2 lander i forhallandet

Oj, jag kanner igen mig... Fast har bor vi i London och min man ar fran AUstralien. Jag vill inte till Sverige, jag vill stanna har, men han vill till OZ. Alskar Australien (bott dar tidigare i flera ar) men tycker nu att det ar laaangt bort. SPeciellt fran min famijlj, och vi har 2 barn. Ar livradd for att flytta dit och sen kanna mig 'overgiven' och langta hem (London). Vad hander om 20 ar??? Vad hander nar ens foraldrar blir gamla och sjuka? Fy fasiken for a bo sa langt bort da! Men mannen langtar hem....

Fortsatt skriva, det hjalper att hora att detta problem inte ar sa ovanligt som man tror!

Tack for valdigt stodjande och uppmuntrande ord, Maria, kandes som du verkligen har ratt i detta med att man ska satsa. Och nar du skrev "det ordnar sig alltid", sa log jag - for jag hoppas verkligen att det ar sa det ar har i livet.

Nim - jag bor ocksa precis utanfor London, och jobbar vid London Bridge! Va trevligt, jag gillar verkligen att sa manga svenskar bor har, det hjalper mig massor. Jag har en del fragor till dig, hoppas det ar ok (strunta i o svara om du inte vill!!)!

Hur lange har du bott har? Ni har barn skriver du, hur funkar det i London? Tips om bra/daliga saker att forbereda sig pa? Hur starkt kanner din man att han vill till OZ? Hur hanterar ni det?

Rolls, vi har bott har i 7 ar nu - tiden gar SAA snabbt! Bor i Wandsworth. Tycker London funkar superbra med barn! Vi har tva barn och allt ar jatte barnvanligt - forrutom tunnelbanan da... Och dagis ar ju hur dyrt som helst. Mycket ar inte som i Sverige men, enligt min mening, battre eller lika bra. Bara annorlunda. Det ar liksom lite mer gammaldags har. Pa gott och ont i bland. Men det finns sa mycket aktiviteter for bade barn och mammor, och dar vi bor finns det stora gronomraden. Sen far man val se nar barnen blir storre, med skolor och sa.

Min man saknar VERKLIGEN Australien. Framforallt klimatet. Han ar liksom uppvaxt pa en strand utan klader med konstatn 40 grader. Han gillar i och for sig London men vintern tar verkligen pa honom. Och nu nar man har barn blir det ju att man tar for sig mindre och mindre av allt det som ar sa underbart med London. Han ser mindre och mindre mening med att vara har. Han tycker det ar for dyrt och att man far for lite for pengarna. Allt det ar ju sant men nar man ar van vid Sverige, da ar ju bade klimat och 'space' inte sa illa har. Det ar jatte jobbigt for nastan alla vara brak kommer tillbaka till detta... Vi brakar inte sa ofta men den har fragan kommer alltid upp... Jag vet arligt talat inte hur det kommer att sluta. Vi kommer givetvis inte att skilja oss men det blir nog sa att en av oss alltid kommer att bo nagonstans som inte ar ens forsta val. Och jag tror att det kommer att bli jag... Australien ar ju ett underbart land och det ar fantastiskt med barn men mitt hjarta ar ju har!

Precis som du kanner, ar jag radd for att kanna att 'allt det jag gett upp', liksom att bli bitter... Hur gar det for er?

Rolls- det ar roligt att sta pa den har "sidan" och ge rad faktiskt:) Jag kanner ju sa val igen mig i det du kanner! Ja, man maste ju faktiskt leva i nuet, och sa lange du kan gora det sa kommer allt ordna sig, sen vad det innebar far tiden utvisa! Inte trodde jag att jag skulle sitta har 10 ar efter min au-pair tid, men en bebbe sparkandes i magen, men en hel varld ifran min familj. Men nu skapar jag min egen gren pa familjetradet o vilket haftigt lev jag kommer kunna erbjuda mitt barn! Som Nim skrev sa kanner jag att NY har sa extremt mycket att erbjuda barnfamiljer. Visst, tunnelbanan o buss ar verkligen inte barnvanliga har, men det finns sa mycket aktiviteter och sa stort kulturellt utbud har. Sen finns ju svenska mammors "maggrupper" och barn grupper, svenska kyrkan..ja, sant som gor att man liksom alskar att vara svensk i utlandet, mer an svensk i sverige. Man har det basta av tva varldar!

