Tycker redan det är tråkigt att vara hemma, vad göra?

Jag hade blivit galen av att vara borta från jobbet i ett helt år. Vi delade lika 7+7 månader (1 månad halvtid i mitten) och det var perfekt tycker jag. I början tog han ut semester+sparad semester så totalt var vi hemma tio veckor tillsammans och den starten på föräldraskapet är faktiskt helt underbar-rekommenderas!

Sen kan man gärna låta bli att slänga ur sig dumheter som att "var han hemma första tiden då eller" för så är det ju normalt inte. Men jag vet ändå minst en bebis som redan på 70-talet fick vara hemma med pappa första tiden, eftersom mamman gick på antidepp och inte fick amma/var sjukskriven. Även det barnet blev en fullt normal person som vuxen, tack för att ni frågar, så man kanske inte ska överdriva mammans betydelse så mycket som vissa gör?

Kan bara säga att jag också är understimulerad av att vara föräldraledig. Och jag är inte deprimerad för det (!) Det är helt enkelt tråkigt att mest gå hemma på dagarna. Tur att min sambo vill vara hemma, jag ska bara vara hemma i 6½ månad. Tycker det är befängt att tro att en kvinna är deprimerad bara för hon vill jobba tidigt.

Men Hotten- vadå bita ihop? Är det så föräldraledigheten ska kännas? Jag är övertygad om att jag hade varit en bättre mamma om jag faktiskt hade fått komma ut och jobba lite.

Och bara några månader? I mitt fall, eftersom sambon precis har bytt jobb, så skulle det röra sig om en 9 månader till.
Och jag har varit hemma i snart 4.
Tycker det är väldigt skönt att läsa att det faktiskt finns andra som tänker likadant. Har tillräckligt dåligt samvete ändå utan att man ska behöva bli "skriven på näsan" av alla andra som tycker det är så fantastiskt att vara hemma.

Funderar allvarligt på alternativ barnomsorg, nån som vet hur man kan få tag på sånt i Göteborg? Nån glad, trevlig tjej eller kille, eller nybliven pensionär som tycker det är trist att vara hemma men som gärna vill passa en liten pojke på några månader på halvtid? Eller åtminstone en dag i veckan?

(har inte läst tråden, bara ts)

Jag känner likadant och gjrode det även när jag var hemma med 4,5-åringen. Så under hösten ska jag jobba halvtid, sedan vara hemma heltid 1-2 månader coh därefter går sambon på heltid tills det är dags för inskolning hösten -09. Nu har jag ändå min sambo hemma på heltid pga att jag är sjukskriven, men jag blir lite smått galen i alla falll...

En sak du kan göra är ju att gå med i en förening och engagera dig om det finns någon som du känner intresse för. Jag kan ju inte göra det så länge jag är sjukskriven men annars är jag föreningsaktiv av mig och det är ju jättekul och givande, som en sån där egen vuxensak.

mianmy: jag förstår att man kan känna så, men att det faktiskt är en så kort period å man gör det för barnets bästa, (9 månader till he he är det en evighet av resten av ditt liv?)
självklart mår man dåligt om man deppar ihop men de jag säger är att man måste göra något åt situationen eller som sagt "bita i hop" å att man faktiskt inte behöver bara sitta hemma å deppa om man nu gör det.
Sen är det ju än mer tragiskt om jobbet är allt i era liv, finns det inget annat ni brinner för? inget annat ni kan testa på eller lära er eller jobba lite med (som ni kan göra hemmifrån eller med barnet, om det då är innom ert vanliga jobb eller nått annat tex ideelt) medans ni är hemma några få månader eller år? tragiskt!

