väldigt trotsig 2 åring, vad gör man ?

Det är svårt med dessa utbrott. Jag har så svårt att behålla lugnet själv och ha tålamod när jag inte riktigt vet hur jag ska göra för att lugna honom. Han kan också som några av er säger vakna mitt i natten och bli vansinnig om vi gör på "fel" sätt och det är ju lite svårt att veta vad det är :O) (Ibland har han varit okontaktbar och då har vi läst om nattskräck och då verkar det som det är det som han haft...)

Gossen gillar också att spotta ut maten på golvet. Stoppar in alldeles för mycket i munnen och sedan öppnar och låter det ramla ut på bordet, golvet eller så vill han att vi ska torka bort det "ur" munnen på honom. Någon som har förslag på hur jag kan få honom sluta med detta? Vill inte heller att det ska bli massor med tjat vid matbordet så att han slutar äta... (vilket han inte gör ibland).

Kastar saker, skriker, bankar saker i golvet och på andra saker, hoppar i sängen, soffan ja det är också vardag. Men det är väl så det är, eller?

En annan lite fråga när ni också har 2-åringar. Är de väldigt intresserade av tv:n? Vår kille vill gärna se på Bolibompa både på dagen och kvällen (om han är hemma från dagis eller på helgen alltså på dagen). Gärna film också puh, bilar, teletubies... Tjatar något kopiöst om vi säger nej... samma gäller kakor och bullar. Har ni det så med eller är vår kille extrem?

Hur mycket tv tittande tycker ni är ok? Känner mig som världens dåligaste mamma när han tittar så mycket på tv. Men han gillar och verkar inte ta skada men är det något jag bör ändra på ändå?

våran tjej gillar oxå bolibompa o tittar väldigt mycket när vi är ledig, speciellt på vintern när man inte är ute på samma sätt. men jag tycker inte det tar nån skada, dagens barnprogram är ju väldigt bra o utvecklande så jag tycker inte man ska ha dåligt samvete om de tittar på tv en del, skillnad om de sitter konstant o inte vill leka el läsa bok el nåt annat.
men man har ju inte tid själv att leka hela dagarna utan måste göra lite annat oxå .
jag har själv svårt o behärska mig o behålla lugnet o tålamodet. i vanliga fall är jag en lugn o försiktig person som inte brusar upp men när hon skrikit o gapat i 20 minuter o jag frågar gång på gång vad det är hon vill o inte får nåt svar då har man inte mkt tålamod kvar o jag har själv skrikit o gapat på henne tillslut för tålamodet brister när man inte får nåt gensvar och när det upprepas gång  på gång.
hon är jättesnäll o go på alla sätt, men rätt som det är utan förvarning dyker ett raseriutbrott upp o det går inte över på nolltid.
jag brukar sätta henne i vårt sovrum el hennes rum o säga att kom ut när du lugnat dig o inte gapar mer så brukar hon inte sluta utan bara gapa o gapa, men jag brukar gå in med jämna mellarum o fråga om hon lugnat sig o vad hon vill, o slutar hon inte gapa går jag ut igen o upprepar samma sak.
men man är rädd för vad grannarna tycker o undrar när hon gapar som en tok precis som hon blev misshandlad. vi bor ju i en hyresrätt, en 3,a.
men värre är det ju om man är borta på stan el på dagis o ska ta sig hem o hon får ett utbrott. sist kämpade jag som en besatt för o få på henne kläderna på dagis o ingen av personalen hjälpte mig sa bara att vi stänger dörren för hon skrek o ålade sig på golvet o vägrade få på kläderna. då känner man sig som en dålig mamma som inte ens kan hantera sitt eget barn.
vi var på liseberg i söndags o hon fick ett utbrott i restaurangen där för att hon ej fick hålla upp dörren själv o vi fick vara 3 personer o hålla fast henne för o få på ytterkläderna. men det är inte kul när man är ensam för hon är stark som en oxe o sliter o kämpar för att motarbeta när hon blir extremt envis.

Jen Travel

Bara en tanke. Har du aldrig funderat på att sluta bråka om ytterkläder? Vill hon inte ha några så säg bara, "nähä, säg till om du ångrar dig", så går ni. Åtminstone mina sex ungar och ett par till har bett att få ytterkläder långt innan någon av dem fått ens antydan till förkylning.

elo

en av mina fyraåringar älskar också att se på tv och gör det mycket och ofta. jag tycker det är ok så länge hon ser på något bra, Bollibompa tycker jag för det mesta inte är bra.

sedan försöker jag ha henne med mig så mycket som möjligt i det jag gör eller göra något tillsammans med henne så att det blir något annat också.

tjat, tja mina tjatar en del, det kan de få, det är lite trist att lyssna på men de slutar när de blir äldre och fattar att det inte lönar sig.