Happy thanksgiving tankte jag saga, men insag ju att ni e ju i England. Tur att man ar svensk da, jag vet inte hur manga amerikaner som har fragat hur min familj firar thanksgiving:) ehhh...ja, vad sager man:) haha

Hej!

Nim, detta med dagis, att det ar sa dyrt - hur far ni det att ga ihop? Och aktiviteterna, ar det nagot man maste ga med i foreningar, etc, for o hitta, eller berattar barnmorskorna om sant? Du far hemskt garna beratta mer! Och svenska mammagrupper - finns det sana ocksa?

Sedan om detta med OZ.. Eftersom ni nu bor i ett tredje land blir det svart att lixom saga "nu ar det nog din tur att prova mitt" - ni ar ju redan bada utomlands. Du hade ju bott i OZ, var det dar ni traffades? Eftersom din man vet sa sakert att han inte trivs sa ar ju det ett starkt argument - o andra sidan ar ju OZ sa valdigt langt borta! Om det lag runt hornet skulle jag sjalv garna bo dar, har hort att det ar hur vackert som helst. Du har ratt i att nagon kommer att fa bo i sitt "2:a" vals land. Men vem? Vem har mer ratt att krava sitt land, sa himla svart. Och detta med att bli bitter kan ju verkligen vara pafrestande for ett forhallande.

Jag kanner att det betyder mycket for mig att min sambo i alla fall gatt med pa att soka jobb i Sverige, och far han napp sa skulle vi flytta och ge det i alla fall ung. 3 ar. Gillar han det inte efter den tiden sa skulle man val fa aka tillbaka till England igen - men da har han i alla fall provat!

O andra sidan gar ju det att diskuter ocksa, varfor skulle vi aka tillbaka bara for att han foredrar England? Mina asikter da? Jag foredrar ju Sverige? Vem har "ratt att vinna"? Da tanker jag att vi traffades ju i England da jag redan bodde dar, sa kanske blir det avgorande pa nagot satt. Men da var jag ju 19 ar! Trodde ju inte precis att jag tog nagot livsavgorande beslut i den aldern! Typiskt att kvinnan forsoker kompromissa kan jag kanna.. Detta med att soka jobb i Sverige ar han dessutom inte bredd att gora forren om 4-5 ar, och han vill da inte ga ner i lon.. Sa vet inte hur latt det kommer o bli, lonerna i London ar ju ratt bra.. och utan jobb flyttar han inte! Vilket jag visserligen kan halla med om ar ett "ok" krav, vi behover ju pengar! Men han kan ju inte Svenska heller, sa det skulle fa bli ett engelsprakigt jobb vilket begransar annu mer. Nu jobbar han inom IT sa jag hoppas att det inte ar helt omojligt.. Han forsokte lara sig Svenska, gick en kurs pa 3 manader nar vi forst traffades. Forst var han hur positiv som helst och trodde typ att efter den kursen skulle han vara flytande ;) Men sedan upptackte han att det var valdigt svart och efter det har han blivit lite "avtand", han trodde det skulle vara lattare. Han haller med om att han ska lara sig, men han tror att det kommer o ta lang tid. Att dessutom fa till en svenska som ar bra nog for arbetsmarknaden ar nog nast intill omojligt om man inte bor i Sverige - moment 22.

Annars forsoker han stotta mina Svenska behov sa gott han kan med resor till Sverige, firande av Svenska hogtider, etc. A det betyder ju massor. Nu blev detta langt.. Nar jag kommer in pa det har amnet har jag svart att sluta!

Jag bor i Spanien, och jag känner ofta att jag "offrat" mer än min man. Det är tungt att inte leva i sitt hemland

Jag önskar att vi kunde flytta till Sverige, men samtidigt vill jag INTE gå igenom hela "svenska för invandrare" processen med min man. Han är polis och skulle må piss av att vara tvungen att gå i skolan som ett barn och inte kunna arbeta och försörja.

Så vi stannar i Spanien.