Hotten:
Jag måste säga att jag får riktigt taskiga vibbar av dina inlägg. personerna i denna tråd skriver för att de verkligen upplever ett problem, att de längtar tillbaka till yrkeslivet.
Det är inte för att de inte älskar sina barn.
Det är inte för att de saknar hobbys.
Det är inte för att de saknar vänner.
Det är för att de saknar den intellektuella stimulans det ger att gå till jobbet, att känna att man hör till en gemenskap och att man uträttar någonting.
Jag menar självklart inte att man inte uträttar någonting när man är hemma med sitt barn, det är ju en superviktig insats, men jag tror inte att det finns någon hemmavarande förälder som, med rent samvete, kan säga att det är något tuggmotstånd för hjärnkontoret!

Dina kommentarer om att det är "tragiskt" och att det är "bara att bita ihop" tycker jag definitivt bryter mot de allmäna reglerna i detta forum. Under denna paragraf står det att läsa "Om man inte håller med kan man framföra det på ett ödmjukt och sakligt sätt eller välja att inte svara alls för att undvika onödiga dispyter som inte för diskussionen framåt."

Signaturen Ledsen skriver faktiskt i sitt första meddelande "SNÄLLA nu inga påhopp jag mår dåligt som det är för att jag inte är det superkäcka hemamamman som jag önskade jag kunde vara."

Tror du på allvar att dessa tjejer (och kanske killar) tycker att du för diskussionen framåt genom att kalla dem tragiska? Knappast.

Om jag vore som du skulle jag hålla dessa åsikter för mig själv i fortsättningen och låta denna tråd avhandla det som den är avsedd för: att finna stöd hos andra som tycker och tänker likadant.

Och till alla ni som faktiskt läser denna tråd därför att ni är intresserade av ämnet: jag hoppas verkligen att det löser sig för er och att de ljusare tiderna får en positiv inverkan på era liv!!

intelektuell stimulans, kan personerna i fråga bara få det genom sitt ordinarie arbete? hur blir det om de blir arbetslösa, sjuka eller dyl? ett arbete skall vara roligt, man skall längta till det å man skall trivas där MEN om det är allt i ens liv då är det tragiskt, å den personen skulle verkligen behöva hitta andra vägar till lycka än bara arbetet.

hurdanna vibbar någon får av vad de läser är upp till dem men jag har inte sagt att någon skulle sakna vänner, inte gilla sina barn eller inte ha hobbys...
bara att det är tragiskt om man inte har några andra önskningar i livet som man kan passa på att förverkliga nu när man har tid (om man inte är nöjd med att bara vara hemma med barnen)

intelektuell stimulans (fast så i jobb form) kan man få på många andra sätt än sitt vanliga arbete, dessutom utvecklar man sig själv mycket bredare genom att göra andra saker (så vem sitter i ekorhjulet å¨vem inte...)

vad vet "stonefunk" om vad hemma fruar gör å att de skulle inte få utlopp för sin intelektualitet å få gemenskap osv bara för att de inte har ett yrkesverksamt liv? vet många hemmafruar som gör mycket mer avancerade "intelektuella" krävande arbeten men på tex ideel basis än enormt många yrken kräver..

nu förstår jag att inte alla vill vara hemmafruar å jag förstår att några inte trivs med att gå hemma, MEN varför inte göra något bra ut av tiden? första året är barnen inte så tidskrävande (naturligtvis olika men inte ens de mest tidskrävande sjuka barnen är ännu så krävande tidsmässigt) så visst man blir säkert frustrerad av att bara gå hemma, jobbade själv heltid första ¨året (hemmifrån) samtidigt som jag tog hand om barnet själv. nu förstår jag att alla inte kan jobba hemmifrån så, men med nått kan man alltid syselsätta sig med å angagera sig i barnet så blir det inte så tråkigt. å att sedan veta att det gäller bara en kort tid borde ju få den mest bortskämda att "stå ut"
tack å hej

Hotten: Den här tråden har verkligen ballat ur, jag skrev den för att jag mådde/mår dåligt över min situation som mammaledig.
Jag kan inte förstå varför du skriver o läser den när du resonerar och skriver som du gör.
Tack "stonefunk" för det du skrivit, men jag slutar läsa svaren som komer nu, de får inte mig att må bättre, men TACk till alla er som skrivit stöttande inlägg eller bara hållt med och också erkännt attt ni inte heller trivs med att vara hemma.

