Är kejsarsnitt mindre traumatiskt?

ja det är väl en fråga om prioriteringar. Antingen väljer man mycket smärta under kortare tid eller så väljer man lite mindre smärta fast under längre tid.

Smärttotalen kanske ändå är densamma så det är nog sak samma vad man väljer. Vill du undvika smärta - ja då får du adoptera!

Jag fick välja hur jag skulle föda mitt tredje barn. Första barnet föddes med hjälp av akut snitt, andra barnet föddes med hjälp av sugklocka(det var en fruktansvärd förlossning).
Jag valde planerat snitt med tredje barnet för jag ville helt enkelt ha mer kontroll, jag ville inte uppleva den smärtan igen, jag ville inte uppleva att bli nedtryckt av barnmorskan och jag ville inte ha ont i 6 månader efteråt.

Själv skulle jag bara välja snitt om det var den enda lösningen, men jag har 2 kanon vaginalförlossningar innan så....
De jag känner som gjort snitt skulle inte välja det i första hand iafall.

Jag väntar mitt andra barn, och har velat ha snitt fram tills nu.
Anledning är att jag har en stark rädsla för smärta,
smärta som jag inte kan kontrollera.
Jag kan inte stänga av den!! Eller hur jag nu ska förklara.

Under min första förlossning så motarbetade jag ALLA värkar fram tills jag var helt öppen. Sen hade jag inga som helst krafter kvar i kroppen, och jag fick inga krystvärkar,
klocka, klipp och tång, och min dotter är född.

Jag var så totalt oförberedd på hur en förlossning skulle vara, samt så kan jag i efterhand tycka att barnmorskan inte hjälpte mig på något sätt!

Anledningen till att vilja ha snitt, är inte för att det eventuellt skulle göra mindre ont.
Men jag vill vara sövd, "bortlämnad", och vara medveten om att jag kommer att vakna med en fruktansvärd smärta i magen,
MEN det visste jag innan jag, samt så kan jag, om jag behöver, få smärtstillande.

Nu är jag inte säker på vad jag vill... Då jag redan har ett barn, så vill jag kunna ta hand om henne efter nästa förlossning, vilket blir tyngre vid ett snitt!!

Så här känner jag!!

Blev akutsnittad med min första dotter för hon vägrade vända sig i rätt läge trots två smärtsamma vändningsförsök. Tyvär blev det akutsnitt för hon valde att komma två veckor för tidigt så det var lite panik artat men jag tyckte det var skönt att det gick så fort, att det bara tog några min från dom satte bedövning tills hon var ute och att även om jag inte själv såg vad som hände, than god, så känndes det hur bra som helst. Kan tillägga att jag inte var det minsta rädd för v.födsel innan det bestämdes att jag skulle snittas utan jag var helt inställd på "normal" födsel. Nu däremot är jag gravid igen och är totalt livrädd för v.födsel. och har börjat prata med min bm om att få bli snittad igen. Fast denna gången käns det mer som att snitt är det enda sättet att föda som jag själv har upplevt och känner mig trygg med. Att man kommer dit i lugn och ro, ingen stress ( om det inte blir akut) och man vet precis vad som kommer hända, det tar några min, skulle något hända så är han/hon snabbt ute istället för att man har obestämd tid kvar på sin vanliga förlossning och känner sig stressad för man bara vill att bäbisen ska komma ut. Att man har mer ont efter är inget jag kan svara på för jag har som sagt bara blivit snittad men jag hade bara lite ont dagen efter, sen var det mer att det spände och var stelt över snittet nån vecka och sen var det som vanligt. Man har lite svårt att sätta sig upp osv men jag kan int säga att jag upplevde någon direkt smärta eller liknande bara för att jag blivit snittad, var beredd på värre för jag hade blivit " varnad " av ALLA SOM KAN ALLT!! haha!  Nu 4½ år senare tänker jag inte ens på att det är där, ser min sexiga "zebra ränder" mer haha, men det är sånt man får leva med. Kanske lite långt för att vara bara ett inlägg men... så kan det va!

det här är en vädigt vanlig uppfattning som jag inte riktigt köper...det hsr blivit väldigt populärt med den här typen av förklaringar men frågan är hur mycket fakta som ligger bakom.

visst har antalet kejsarsnitt ökat senaste åren - det vet alla och media blåser upp det till jättenyheter och kallar det en "skrämmande utveckling" men i verkligheten så är det ALLA typer av kejsarsnitt som ökat: akuta och planerade. De planerade snitten som utförs pga förlossningsrädsla är en mycket liten del av det totala antalet. Den stora gruppen förlossningsrädda som ber om och får planerat snitt utan medicinska orsaker är framför allt omföderskor.

Att vi kvinnor idag inte känner "tillit" till våra kroppars förmåga som våra anmödrar rtor jag är snack från början till slut - att dö i barnsäng var (och är fortfarande på sina håll i världen) otroligt vanligt - mao är det ganska rimligt att anta att att rädsla för förlossning är något som alltid funnits.

vad är det som har hänt då - ja, för det första ställer vi andra krav nuförtuden, både som kvinnor i allmänhet och som patienter! man nöjer sig inte med vilket bemötande som helst, är glad om ingen dör och tittar ner i golvet och säger "ja, herr doktorn, tack herr doktorn". det intressanta är att så fort det kommer till det här med att föda barn så ska man sluta vara en tänkande människa!