Rolls, jag kanner igen det dar med svenskan! min man var likadan, i borjan var vi jatteduktiga och pratade svenska en timme/dag och han var jatteinne pa att lara sig mitt sprak. men efter nagra manader borjade han gnalla om att han var for trott for svenskatimmen och blabla... sa det rann ut i sanden. nu sager han att det ar mitt fel att vi slutade for att jag inte pushade mer!! hade nog varit enklare om vi varit i en stad dar han kunde tagit lektioner men har i canterbury finns det ingenting. Googlar man svenskalektioner far man bara upp internetsidor om callgirls :) hoppas dock att hans svenska blir battre nu nar den lille kommer i.o.m att jag kommer prata svenska med barnet.

vad det galler mammagrupper och sa sa har dom massor faktiskt (i alla fall har i Canterbury) Vi har gjort alla gratis NHS klasser (amningsklass, foraldraklasser och active birth) och sen har jag traffat massor av goa tjejer genom pre-natal yoga och pre-natal aqua aerobics. Dessutom finns nagot som heter NCT som har kurser och annordnar kaffetraffar och loppisar for babygrejer... har inte involverat mig for tyckte det var nog med NHS men manga sager att de traffat massor av vanner och lart sig mycket genom dom.

Hej,

Jag lever sedan ca 10 år i Stockholm tillsammans med en fransman (som jag träffade i Frankrike) och våra två barn. Jag har turen att ha en man som stortrivs i Sverige så just din frågeställning om hur man väljer hemland när båda vill bo på olika ställen är inte aktuell i vårt fall. Däremot vet jag en hel del om att bo utomlands, har bott i USA och Frankrike och har jobbat mycket internationellt så jag känner ändå igen mig i er situation.

Jag måste säga att jag får lite "dåliga vibbar" av din mans krav på en anställning i Sverige, det känns lite som att han sätter upp så höga krav/villkor för en flytt för att vara säker på att det inte blir av (medvetet eller omedvetet). Varför är det t.ex. viktigt att lönen är minst lika hög som i London? Skatter, kostnadsläge etc. skiljer sig ju mycket mellan olika länder. Det viktigaste borde väl vara att det är ett jobb på "rätt nivå", dvs med lagom nivå på ansvar, befattning m.m. och att han får en korrekt lön med svenska mått mätt för den typen av tjänst? Om detta är så viktigt för dig och han har gått med på att pröva tycker jag faktiskt inte han kan ställa dessa lönekrav.

En stor vinst med att ha pröva att leva i varandras hemländer är ju att förståelsen ökar för den andra personen och för vad det innebär att bo i ett annat land. Jag och min sambo pratar båda flytande svenska och franska och känner till båda länderna. Jag tror att det underlättar vår förståelse av varandra också och faktum är att vi har ytterst få kulturkrockar. Jag inser sjävklart att alla inte kan lära sig varandras språk flytande etc., men för din kille kanske det handlar om att han faktiskt intresserar sig mer för den person han vill dela sitt liv med. Lär sig hennes språk, lär känna hennes land mer på djupet, förstår vad du lockas av i Sverige. Kan lite av din frustration bero på att han inte bryr sig tillräckligt mycket om varför Sverige är viktigt för dig?

Jag känner ju inte er båda, så jag spekulerar självklart fritt här. Men jag tror det är viktigt att du inte nöjer dig med några "halvhjärtade löften" om att bo i Sverige som din kille kanske utlovat för att ge er lite lugn och ro i relationen, det är viktigt att han spelar med öppna kort. Om Sverige aldrig kan vara aktuellt för er, måste ju du få en chans att ta ställning till det.

Lycka till!

Hej Helena!

Det later som om du har en valdigt lyckad situation, dar du och din partner bada trivs i varandras lander, kan spraken, etc. Verkligen underbart.

Jag kanner att min sambo aldrig skulle lova nagot som han sedan skulle backa pa, sa jag ar inte orolig for att han gor nagot for "husfriden", da skulle vi aldrig gatt igenom krisen nar jag flyttade till Sverige sjalv.

