superkaxiga tonåringar...

Jag jobbar med dem *s*... å dem e pest ibland *ler*
De största felet jag ser i ditt inlägg är att du och pappan inte är enade... precis vad dem vill... splittra vuxna är vad de mesta av spelet går ut på... hon vann alltså en stooor seger igår...
Så prata med pappan och ta i med hårdhandskarna, ska hon respekteras så ska ert hem/er familj respekteras av henne oxå (obs inte fysiskt våld nu)..
dra t.ex in det som är roligt, vara ute med kompisar, veckopengen osv...

När jag läser vad du skriver så slås jag av en sak. Du ställer frågan: Är du senil? Jag tycker det känns väldigt kaxigt från din sida. Vill man ha respekt måste man ge respekt.
Som man vill bli behandlad själv ska man behandla andra.

Jag tycker ni ska sätta er ner hela familjen och prata i lugn och ro med god ton om hur ni alla i familjen vill bli bemötta.
I den åldern är man väldigt känslig för vad och hur saker blir sagda.
Man kan gå och gruva sig över något som någon sa i flera månader.
Gör upp en överenskommelse för hur läxor ska göras, städning av rum, hjälp med hemmasysslor som diskning mm. Men även komma överens om straff och belöningar.
Om du gör som vi har kommit överrens om så får du i slutet av veckan göra nåt kul eller lite extra fickpengar. Men om du inte gör som vi kommit överrens så får du inte vara med dina kompisar i helgen eller gå på den där filmen.

En tonåring är hälften barn hälften vuxen och måste få känna att de får vara med att bestämma lite.

Lycka till!

Ts.
"Är du senil?" är kanske inte den bästa kommentaren att ge.

Du är vuxen, hon är 13 år och tror att hon är vuxen. Sjunk inte till en 13-årings nivå. Jag tycker att du och pappan ska diskutera fallet, och agera efter det som ni kommer överrens om.

Ja, det är hennes rum. Men hon befinner sig under ditt (och din karls) tak och det är ni som bestämmer om vad som sker där hemma. Om hon fortsätter att strunta i dig, så kan du ju alltid städa hennes rum och slänga allt som du anser vara skräp

( i know, lågt kanske. Men definitivt en läxa )

xxmeyaxx skrev 2008-01-25 14:11:35 följande:

Jag var extremt jobbig med min mamma när jag var 13. (Är idag 31 med en dotter på 2 och nr 2 på g.) Men det jag kommer ihåg mest var att mamma hade ett sjuuuuuuukt bra tålamod och körde mycket med "omvänd psykologi", kanske inte alltid medvetet men det funkade oftast. Mitt rum fick dock se ut som det ville bara jag höll dörren stängd och tvättade mina egna kläder (slängde dem alltid på golvet).
Jag tror starkt på att låta tonårsdöttrar få sina utbrott och "ta emot" mycket. ALDRIG, ALDRIG sjunka till deras nivå å bli sarkastisk, spydig eller dryg. Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad. Tänk tillbaka på hur jobbigt det fakiskt var att vara tonåring med en massa hormoner i kroppen och man ville vara vuxen (ansåg sig vara vuxen) men utan att faktiskt vara det. Jag kommer bara ihåg hur otroligt frustrerande hela min tillvaro var under något år. Idag har jag å min mamma en väldigt bra relation och jag är såååå imponerad av hur stort tålamod hon hade.

Sätt er ner och kom gemensamt fram till vilka regler som skall gälla i det hus ni faktiskt delar (det är ju lika mycket hennes hem som ert även om ni nu betalar alla räkningar. Hon har inget annat hem och måste oxå få känna sig ansvarig och verkligen hemma där). Behandla henne så vuxet som möjligt, låt henne själv komma med förslag på hur saker och ting bäst kan lösas. Även om du inte är helt överens med hennes idéer så är det väl som i vilken relation som helst, man får kompromissa.
Tycker dock att båda ni vuxna måste vara överens inför barnen.

Nu har jag inga egna 13-åriga döttrar utan baserar detta på hur väl jag minns när jag släjv var 13. Kanske var min mor "one of a kind" och det i realiteten är helt omöjligt att göra vad hon gjorde, jag kanske själv aldrig kommer att kunna göra som hon men jag önskar verkligen det. Du får alltså ta ovan tips för vad de är...
Det enda jag vet är att oavsett ålder så vill man bli behandlad med respekt och bra kommunikation är verkligen nyckeln till alla goda relationer, hemma såväl som på jobbet.

Lycka till och var så säker, det går över!
Kram till er alla.

Jag måste instämma med de som skriver att detta handlar om respekt. Du frågar om hon är senil och tar henne i armen och säger åt henne att "bete sig som en normal människa". Detta är oacceptabelt, anser jag, oavsett hur mycket hon "retat dig" innan. Det är du som är vuxen!

Att prata med pappan är en god idé, det är viktigt att ni är enade. Men jag tror att det är oerhört viktigt att välja sina fajter med tonåringar och att det inte blir en maktkamp.

Måste faktiskt säga att jag förstår henne om du ställer frågor som "Är du senil eller?" och tar tag i hennes arm och ber henne bete sig som en normal människa!

Det kanske vore på sin plats m ett familjeråd där ni sätter er ned och försöker prata, vet att det inte är det lättaste. Har 3 ungdomar i olika stadier av puberteten, varav min 12åring kan vara ett hår av hin ibland för att i nästa stund bli en ängel. Det är också viktigt att du och pappan är överens om vilka saker som gäller hemma hos er så att inte sådana här situationer inte uppstår igen.

Håller med ovanstående. Det är viktigt att vi vuxna behandlar våra ungdommar med respekt- det är det enda sättet att uppfostra våra ungdommar till respektfulla människor. Det är som det gamla talesättet: Barn gör inte som vi säger- de gör som vi gör.

Inte sjunka ner till samma nivå som tonåringen ... det blir bara mycket värre.
Du måste (tror jag) vara saklig, vuxen, logisk, klok och ... lugn i ditt bemötande. Sakligt säga till henne att hon SKA städa sitt rum. Inget om att oj oj oj vad jobbigt det är och ack och ve vad du är hopplös. Även om du tycker så ... håll det för dig själv. Rakt budskap. Utan förhandling om du så vill det. Men börja inte kasta paj. Det gör saken värre.

Tonnåringar är nog det jobbigaste som finns det är en period på några till flera år som vi ska gå igenom,sen blir det i de flesta fall lugnt. det är jobbigt att vara tonnåring också.Ännu svåraare kan det vara när det inte är sina biologiska barn.