I bröllopstalet SKALL följande inte sägas!

Bling: Jag tror inte att det ar pinsamhet man kanner eller konstighet over att "prata" om barn. Jag tror mer att det kan gora javligt ont inombords vid bara tanken pa en bebis nar man ar i vetskapen om att man inte kan fa barn. Sa att pa sitt brollop tex kanna att man ar nervos for att nagon ska ta upp amnet som smartar en sa ar ju inget konstigt.

Det kanske inte smartar lika illa om man vill kopa ett hus som sedan inte blev en affar, eller om man inte kommer in pa lakarlinjen. Barn ar naturligt i allra hogsta grad, o det ar val ocksa det som gor att det gor sa fruktansvart ont!

Det beror ju pa hur man kanner infor det o hur oppen man ar med andra manniskor om detta. Jag tex kanner inte for att beratta till hoger o vanster for manniskor jag inte kanner om vilken svar sits vi ar i. Det haller jag till mina nara o kara som stottar mig, samt alla vanner, bade runt mig o har pa FL :)

Men om ni inte vill att vissa saker ska sägas i talet och inte informera det själv då väljer ni bara ut en toastmaster och alla som ska hålla tal etc måste då rapportera till h*n och h*n planerar då in när det är bäst för personen att hålla talet/spexet så att alla inte ställer sig samtidigt etc. Samt att man kan informera Toastmastern om det är något som bör undvikas, tex om man inte vill höra något snack om barn så får Toastmastern informera det. Om dom mot förmodan ändå kommer med anmärkningar etc ja då har dom helt enkelt gått emot er önskan och ni har full rätt att slänga ut dom och därför bör ni ha en utkastare
Personligen så anser jaga ttd t hör till ett bröllop att ha någon enstaka inflik om barn, det är ju den naturliga gången at det börjar med hus, hund, bröllop, barn osv. men om man inte vill följa mönstret är det upp til en själv och kan man inte ja det finns så mycket som man kan ta illa vid sig och som kan var känsligt så då är det väll lika bra man låser in sig och inte pratar med någon alls.
Däremot är det osmakligt i vilket läge som helst dom som ger pikar och VET att paret försöker men har svårt, men annars det är ju som om man skulle ta illa vid sig om folk pratar om vädret eller frågar om det går bra med jobbet. Det tillhör små snack.

Hjärtesjalen, jag menar bara att själva frågan om man vill ha eller inte ha barn inte är så privat enligt mig. Det är ju en önskan man ofta uttrycker relativt tidigt och framförallt innan man ens försöker. För mig var det i alla fall något vi alltid pratade helt naturligt om på samma sätt som vi pratade andra framtidsval vi ville göra som utbildningar, bostadsort, hus eller lägenhet etc.

Sedan kan en ev barnlöshet vara en stor sorg, men som sagt jag tycker inte att det är ett särskilt privat ämne. Jag tror att vi överlag är dåliga på att prata om det som inte är fint, roligt eller underbart. Sorg är svårt för många att hantera men ju mer vi väljer att inte prata om det ju svårare blir det. Att råka fråga ett ofrivilligt barnlöst par om de önskar barn är ju inte konstigare eller mer fel än att fråga någon som har mist en förälder om deras mamma och pappa kommer på festen.

Men visst kan påminnelsen om barn ibland göra att man blir ledsen, men tänk tillbaka på hur ni prata om barn innan ni märkte att det inte var så enkelt. För er omgivning så är det ju ingen skillnad om ni inte upplyser dem om det.

De flesta i min bekantskapskrets visste att vi önskade oss barn för några år sedan när vi hittade vårt drömhus och gav upp innerstan. Då var det något vi pratade helt öppet om. Anledningen till att vi ville flytta var ju bland annat att vi ville ha barn. De kan ju själva lista ut att vi kanske inte har det så enkelt eftersom det inte har blivit några barn ännu. Men de är fina och empatiska människor, så om de tar upp ämnet så är det för att visa sitt stöd.

Precis som om min mamma skulle hålla ett tal på mitt bröllop och säga att hon önskar oss ett barn i bröllopspresent så skulle jag bara bli rörd. Att vara ledsen över min barnlöshet är ju en del av min vardag, det skulle kännas konstigt att inte låtsas om det bara för att jag skulle gifta mig. Vi är helt öppna om vår önskan och våra problem för alla våra nära och kära och det är ju samma personer som skulle vara bjudna på mitt bröllop.