Synd bara att det finns människor som skall förstöra trådar, kan inte förstå varför de gör det, kan väl hålla sig till trådar som passar.

Ledsen:
Jag tycker att det är tråkigt att du inte längre vill läsa svaren, så jag antar att du inte heller läser detta... Lycka till i alla fall.

Hotten:
Du är berättigad till din åsikt, men jag kan för mitt liv inte förstår vad du sysslar med när du skriver i denna tråd. Tråden är till för personer som tänker och tycker på ett visst sätt och söker tröst hos likasinnade eftersom deras känslor inte faller inom "normalnormen". Ledsen ber specifikt om att inte bli påhoppad för detta och ÄNDÅ kommer du som nån jäkla "jag-vet-bäst-supermamma" och försöker skriva folk på näsan om hur lätt det är att ta hand om ett barn och jobba samtidigt och hur enkelt det är att hitta på saker som ger ditt liv substans.
Jag kan bara gratulera dig till att du lyckats så bra med ditt liv, men se för fasen till att hitta en tråd som lämpar sig bättre för dina kommentarer. Prova att söka efter "vi som klappar oss på axeln för att vi är så jäkla bra"

Nej nu! Har det slagit dig, hotten, att jobbet kan vara ens intresse? Speciellt om man har ett jobb som ger en utlopp för ens kreativa intressen. Det gör nämligen jag, är egenföretagare och har byggt upp hela min verksamhet själv och därför saknar jag det nu när jag är barnledig. Och dessutom, som om HEMMAFRU vore enda alternativet till att jobba när barnet är litet! Man kan faktiskt få båda.

tjohanna: det är väll de jag säger ATT man just kan få båda!!!.. men att alla inte kan jobba på sitt vanliga jobb beror ju på vilket arbete man har, å kan man inte just det så finns det mycket mer än livet än bara sitt ORDINARIE jobb!

stone: just därför har jag inte ens gett min syn på den frågan! utan sagt hur man kan göra så får man lite av båda....

OM man istället läser det jag skriver istället för att bilda sin egen uppfattning av nått man läser mellan raderna, så får man en helt annan syn på vad jag säger..

å som jag sa tack å hej.. onödigt att uuppröras här mer

Varför inte börja jobba någon dag i veckan?Eller helger?
Jag känner som du,nu har jag varit hemma i 7mån,men längtade tillbaks till jobbet efter några veckor bara...
Man sitter här hemma och gör sysslor och tar hand om barn,men man vill så mycket mer.
Jag har pratat med min man och jag ska antagligen börja jobba någon dag per helg.Eller någon dag i veckan.
Jag har en tjej på 5år(nästa vecka) och jag ville inte vara hemma med henne heller hela ett år.Så jag började jobba någon dag här o där och då längtade man faktiskt hem lite mer.
Inte ska du få några påhopp,tror det är fler än färre som känner som oss=)
Prata lite med din man och se om inte ni kan lösa det så du kan jobba en dag då och då
KRAM