MAn ska "inte tänka för mycket", "inte lyssna på andras historier", "inte läsa på för mycket" utan "lite på sin egen kropp", "lita på sin barnmorska", "hysa tillit" - blaha blaha.

KOm ihåg en sak - det finns ALLA sorters förlossningar. Att en kvinna som bara haft bra förlossningar inte skulle kunna tänka sig ett snitt i stället är väl helt självklart?! Men att en kvinna som haft en helvetesförlossning inte vill riskera samma igen - är det så märkligt?

Och en sak till som gärna glöms bort i debatten: hur man föder säger verkligen INGENTING om hur man blir som mamma. Och det är väl ändå det som är viktigt?

Snyggt skrivet Yggdrasil!

Jag har idag varit på mitt första läkarbesök för att diskutera planerat snitt pga min förlossningsrädsla. O det är verkligen en sak som jag reagerar starkt på: att man inte ska läsa, o inte ska lyssna på andras berättelser. Jag blir då inte mindre rädd för att jag medvetet lurar mig själv till att tro att en vaginal förlossning skulle vara så himla smidig. Skulle det vara så att det var typ två procent av alla kvinnor som fick svåra förlossningar, o resterande tyckte att det var en lätt match, så hade jag kännt en viss tilltro till att även min förlossning skulle gå smidigt. Men så ser ju inte verkligheten ut... Visst, jag önskar ändå att jag TORDES föda vaginalt, då det framför allt är bäst för barnet, men jag är på tok för rädd för utdrivningskedet då risken är överhängande att jag spricker, att jag inte kan tänka mig att föda naturligt... För mig är det mer läskigt med ett trasigt underliv som jag själv måste "krysta sönder" än ett snitt på magen som jag har ont av först då det är ihopsytt o klart... Men visst kan jag förstå dem som inte vill bli snittade också...

Jag hade en lång och jobbig förlossning som sedan slutade med sugklocka, bebisen fastnade med axeln i bäckenet på väg ut och det blev kaos. Bm hängde på magen med hela sin tyngd och läkare drog i klockan..ett stort kristeam stod redo och när bebisen kom fram så var helt tyst...de klippte navelsträngen och sprang och sa till pappan att följa med. Där var jag kvar utan att veta om bebisen levde eller ej? Inget jag vill uppleva igen!

Vid nästa förlossning får jag välja kejsarsnitt eller vaginalförlossning(om inte för mitt bäcken för stort barn). Trots att jag har kejsarsnitt beviljat utan problem så känns inte det som en självklarhet (såvida det inte är för bebisens bästa)då jag nu är livrädd för det också. Blev avskräckt för hela grejen med att föda barn oavsett hur det kommer fram.

Tror mycket av rädslan handlar om att inte ha kontroll som många här tidigare nämt. Att man tappar kontrollen och att det inte finns någon återvändo när det väl ha startat. Man är utelämnad, man kanske upplever smärta som man antingen vet hur det känns och blev rädd för eller smärta som man aldrig känt men som är rädd för. Allt är saker som man inte kan styra över och i dagens samhälle så är så många vana att ha kontroll över situationer de befinner sig i men nu så ska man släppa kontrollen helt.

Jag har alltid varit rädd, men jag gav det en chans.

Jag tyckte förlossningen var hemsk, trots att den gick fort. Det gjorde sjukt ont, sugklocka, sax, etc.

Har gjort en gallstensoperation, och om snitt är som den var så är det mycket lindrigare än det jag upplevde!

Hade ont i veckor efter min s.k. vanliga förlossning också.

Om jag inte hade möjligheten till snitt hade det inte blivit fler barn.

Det finns ju mycket man kan ha varit med om i livet som gör det svårt t.ex psykiskt att gå igenom en vaginal förlossning. Om man har blivit utsatt för ett övergrepp eller råkat ut för något annat psykiskt jobbigt kan man ju må dåligt av att visa smärta, känna sig utelämnad och naken inför främmande människor.

Jag födde min son med snitt och det var verkligen inte för att jag är rädd för smärta. Då ska man inte välja snitt ! Så ont som jag hade efteråt är det inget jag gör om frivilligt. Nu ska jag föda mitt andra barn om några veckor och har då tänkt mig en vaginal förlossning men har den här gången förberett mig mycket med yoga, avslappning, andningsövningar och mental träning.

Kram C och C

Jag snittades med mitt första barn för hon låg i säte, men hoppas på att kunna föda vaginalt denna gång. Det är så mycket som inte kommer igång på "normalt" sätt med snitt: amning, lyckoendorfinerna osv. Man är dessutom svag från operationen ett bra tag, får inte bära tungt de första 6 veckorna. Det blir en knepig första tid. Jag är inte rädd för vaginal förlossning men är naturligtvis fundersam eftersom jag inte varit med om det. Men som sagt, för min del hoppas jag kunna föda vaginalt denna gång.

Jag har genomgått en ganska stor operation och den smärtan var ingenting jämfört med en förlossning... Men smärtan vid snitt o vaginal förlossning är givetvis olika för alla.