Nar det galler hans karriar sa betyder den valdigt mycket for honom. Om han "stepped down" fran att ha varit 'pa topp' sa skulle han inte vara lycklig - det ar darfor han ar man om att forklara detta med lonen for mig. Sedan far man ju tanka pa skatt (som visserligen ar hogre i Sverige!!), barnomsorg (som minsann ar mycket billigare i Sverige..), etc nar man varderar en lon. Men om hans ansvarsomrade var lika stort fast lonen lite mindre sa skulle inte det vara ett problem - om vi inte var tvungna att "sanka standarden" pa hur vi lever. Det ar ju just detta, han jobbar sa hart for han vill ju ha barnen, huset, bilen, semestrar, etc. Jag tyckte ett tag att han skulle slappa allt sant och bara fokusera pa vad jag ville - aka till Sverige - och det var da han tankte att vi nog har olika mal i livet, for dessa saker ar, om man ska vara realistisk, valdigt viktiga och han jobbar sa hart for sin "drom". Man vill ju att bada ar lyckliga. Sedan har han ju hela familjen har och mycket vanner och detta ar svart for honom att lamna ocksa - jag hade ju redan gjort detta av "fri vilja' innan jag traffade honom. Dessutom, om vi nu akte till Sverige nagon gang, sa ar det ju aldrig sakert att han skulle trivas - och da skulle vi ju fa flytta tillbaka, sa att leva ett liv i England ar nog nagot jag skulle fa forbereda mig pa hur vi an gor. Du hade ju tur dar, att din kille faktiskt trivs i Sverige - vad skulle du gjort om han inte gjorde det?
Har en kompis som traffade sin (davarande) Irlandska pojkvan i Sverige, men efter 5 ar sa vantrivdes han sa mycket att han ville flytta tillbaka till Irland och aldrig mer ville han bo i Sverige, det visste han sakert. Hon fick da bestamma hur mycket hon var beredd att offra, och hon flyttade med honom vetande att Sverige aldrig skulle bli ett alternativ igen. Sedan holl ju inte det, men hon bor nu i England! Min tanke med den historian ar att man alltid maste vara beredd pa att han inte gillar landet och vad gor man da? Om nu nagon verkligen inte trivs i den andras land? Om bada ar lika envisa sa ar forhallandet da dodsdomt.
Om min sambo fick "ge upp" for mycket som han helt klart sager att han inte vill ge upp sa ar nog chansen att han, om han ens da provade, skulle vantrivas ordentligt, och oroa sig for karriar, vad han gett upp, etc. Det skulle lixom inte vara samma man. Jag tror att om han var helnojd t.ex med jobbet (som ar valdigt viktigt for honom) sa skulle det var storre chans att han trivs, etc. Dessa fragor ar svara for vem har ratt att saga till den andre vad han/hon borde ge upp.

Det kanske ar annorlunda om man ar i ett tredje land nar man traffas, eller om man ar i samma alder, yngre (sa att man "hinner prova grejor och andra sig"), etc. Eller om man helt enkelt verkligen diggar att aka till andra lander och kanner sig ok med att lamna, etc.

Helena - Jag vill bara tillagga att jag sjalvklart ar glad for att hora dina reflektioner, verkligen! Det ar bar att fa bolla lite med hur andra ser pa saken och jag uppskattar det!

Och bara en till liten fraga - kunde din man Svenska flytande innan ni flyttat till Sverige?

Hej igen Rolls,

Jag inser att vi har en ganska "lätt" situation jag och min sambo och jag förstår att det kan vara mycket svårare för många par från olika länder. Det är ju inte alls ovanligt att man egentligen önskar leva i olika länder, och det är ju en fråga som är oerhört svår att kompromissa om! Det är ju knappast realistiskt att byta land vart 5e år t.ex.

Min sambo och jag träffades när vi pluggade i Frankrike och efter att ha flyttat mellan Sverige och Frankrike i några omgångar medan vi pluggade bosatte vi oss till sist i Sverige. Den som lärde honom svenska var faktiskt en korridorskompis när han pluggade ett år på Chalmers och jag hade börjat jobba i Stockholm. Han hade även tidigare bott ett år i Sverige som utbytesstudent men då enbart pratat engelska. Första gången hade vi bara varit tillsammans ett halvår, andra gången hade vi bestämt oss för att leva tillsammans och att testa att bosätta oss i Sverige. Det gjorde stor skillnad i hans inställning att bara vara borta tillfälligt jämfört med att testa att verkligen leva i ett annat land.

För min sambo har det hela tiden varit viktigt att ha egna vänner och intressen och inte bara leva via min familj och vänner här i Sverige. Jag tror att det för hans del har varit nyckeln till att han numera känner att Sverige är hans hemland.

Och för oss var det helt klart enklare att hålla på och flytta mellan Frankrike och Sverige eftersom vi träffades när vi var yngre. Vi hade redan varit tillsammans i 7-8 år innan vi fick barn. När barnen kom in i bilden kändes det ännu mer självklart att stanna i Sverige, vår upplevelse är att det trots allt är ovanligt enkelt att förena familj och arbetsliv för båda parter här jämfört med många andra länder.