Jag har inte läst vad ni har skrivit, men här har ni iaf en till som längtar till jobb. Jag har en treåring och jag och min sambo har en bebis på 2 månader. Än så länge tycker jag att det är skönt att vara hemma, men med treåringen klättrade jag på väggarna efter ca 9 månader. Den här gången har jag gått hemma nästan hela hösten pga arbetslöshet. Jag har nu chansen att börja jobba (nu om jag vill, men jag vill amma ett tag till) till sommaren. Då kommer minstingen vara ca 5 månader. Det tycker jag känns okej med amningen. Det som är problemet är att min sambo inte tycker det är okej. Jag ser det som min chans att kanske få fast jobb på det företaget, dessutom så är det det enda jobb som jag trivts med. Även om jag börjar jobba så kan jag ju amma när jag är hemma, och så kan han få ersättning och smakportioner när jag jobbar. Sambon har nu sagt att jag ska börja jobba då, men han är skitsur och besviken. Han tror att jag inte vill vara med mina barn. Jag älskar mina barn över allt annat, men jag vill inte vara med dom varje sekund, jag behöver få komma iväg. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med honom. Ni som känner likadant som jag över att vara hemma med barn, har ni något tips hur jag ska få min sambo att förstå mina känslor? Kan tillägga att han är en sån som lyssnar på hälften av det jag säger, resten tolkar han som han själv vill. Våran son mår ju inte dåligt av att jag jobbar, hans pappa tar ju hand om honom lika bra, bara det att han inte kan amma.

Vill bara påpeka att det kanske inte är så lätt att göra andra stimulerande saker när man är hemma med en bebis. Vissa barn kanske kräver nästan all ens tid, sover dåligt på dagarna etc.... Jag kan då inte göra så mycket mer än ta hand om min son på dagarna när jag är hemma. Han sover rätt mycket men sover bara kortare stunder i taget. Man hinner inte påbörja något innan han vaknar igen och ska roas. Första 3½ månaderna hade han också kolik och skrek jättemycket hela dagarna. Jag kunde inte ta med honom någonstans utan blev mest hemma. Eftersom han sov jättedåligt även nattetid under den tiden skulle jag aldrig ha orkat med intellektuella aktiviteter. Så det har varit mycket ett skrik-trött-bajs-amnings-träsk. Inte undra på att man blir trött och understimulerad då. Så det är inte så lätt att påbörja en massa projekt när man är hemma.

TS - kanske ngn redan skrivit det eller du tänkt på det, men kolla så du inte blivit deprimerad...det är faktiskt ganska vanligt med "baby blues", ibland kan man faktiskt behöva lite psykologhjälp och/eller mediciner. Jag har ej drabbats tack och lov, men har varit deprimerad tidigare i livet och vet hur viktigt det är att få hjälp. Prata med BVC, de ser sånt ofta. Eller ta kontakt med vårdcentral alt. be en anhörig ringa ngn och fråga. När jag var som deppigast orkade jag inte söka hjälp själv. Hur som, annars kanske du kan dela tiden mer med en partner eller annan anhörig + försök hitta kompisar (kanske via FL) att gå promenader med och fika etc. Sällskap gör allt så mkt bättre. Kram och lycka till!!!

har bara läst TS.
Förstår dig, har du ingen möjlighet att gå in och jobba extra eller deltid? Kan ni pussla så att ni båda kan jobba heltid och/eller deltid?

Åh, vad jag förstår dig ts.. Har varit hemma med mina underbara tvillingpojkar i nio månader plus en lång sjukskrivning de sista 6 månaderna i graviditeten. Men vad det har varit tråkigt, framförallt när de var mindre. Om vi bortser från det fina i att ha möjligheten att följa deras framsteg, se kärleken i deras ögon, mysa, gosa, leka..... ja, så kan man trots allt nästan klättra på väggarna om man tidigare var van vid ett helt annat tempo.
Jag har vänner vars barn är runt 2 år, och det verkar vara helt fantastiskt! Det händer så mycket, man får så otroligt mycket respons. Det ser jag fram emot, och när de kommer kunna gå, tala...

Jag förstår hur du känner. Jag älskar min son över allt annat och tycker det är underbart att få vara tillsammans med honom och se hur han utvecklas. Samtidigt längtar jag efter att få börja plugga igen, bli klar och få komma ut och arbeta. Får nog helt enkelt inse att jag inte är den där supermamman som ser sitt eget självuppoffrande som tillräcklig stimulans. Jag vill vara mamma men jag vill också utvecklas på andra sätt på andra plattformar, så är det.