Aurorasamtal

tristania: Vilken hemsk uppllevelse aurora verkar ha varit för dig!! Verkligen synd att känna så, och jag hoppas vid gudarna att jag slipper att bli bemött o känna så som du. Jag hoppas ju såklart att samtalen ska hjälpa mig att bearbeta det som hände sist, o tiden efter förlossningen. Hittills har de människor jag träffat (barnmorskor, läkare efter förlossningen, kurator osv) varit helt underbara o därför hoppas jag ju på att även de människor jag nu kommer att möta kommer ge mig samma positiva upplevelse o att jag kommer att ta mig igenom dessa månader utan denna ångest som jag nu har....

Tack för ett ärligt svar, det var därför jag skrev frågan, för att få olika erfarenheter,

//S

Nu är jag tillbaka från mitt första Aurora-samtal och det gick jättebra

Jag fick träffa en jättetrevlig BM på förlossningen och vi satt och pratade i en timme. Allt handlade om vad JAG ville och det kändes jättebra. Enligt henne kommer de göra allt för att jag ska få en så bra förlossning som möjligt och för att risken för att jag blir dålig efteråt ska vara så liten som möjligt.
Vi kommer träffas om en månad igen och upprätta en förlossningsplan, men redan igår sattes lite stolpar upp.

- Jag kommer redan vid nästa besök få en inbokad tid 2 v före bf, då Ammi kommer viktskattas och de kommer kolla hur mogen jag är.
- Är Ammi stor behöver jag inte gå för länge över tiden.
- Jag ska få EDA i ett tidigt skede.
- Efter förlossningen ska de sätta in extra Syntocinon direkt så livmoder drar ihop sig så snabbt som möjligt så jag slipper vänta på fika sålänge.
- Om möjligt förflyttas jag upp till BB snarast efter förlossningen.
- Jag kommer ligga på vanliga BB istället för lätt-BB.

Detta känns jättebra och jag hoppas verkligen att den BM jag får vid förlossningen kommer att se till att detta blir som bestämt och att jag får en bra sista förlossning.

Hej!!

Grattis till graviditeten...

Jag har gått på samtal hos kurator sedan vecka 16 eller 18 va det kanske, sedan fick jag för 4 veckor sedan börja gå på Alma-samtal (samma som aurora) Och har gått 3 ggr, och ska gå minst 1 gång till.

Jag är livrädd för min förlossning, och är livrädd för smärta...
Har ett barn sedan innan, så jag vet hur det är att föda barn oxå... :-/
Har kämpat sedan inskrivningen vecka 12 för att få kejsarsnitt, men icke sa nicke.... Är nu i vecka 35 och gav upp för några veckor sedan, berättade att jag ville föda vaginalt och utan epidural, och endast lustgas, för jag orkade inte med att dem rotade i mitt inre, för det är vad jag upplever mina alma-samtal går ut på.. Att gräva i mitt inre för att försöka förstå vad som gör mig rädd och hur vi ska möta det under en vaginal förlossning..
Jag gillar trots detta att prata med denna barnmorska.

Mina försök till att få snitt har bara gått ut på att övertala mig att låta bli och därför har dem då inte beviljat mig det...

Tyvärr är jag nu så rädd, att jag återigen ska försöka få ett beviljat snitt, för att ha en valmöjlighet...

Jag hoppas att det går bra för dig.. och att dem lyssnar på dig!!

Jag har blivit väldigt väl bemött på mitt Aurorasamtal (DS).

Jag har en jobbig förlossning bakom mig (6 år sedan) och är fortfarande förvånad över att jag överlevde den.
Egentligen var det kanske en normal förstagångsförlossning, men jag var övertygad om att jag skulle dö och börjar fortfarande gråta när jag tänker på att föda vaginalt.
När jag nu blev gravid igen så har jag från början varit helt inne på kejsarsnitt och ska helt ärligt säga att jag var så rädd att jag övervägde abort om jag inte skulle få det beviljat.

Jag fick komma till Aurorakliniken redan i v. 16 och vi pratade om min förra förlossning och hur jag upplevde den. BM sa att jag får snitt om jag vill det men att de naturligtvis helst vill att jag ska föda vaginalt.
Om jag vill prova vaginalt får jag när som helst avbryta för snitt. Det tror jag dock inte riktigt på... tänk om det kommer in ett nödfall just då? Då lär ju jag hamna sist i prioriteringskön... och hellre planerat snitt än akutsnitt.

Men det kändes sååååå skönt att på en gång bli lovad snitt. Nu ska jag tillbaka först i april då vi ska gå igenom planen inför det hela.
Hon erbjöd sig även att vi ska besöka förlossningen tillsammans, men det vet jag inte om jag vill.

Plottis: En fråga...
Min Aurora BM pratade också om att ge EDA tidigare än mina andra förlossningar.
Förstår du av ert samtal varför det skulle vara bättre?
EDA har inte hjälpt mej särskilt mycket så jag undrar varför det skulle hjälpa bättre i ett tidigt skede?
Samt på vilket sätt det skulle betyda att förlossningen blir kortare???

