. Bonusbarnet och jag har funnit varandra från första stund och jag tycker mycket om henne!

Idag frågade bonusdottern sin pappa (min pojkvän)om vad jag blir till henne om vi får barn. Han svarar att jag blir hennes "extra-mamma".

Då frågade 6-åringen om jag blir hennes mamma om hennes riktiga mamma dör! Pappan svarar lite förvirrat att jag kanske kommer att bli hennes sk "mamma" då... (otäck diskussion).

Då säger mitt bonusbarn att hon hoppas att sin mamma dör!!

Pappan svarar att vi verkligen inte hoppas att det blir så...

Jag blir väldigt förskräckt men gissar att 6-åringar har livlig fantasi och att hon inte riktigt vet vad död innebär. Hennes budskap är mer att hon tycker mycket om mig och vill att jag ska finnas för henne, som en mamma.

Så svaret på TS fråga är att det kan bli väldigt starka känslor från både barnet och bonusmamman!

Jag vill understryka att jag aldrig på något vis försökt ta biomammans plats, viktigt att poängtera!! Jag inser ju hur känsligt det här är.... det enda jag har gjort är att vara snäll mot min bonusdotter.

Min pojkvän och hans ex har delad vårdnad (varannan vecka) så biomamman är mycket närvarande.

Är fortfarande helt tagen. Har inga barn själv och har inget att jämföra med. Vad säger ni andra som har barn?

I dem fall som biomamman eller biopappan är frånvarande av olika orsaker så är det ju helt riktigt att säga mamma och pappa tycker jag! Väldigt gulligt...!!

Det går absolut att känna starkt oavsett blodsband.