Min sambo är i och med detta en ovanlig fransk pappa som har varit förälraledig i långa perioder med båda barnen, som numera jobbar 80 % och som är minst lika delaktig som jag i hushållet.

Och visst förstår jag att det är viktigt för din kille att behålla sitt yrkesjag. Och det ÄR svårt att byta land, särskilt när man är lite äldre och har hunnit med att etablera sig yrkesmässigt. Men det är ju svårt att få allt, och en flytt till Sverige kanske skulle kosta på något plan.

Det jag skulle försöka fundera på om jag var i din situation och som jag skulle önska diskutera med honom innan ni skaffar barn i England är hur han ser på sin papparoll, dvs vilket ansvar han förväntar sig att ta. Här kan ju kulturskillnaderna vara ganska stora mellan Sverige och andra länder. Det kan ju vara extra viktigt om hans karriär är väldigt viktig för honom. Kommer du vara den som tvingas göra alla jobbmässiga uppoffringar? Och skulle det kännas ok för dig?

Det finns ju inget rätt eller fel här, bara ni vet vad som passar er. Men föräldraskap är ett område där jag vet att många internationella par får problem pga att man har olika bakgrund och synsätt.

Återigen, stort lycka till! Och som någon annan föreslog, om ni stannar i England kanske ett sommarhus i Sverige är ett bra alternativ för att behålla kontakten?

Hej igen!

Ja, jag och sambon har nog diskuterat alla mojliga fragor i detalj vid detta laget - har ju haft 7 ar pa oss nu. Nar det galler barn, och att ha dom har i England, sa ar det ju mycket dyrare med dagis, etc. Men jag kanar skapligt och han kanar mycket bra, sa ingen av oss skulle sluta jobba (efter mammaledigheten som ar ung. 6 manader - pappan far bara typ 2 veckor har), men jag skulle nog ga ner till deltid. Detta ar dock inte nodvandigtvis ett maste, for jag kan dribbla latt med mina arbetstider och skulle nog kunna stanna kvar som heltidsanstalld om jag verkligen ville. Att just jag gar ner later val typiskt, men vi har diskuterat detta och han har fragat hur jag kanner om det - hade jag kanat mest sa hade han fatt ga ner i tid, sa det ser ju ut som "fallan", dar den som kanar minst (kvinnan) "offrar sig". Men, jag kanner att om en av oss ska ga ner sa gor jag garna det, jag skaffar ju barn for att jag vill ha dom och vill spendera tid med dom. Men jag skulle aldrig i mitt liv sluta arbeta, vilket min sambo vet och fullt accepterar/uppmuntrar. Jag vill dessutom garna vidareutbilda mig vid nagot tillfalle som skulle ta ung. 2 ar, och da skulle vi ju ha det mycket samra ekonomiskt ett tag, men aterigen tycker min sambo att det ar toppen och stottar mig helt i att jag vill utvecklas arbetsmassigt. Han ar verkligen inte gammaldags i sadana har fragor - men vill ju samtidigt att vi som familj ska ha det sa bra som mojligt ekonomiskt (vilket ocksa ar ett plus for Sverigeresor och sommarstugor ;).

I hemmet gor han mer an jag gor, vi spenderar val ung. 90% av alla ledig tid tillsammans och jag ar retsamt sedd som lite "messy". Han alskar att laga mat, stadar ofta, ar mycket mer ordningsam an jag. Om vi hade barn ar jag ganska overtygad om att han skulle dra mer an sitt lass - detta ar nagot han verkligen ser fram emot (han ar dessutom morgonpigg, vilket jag inte ar..). Jag vet inte om aldern kanske spelar stor roll, han ar ju 36 nu.

Hur som helst, nu blev det varsta utlaggningen om "hur bra min sambo ar", och det var ju verkligen inte meningen!! Ville nog bara kompensera for att jag har beskrivit honom som nagot karriarhysterisk.