När vi gifte oss i slutet av förra året så fick vi frågan av prästen om vi ville att hon skulle tala om barn i sin predikan och vi valde att hon fick göra det. Det kändes jätteskönt att hon frågade och när vi stod framme vid altaret fick vi båda tårar i ögonen och samtidigt tändes en gnista av hopp "Vi ska klara det här!!"

Däremot är det ju väldigt känsligt om det bestäms över huvudet på brudparet då man inte bara kan ta för givet att det kommer...

Helt rätt: ingen annan har med det att göra och det ska inte hintas eller sägas rätt ut heller.

Tänk om brudparet kämpas som små gnuer att bli gravida i 10 år utan att lyckas, hur kul är det att höra nåt sånt på en dag som ska vara en lyckans dag - i stället får man sin barnlöshet slängd i ansiktet...

Forstar precis vad du menar, men jag menar inte att det skulle vara fel av manniskor att fraga om jag tex vill ha barn. Saklart far man gora det, det ar dom som ar plumpa jag talar om, samt att det kanske inte e sa lampligt pa ett brollop for en del manniskor som har smartan inom sig o da inte vill ta upp amnet denna dagen, att nagon eller nagra star o sager i ett tal att dom vill si eller sa, eller hoppas pa barn snart osv, nar paret sitter o kanner att det inte gar.

Alla mina nara o kara vet vilken sits vi ar i, o skulle nagon stoppa mig pa stan o fraga om jag vill ha barn, sa skulle jag saga "JA", men jag skulle inte dra mitt livs historia for en frammande manniska. I vilket syfte? Det mar da inte jag battre av i alla fall, aven om nagon annan skulle gora det.

Maste bara fraga tamate: Hus, hund, brollop, barn osv. "Vems" monster ar det du pratar om att man inte vill folja? & vafror ar det den naturliga gangen att det ska vara i denna ordningen samt detta man vill ha ut av livet?

Jag har da ingenting mer kannsligt i mitt liv som pagar utom just barnloshet, sa menar du att tex jag skulle lasa in mig o inte prata med manniskor overhuvudtaget bara for att jag inte vill ga omkring o lipa dagarna i anda, just for att jag inte vill att bade nara o inte sa nara manniskor tar upp amnet med mig o snackar barn.
Mina narmaste pratar om detta om jag vill prata om det, ingen sitter o sager, "men kom igen nu, nar kommer det ett barn", nar dom vet att vi mar skit o kampar!

Tycker det ar markligt hur en del uttrycker sig, men det slutar jag aldrig forvanas over.

Sallisen: Jag haller med dig!

Jag tror ocksa att vet dom nara o kara vad man gar igenom sa passar dom nog sig for att saga nagot om barn i tal, men andra som kanske star lite langre bort inom gasterna o vill halla ett tal, kanske inte vet, o da tycker jag det ar ypperligt att lata det sta redan i inbjudningskorten att detta eller dessa amnen undanbedes. Skulle det inte respekteras, ja da ar det inte mycket att gora at for stunden, men man hoppas ju pa att manniskor respekterar ens asikt, aven om dom skulle "ta latt pa det sjalva".

Tamate; Förstår principen med det du skriver men samtidigt, inte alla har lätt för att prata om huruvida de blir barn eller inte och det går inte att ta för givet att alla kan eller vill ha barn.

Kanske liite känsligare ämne än att småprata om vädret, men visst, det är upp till var och en att i så fall sätta en tydlig gräns för vad de vill eller orkar prata om. Är själv en av de som valt att gå undan vid barndiskussioner men när vi är öppen om problemen utan att för den skull dra hela historien så känns det lättare eller har jag inte förtroende nog för den som frågar svarar jag oxå kort bara; "Visst vill jag/vi ha barn oxå" men tycker det är väldigt konstigt att det fortfarande är så att man förutsätter att allt ska ske i en viss ordning...

shit.. de där har ja drömt om.
vilken pina de skulle va.. o min karl skulle INTE tycka de var kul alls

Love4cats: Haller med dig ocksa, jag kanner samma, jag vill inte heller diskutera min barnloshet med manniskor jag inte har fortroende for, eftersom det ar just ett kansligt amne.