Vad man gör?

Försöker behålla lugnet, är envisare än barnet och sätter gränser där det behövs, men låter barnet få veta att det är OK att tycka annorlunda, men att man inte alltid får som man vill.

Sen tror jag på att låta småbarn få vara med och sköta ruljansen hemma så mycket som möjligt, så att de känner sig viktiga. T ex duka, röra i grytan, handla, osv. Jag vet inte om utbrotten blir färre elelr mildare då, men ibland inbillar jag mig det...

jo, men man tänker det är kallt ute, men i tisdags fick jag inte hem henne från dagis med ytterkläder utan fick sätta henne i vagnen utan varken mössa,skor,vantar el overall o hon skrek o ville ur vagnen. sedan förstås så tittar folk nrä man kommer mitt i vintern utan ytterkläder o undrar vad man är för konstig typ, men efter 5 min tystnade hon , hon insåg väl att det var kallt utan ytterkläder så då fick jag stoppa om overallen på henne de sista 5 min innan vi var hemma i värmen.

Fast man ska nog rent utsagt skita i vad folk tycker och tänker i sådana här situationer, även om det är svårt. Man får försöka koncentrera sig på sig själv oh sitt barn. Visst kan folk titta snett, men du vet ju att du inte kör omkring ditt barn utan kläder bara för nöjes skull.
Kanske kan du använda detta som exempel hände om dottern någon mer gång vägrar klä på sig när ni ska gå hem? "Kommer du ihåg hur kallt det var när du inte ville sätta på dig overallen?"

Ojojoj, vad jag känner igen mig.... Suck! Skönt att läsa om fler!

Jag önskar att jag visste.
Min son är 2 och 1/2 och är i bland jättebråkig.
Det värsta är när han säger nej till allt och inget hjälper.
Ibland kan han bara dtälla sig rakt upp och ner och bara skrika.

håller med, tack så jättemycket för alla svar. så skönt att man inte känner sig ensam i detta

Måste nog visa denna tråd för min sambo som tror att vår son är den enda som håller på så här! ´
Har också oroat mig för vad grannarna tror när det kommer avgrundsvrål mitt i natten. Jag satte faktiskt upp en lapp i trappen och bad om ursäkt men min granne rätt över tyckte jag skulle ta ner den och sa: herregud vi har haft så mycket barn i det här huset, vi vet att dom skriker ibland! skit i vad folk tycker!
Tyvärr så oroar jag mig ibland ändå för vad omgivningen tycker och tänker...
Ja, nu sover lilla monstret alla fall ska försöka vila då släkten kommer i helgen (han fyller två idag)

Ja man är inte ensam om denna jobbiga period märker jag! Men pust vad det är kämpigt ibland! Stod förut o hade en overallvägrare här, men sen när man väl kommer ut är det hur kul som helst att rusa runt på tomten.... suck!

Så skönt att det går över så småningom!

Vår tjej, 2 år och 9 månader, börjag så sakteliga bli "normal" igen. Men hon har varit rätt så jobbig i ungefär ett halvår. "Kan själv", och man får inte hjälpa till och gud hjälpe en om man gör nåt på fel sätt...

Extra frustrerande blir det när hon är hur go´ och glad som helst på föris och med mormor och pappa och alla andra men när man kommer som mamma får man knappt visa sig utan att det blir ett utbrott! Är inte det kärlek så säg...

Tålamod, tålamod och tålamod, det är det enda som hjälper. Och när det gäller allt tjat, välj dina "strider". När du väl har sagt nej får du inte ge med dig, då blir det bara ännu värre nästa gång. Är du bara konsekvent lär sig barnen till slut att ett nej verkligen betyder "nej" och inte "kanske"!

Ska bara flika in lite att även här finns det en liten tjej med vilja större än hela lägenheten. Hennes envishet har inga gränser. Läste att vissa får resultat efter att sagt till 20 gånger. Det måste ju vara underbart! Min lilla lyder inte alls. o då menar jag inte alls. Jag har sagt åt henne vissa saker flera hundra gånger och ändå gör hon det igen, och igen... Får väl inse att hon vägrar lyda än så länge. Men får fortsätta med de gränser jag satt. igen, och igen och igen... Jag vet iaf var hon har fått sin envishet ifrån ;)

positiv uppmärksamhet+Kärlek+konsekvenser=hanterlig trots. Barn ska ju testa gränsen och vara lite trotsiga.