Verkligen intressant att läsa alla berättelser. Jag har bara bott här i 2 år och jag har en svensk man som ioförsig har bott här i 7 år och verkligen inte vill flytta "hem". Just nu trivs vi båda två med både livet kärleken ja allt. Men visst gnager det mig ibland vad händer om vi separerar ska jag bo här själv? Hur skulle jag klara mig osv ? Vi har 9 år i ålderskillnad 28, 37. Och tyvärr har jag ingen direktutbildning. Men jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv heller. Man kan ju inte plugga bara för att plugga. Men nej jag kan ju inte gämmföra med dig. Vi åker ofta hem. Och lever ju ett väldigt "svenskt liv här" Kanske en av anledningarna till att jag verkligen inte har hemmlängtan.

Jag tror att vi mammor som bor utomlands ofta är lite mera utsatta jag har sett flera exempel på där den svenska partnern ofta stannar kvar hos en man som behandlar henne som skit för att det är svårare att bryta. Man har inte samma nätverk,
Hur du ska göra är ju svårt att svara på som någon annan skrev man måste nog finna ro i sig själv och känna att man vill bo på ställe X även ensam och inte bara för någon annans skull och visst underlättar det om man har en bra utbildning och kan försörja sig. Om det skulle hända något.

Jag hade en kompis som var tillsammans med en Italienare han flyttade med henne till stockholm. Hon sa från början att jag kommer aldrig flytta till Italien. Det förhållandet tog slut efter va 6 år. Innan barn som tur var. Men hon hade ständigt dåligt sammvete över honom att han inte trivdes osv. Och jag tror at thon kanske kände att hade det varit "true love" så hade hon kunnat tänka sig Italien mera. Det var bara mina tankar.

Men om du stannar kvar och får barn så finns det ju både svenska kyrkan och massor med svenskamammagrupper runt om i London säkert 10 st olika beroende på var du bor.

Hej lexa!

Hmmm. Tankte pa berattelsen om din kompis och Italienaren. Det var ju min forsta reaktion nar han forst sa att han inte ville flytta (for snart 4 ar sedan! Vad tiden gar..) att da kan han inte vara sa kar i mig egentligen.. Maste ju erkanna att jag sjalv nog skulle flyttat om jag var riktigt kar - skulle t.ex ha flyttat for honom, tror jag, om vi bodde i Sverige. Men vi ar otroligt olika, och jag har pratat med min sambo om detta som bedyrar att sa ar inte fallet. Att han inte vill flytta har inget o gora med hans kanslor for mig - men o andra sidan, vad skulle han annars saga? Ibland kanner jag fortfarande ett kryp av olust nar jag tanker i dom banorna, inte roligt alls.

Nu puffar jag lite har..

Hej! Jadu, att ha en partner fran annat land ar ju valdigt berikande och kul samtidigt som det kan ha sina avigsidor med. Jag har inte haft samma erfarenhet som du men kan forsta problemet. Min man och jag traffades i England och han ar portugis sa for oss ar det liksom neutral mark att bo har.

Langtar ocksa till Sverige ibland speciellt nu nar vi fatt barn men som det ser ut nu sa stannar vi har ett tag till. Min man kan tanka sig Sverige men ar orolig for spraket och den laaaanga vintern (han vaxte upp i soliga Brasilien...). Jag kan tanka mig Portugal ocksa fast vi tror Sverige ar battre vad det galler jobb/skolor.

Som sagt, samtalsamnet kommer ofta upp da det galler livskvalitet,barnomsorg, huspriser mm. Men sa undrar jag om jag nagonsin kommer vara helt nojd. Trivs mycket bra har i London ocksa, har manga engelska vanner sedan studietiden har med, stortrivs med mitt jobb och ett liknande skulle nog vara svart att fa i Sverige osv. Som sagt, finns bade for och nackdelar och har bestamt att leva mer i nuet och ta det som det kommer, se det positiva tex att nar jag traffar min familj sa blir det verkligen kvalitet samt att som min pappa sa nar jag fick daligt samvete for att var dotter skulle vaxa upp i en riktig storstad, att se det istallet som att hon far otroliga mojligheter! Och tresprakig blir hon ocksa...Och jag ville ju bara flytta hemifran from 16-arsaldern da vi bodde pa landet (hur Bullerbyaktigt som helst!)

Som sagt, det blir ju en del kompromisser men i vart fall, da vi bada bor utomlands ar det lite lattare! Hoppas allt ordnar sig Rolls!

Diskuterar garna vidare med er Englandsbor och startade en trad for en liten tid sedan ocksa: www.familjeliv.se/Forum-3-45/m27590579.html