Jag hoppas de flesta som ska hålla bröllopstal läser allmänna etikettsregler innan. Det tillhör inte etikettreglerna att tex prata om barn, gamla ex eller göra interna skämt. Det står i de flesta etikettsböcker och instruktioner inför tal.

Det man ska ta upp på ett brölloptal är sånt som tex hur bruden/brudgumen var i barndomen, roliga barndomsanekdoter, hur de träffades och liknande.

De bröllop vi har varit på har paret redan haft barn i de flesta fall, så där kanske det inte hade varit lika känsligt, men där paret inte har barn så vet ju talaren faktist inte hur det förhåller sig, om de kan få eller inte. Det är oerhört fräckt att insinuera om barn på bröllop oavsett tycker jag.

Jag har aldrig upplevt någon sådan fråga på några av bröllopen jag varit på och inte heller mitt eget som tur var. Vi hade inga barn när vi gifte oss. På själva bröllopsdagen. Men däremot efteråt så var folk så fräcka att man häpnade ibland. Värst var en tjej som jag inte ens känner, första dagen på en ny kurs i skolan så råkar jag sitta bredvid henne och vi börjar snacka lite smått. När hon hör att jag gift mig så börjar hon närg¨ånget fråga om barn.

Skit du i det tänkte jag, men sa inget såklart Dagen efter satte jag mig bredvid en annan person i nya klassen istället

nu var ju vädret ett ex för jag som flyttat från skåne till jämtland är tvungena tt inleda varje samtal med sörlänningarna med väderdisskution, och jag skiter i vilket väder det är så det är jobbigt. Men jag kan ta en närmare sak, det är ju ganska uupenbart att jag pratar skånska och det kommer aldrig försvinna och jag har ingen tanke att sudda ut min dialekt men ändå efter 7 år i jämtland så hör jag dagliga pikar från kända och okända att jag är skåning, hade lika bra kunnat vara mörkhyad någon går fram och informerar miga tt jag är en neger känns lika kul och lika irriterande i längden. Viist e jag på dåligt humör så vill jag ge folk en käftsmäll men tror ni det blir lättare och folk påpekar mindre om jag säge rtill doma tt sluta, nepp har försökt och det 3 dubblade bara saken. Olika saker är olika känslig för folk och folk komme ralltid att trampa någon på tårna hur försiktit mn äb går fram så jag kör helt enkelt med att jag är alltid ärlig och säger saker som inte sårar mig och om någon säger att dom blivit sårad av något jag sagt så ber jag från hjärtat om ursäkt för jag säger aldrig något för att göra illa någon. Men jag skulle inte få för mig att gå på tå.
Vet tillockmed tillfällen då folk har kramat mig och tyckt att det var så skönt att jag inte hymlade eller undvek. Tex när en vän fick canser och folk behandlade honom som leppra. Jag tycker det är hemskare att undvika och vara rädd för att prata än att helt enkelt fråga få det avstökat och så gå vidare för man kan ju inte stanna upp hela världen över sakor och inte heller madrassera in sin vardag och jag tror inte heller att det är nyttigt.

Menar inte heller att man ska låsa in sig eller madrassera in sin vardag och att det är lättare att vara ärlig och rak men det tar olika tid att krypa ur skalet

Förstår samtidigt ditt exempel om dialekten. Vissa får man bara försöka ta med en nypa salt när de inte fattar att de är irriterande.

Kan säga att jag hellre uppskattar en vän som är ärlig och rak än de som kommer med fina gliringar hela tiden och inte har vett att ge sig...

Alltså egentligen är det ju upp till var och en vad man vill säga men ibland blir man bara fundersam kring hur folk säger en del saker. Antingen har de tappat huvudet eller så har de svalt en ordbok och hasplar ur sig en massa...

Tamate; Sen vill jag även be om ursäkt att jag inte läste hela texten och tolkade en del av den för släpper jag "känsligfiltret" så fanns det en fortsättning .

ingen fara, känner bara att ibland får man förklara sig och det tycker jag är helt ok. heldre det än att någon hoppar på en och inte ens VILL förstå vad man menar.