Vad kan BUP hjälpa till med???

tonåringar är inte lätta att förstå sig på heller. Varför är ni så himla arga jämt??? Kan inte minnas att jag var sån. Ni har heller ingen respekt för vuxna eller eller föräldrar, men ni vill att man visar er respekt. Men då får man ju faktiskt förtjäna det oxå.
Som förälder vill man ha ordning o reda, struktur på vardagen för att vi funkar bäst så. Ni är helt tvärtom verkar det som. Ja vi vill gärna reda ut saker o ting för de blir inte bättre av att man lägger locket på bara, problemet kvarstår ju. Om ni tonåringar lär er att vara lite öppnare o vänligare/mildare så får ni respekt tillbaks, jag lovar det lönar sig... prova...

hehe tro mig. Vi 8eller i allafall jag) tänker PRECIS sådär också. Det vuxna inte verkar förstå är att vi helt enkelt är för arga för att släppa fram den sidan av oss hos er. Och det måste finnas en anledning bakom det!
Jag beter mig inte såhär emot min pappa. Bara emot min mamma. Och det är för att jag är sur på henne. Jag går på samtal hos BUP och när jag berättade om allt som händer hemma hos mig med det här så sa dom faktiskt såhär (inte med de exakta orden men alla som allt). "Vi tycker att du är väldigt mogen som tar tag i ditt problem så här. Dina föräldrar har hanterat situationen på ett väldigt klantigt sätt. Vi förstår att dom inte inser vad som är problemet och dom vägrar ge sig. Vilket självklart är bra, att dom inte ger upp. Men dom måste ge dig mer utrymme. Din kontakt mellan föräldrarna, särskilt din mamma, är ju omöjlig nu. Du känner att du inte klarar av att prata med dom. Så om du vill så kan vi vara länken mellan dig och dom? Vi kommer inte nämna ett dugg om vad vi säger här på samtalen utan bara förklara att du kanske har fått med dig en läxa hem och att dom inte ska fråga dig något om allt det här Utan bara låta dig jobba ifred. Vi förklarar för dom vad du tycker är jobbigt och vi kommer uppmana dom att försöka sluta med detta."

De bästa orden jag hört på länge...
Men återigen, varje situation är individuell.
Så hugomaya, jag tycker du borde öppna ögonen lite mera...prata inte med din tonåring om vad han/hon anser är problemet. Studera istället. Och om du fortfarande inte fattar (vilket mina föräldrar TROOR att dom gör, men vilket dom faktiskt INTE gör) vad problemet är så ringer du BUP och bokar ett samtal för ditt barn.
Men enbart om ditt barn VILL gå dit. Det behöver inte vara ett allvarligt problem. Alla behöver bara prata ut då och då

P.S Jag är respektfull mot hela min omgivning i övrigt! Artig, trevlig och försöker alltid att se det positiva i en sutation. Men så fort jag kommer hem så förändras jag. That's it. Och allt handlar om det som har hänt och att jag är trött på min mammas beteende.

Vadå ni? Du känner inte alla tonåringar och ska därför inte uttrycka dig så tkr jag. Min mamma e.. ja vad ska man säga? Hon visar inte mig någon större respekt iaf, och det har även andra vuxna sagt så ingen idé att du kommer och säger "Ja men det e för att du/ni e tonåring/ar ni säger så". Jag kan inte se att jag gjort något fel som gör att jag inte förtjänar min mammas respekt, allt ett barn önskar sig e förstående föräldrar.

Men vi säger så här, när jag blir arg då blir jag verkligen ARG vilket min mamma vet mktmkt väl om och tkr det e jobbigt när jag blir så arg. Och när jag vet med säkerhet att jag kommer bli så arg så för att undvika det går jag iväg från henne för att kunna lugna ner mig och sedan kanske kunna reda ut saken. MEN det går aldrig, min mamma går efter och FORTSÄTTER tjaffsa så jag blir så där arg. Vem är det då som e..hmm.. ja vad man nu ska kalla det. Jag eller hon?

Hej

Man kan tro att det är jag som har skrivit det här inlägget. Vi har EXAKT samma helvete. Våran dotter är 17 år och gapar och skriver åt oss när nånting inte faller henne i smaken och kallar oss allt möjligt när hon vi ger henne ett nej. Vi har varit hos BUP, beteéndevetar, socialtjänsten men ingen hjälp. Dom vill bara prata och prata hela tiden och det leder ju ingen vart!! Det vi vill ha hjälp med är någon form av kontaktfamilj när vi själva inte orkar och räcker till men det finns inte till 17-åringar får vi till svar. På socialen säger dom till dottern att du har föräldrar som älskar dig och som verkligen ställer upp för dig och dom tycker att vi är starka som orkar.....jaa vi har ju inget val!

Hör gärna av dig//Kram

Hej igen

Tack för alla goda råd, skönt att höra att man inte är ensam.
(Som man oftast känner sig....)
Jag har tidigare varit i kontakt med ungdomsenheten på socialtjänsten och genom dem gått en sk "föräldratränings kurs".
Jättebra på många vis, då man där träffade föräldrar som också hade problem med sina tonåringar. Skönt att prata av sig en gång per vecka.
Tyvärr hjälpte det inte så mycket för våra problem här hemma, men jag får väl fortsätta att kämpa på.
Tror inte att jag, frivilligt, får med min dotter till BUP eller liknande. Jag har tidigare gett som förslag att vi ska ta hjälp av kurator eller liknande för att kunna reda ut situationen, men hon har blåvägrat.
Jaha...vad gör man..???

jadu...jag tror som sagt var inte att det är så mycket fel på föräldrarna, särskilt inte efter att ni gått en föräldrakurs.
Det är helt enkelt så att ni faktiskt får stå ut med eran dotter tills hon själv känner sig redo.
Hur sjukt det än låter. Det är bara att kämpa på med regler osv. Det är som jag sa förut, inget kommer hända förrän hon själv känner sig redo.

Hur är det med alkohol och sånt? Dricker hon på fritiden?

Ja, det händer att hon "festar". Jag försöker alltid att hämta hem henne efter hon varit på fest, så jag kan se att hon är ok.
Men det är ju inte alltid möjligt. Mycket "nattvakande" blir det.
En gång har hon blivit tagen för fylla, men det är 2 år sedan nu. Tyvärr är det ju så lätt att få tag i alkohol så det är svårt för mig att hindra. Jag kan bara försöka prata med henne och hoppas att hon använder sitt förstånd.

Jag kan ju säga att jag dricker. Men inte så att det är något problem. De flesta ungdomar dricker. Min fråga var snarare om det är något som har gått överstyr eller inte? Men det verkar det inte ha gjort så det är ju bra

Så länge hon dricker med måtta och förstånd så är lugnt.
Du kommer aldrig kunna hindra en tonåring från att dricka alkohol om den verkligen vill det. Det är det värsta man kan göra. Så länge du informerar henne om så mycket so, möjligt om alkohol så är det bra.

Jag dricker, men med förstånd och med bra människor runt mig.
Min första gång jag drack blev jag inte ens stupfull. Jag var på klassfest och alla visste att det var första gången jag drack så dom sa "Känn dig absolut inte pressad att dricka bara för att vi andra gör det. Vi hjälper dig att blanda till drinkar och sånt när du vill ha och du måste säga stopp när du inte vill ha mer. Försök ha kolla på hur mycket du dricker".

Det slutade med två glas den kvällen och det räckte för min del. Sedan dess så har jag druckit ett antal mer gånger, inte ofta dock, och det har alltid slutat med bara ett par få glas så jag blir lite lullig. Skulle aldrig få för mig att bli stupfull så jag tappar kontrollen och jag hoppar din dotter tänker på samma sätt. För SÅ kul är det inte att vara full..

Hej
Känner igen mig var likadan själv som tonåring, bott på BUP.
Visst kan vara värt att prata med dem men för mig var det bara att sitta att prata med folk som nu skulle kunna svara på mina frågor men utv. kan ju ha förändras. Lycka till!

Fast å andra sidan så har nog inte tonåringarna det så lätt idag allrahelst tjejerna som har krav på sig. Min dotter brukar säga: Det är så skönt att vara hos pojkvännen (han bor på landet) för då kan man vara sig själv o slippa sminka sig. Tjejerna idag ska ju vara hårt sminkade med blonderat hår och helst silikon när dom är 15, det är för jävligt!! Dom ska vara duktiga i skolan, vara snyggast och populärast både bland killarna och tjejerna. Dricka alkohol på helgerna annars är dom "konstiga" och sen ska dom sitta o skriva till varandra på lunar om hur fulla dom vart i lördags och att dom hångla med värsta killen. Jaa herregud, jag tackar gud för att jag inte är tonåring idag!

Mari43 : Jag är 16, snart 17 och så som du skriver upplever inte jag alls att det e. Gör/Är man allt, förutom duktig i skolan och skriva på lunar då, det där som du skriver blir man oftast kallad för hora faktiskt.

Nej så är det inte riktigt. Vi tonåringar idag har faktiskt lite mera självförtroende och värdighet än så...
Men jag förstår din poäng och svaret är Ja, vi har verkligen mera press på oss idag än vad tonåringar hade förr.

Ett tips ... tidningen Tara har numera tonårsspecial. Bla med en kille som (jag tror ...) arbetar/arbetat på BUP. Han svarar på frågor som man skickar in. Kanske du kan få råd där?

BUP är inget bra. Som läkare kan kan jag inte rekommendera BUP.

vadå da? jag ska dit om 1½ timme och längtar tills jag är där! och det är inte mitt första möte.
om du nu är läkare så tycker jag du borde komma med en mer utvecklande förklaring till TS.

Hej.
jag har bara positiv erfarenhet av BUP, går där med båda mina tonårsdöttrar; den ena pga ADHD och den andra pga utredning för stress syndrom...
Visst det är mycket snack, MEN åtminsdonde vi, tänker, känner efter och pratar EFTERÅT om samtalen vi haft, vad vi tyckt och om vi förstod allt som sades och om det gav något...

Jag hoppas verkligen det löser sig för er, tonåren är ingen lätt period...

Mvh Kin@

Usch.. har fått mig en rejäl skrapa idag. Inget trevligt...
Var hemma på lunch och satt och åt en micrad "Gorby" i all hast.
Hade frågat dottern, som var hemma och hade studiedag, om jag skulle värma ngt till henne också. Verkade lugnt och fint...

Fem minuter senare hade hon vänt det till att jag bara bråkade och att hon inte längre kunde vara under samma tak som jag. Hånflinade när hon såg att jag blev ledsen och sa:- Nä förresten...Nu för tiden bråkar du ju inte så mycket, nu kör du ju med den här stilen. (Böjer ner huvudet och ritar en tår på kinden). Sedan gick hon.
Jo, man blir ledsen. Puh....

Oj, så ledsen hade jag också blivit...

Jag hade nog väntat till ett lugnare tillfälle och frågat henne vad som får henne att känna sådant förakt för mig som mamma...
Försökt förklara att jag inte tolerera att bli behandlad så - för jag skulla aldrig behandla henne så!!!

Ja, du...

Någonstanns måste man ju börja...

Det är inte lätt att vara tonåring, men det är inte lätt att vara tonårsförälder heller...

Kramar till er båda!