Min förra förlossning var på 20h varav de värsta värkarna och fruktansvärda smärtan i 10h. EDA hjälpte inte mycket och inte lustgas heller.

Min Aurora BM förklarade att de nästa gång kan ge EDA tidigare,
men jag förstår alltså inte hur det ska ta bort smärtan mer??
Och OM det fungerar så - varför gjorde de inte det sist när jag hade sån fruktansvärt olidligt tortyrsmärta??!!

Kanske nån annan som kan förklara annars???

Dandilion: Jag har aldrig fått EDA innan, eftersom de varje gång sagt att det varit för sent och jag har väldigt snabba förlossningar. Men förra förlossningen så stod det still i tre timmar så de hade kunnat ge mig EDA. Den BM jag träffade nu trodde att om jag hade fått EDA så hade inte förlossningen och det efter blivit som det blev (lång historia) så hon tyckte absolut att de skulle sätta EDA direkt.
Men jag tror inte EDA gör att man föder snabbare, det är nog snarare tvärtom att man ofta föder långsammare.

Dandillon: Jag var hos Aurora Bm idag och pratade bla om EDA och att jag inte ville höra att det var för sent för den utan att de sa till i god tid, den Bm jag pratde med sa att orsaken till att de inte lägger den alltför sent är att den då inte kommer hinna ge tillräckligt god effekt utan då lägger man istället en spinalbedövning som tydligen bedövar bättre när man är helt öppen och ska börja krysta om man tycker det är jobbigt. Det kankse är därför de vill lägga den tidigare för att försäkra sig om att den ska hinna ge maximal effekt?? Bara en fundering.....

Vad gäller Aurora samtal så kändes mitt i morse jättebra, ska tillbaka minst en gång till då vi ska få en visning av förlossningen och få prata med en Bm som jobbar på special dit vi ska. Ska även hjälpas åt att skriva ett förlossningsbrev, så det känns faktiskt mycket bättre nu. Den BM jag fick prata med var lyhörd och erkände min oro och ville veta vad de kunde göra för att underlätta för mig så det kändes bra.

God morgon!

Vad skoj att så många vill dela med sig av sina erfarenheter!! Känns bra att få många olika historier, nu känner jag mig rustad inför vad som än komma skall på torsdag. Jag hoppas på ett bra bemötande o att de skall lyssna på vad jag vill o önskar såklart! Tack alla som svarar...

//S

Plottis:

Gud, vad härligt att läsa om ditt första besök. Det som du fick höra vill jag oxå höra på torsdag. Att förlossningen ska bli så bra som möjligt o att risken för att bli lika dålig efteråt ska vara så liten som möjligt (var ju skitdålig sist...) Åh, vad skönt för dig! Och vad skönt att ha kommit så långt i planeringen efter bara ett besök!

//S

Sofia: Håller tummarna för dig!
Nu när det fått sjunka in lite så känns det verkligen jättebra och jag börjar t.om. se fram emot förlossningen.

Hej, hittade den här tråden och det kändes som att jag kanske hör hemma här. =)
Väntar mitt andra barn, sex år efter jag fick det första, är i v 36.
Har fått igenom ett planerat snitt pga att min första förlossning blev väldigt jobbig och slutade med ett akutsnitt.
Höll inte på så jättelänge, men han försökte komma ut med ansiktsbjudning, och med en hand och en fot ovanför huvudet, vilket inte gick. Ingen visste att han låg så tokigt, utan de tryckte i mig värkstimulerande dropp - vilket jag inte tålde så bra- kräktes var trettionde sekund i tio timmar.
Sedan bajsade han i fostervattnet när jag var tio cm öppen och han inte kom ut, hjärtljuden gick ner, och han hade inte kommit ner något mot utgången sas, då beslutades om akut snitt.
Hade hela tiden en känsla av att jag skulle dö, men det var ok, bara de fick ut honom, och jag kände att om han skulle lyckas födas den vanliga vägen, skulle han inte komma ut levande.
Snittet var väl ok, men jag minns inget av dygnet efteråt. Ingenting alls, hemskt obehagligt.
Blev riktigt deprimerad efteråt, skötte min son exemplariskt, men hade massor av ångest och blev inte bättre förrän jag började äta medicin mot deppet efter ett och ett halvt år. Då var min relation till hans pappa nästan körd i botten, den har nu hämtat sig, tack och lov, men det har krävts mycket arbete.
Ursäkta min skräckhistoria, men ville bara ge er lite bakgrund.
Ska alltså snittas nu den 12/3, är livrädd för snittet oxå, det är väl det stora problemet just nu...tror på fullaste allvar att jag kommer att dö. Är uppenbarligen helt oemottaglig för alla sakliga argument för att så inte är fallet. Känns som att jag räknar ner de dagar jag har kvar att leva, jättefånigt, jag vet! =)
Någon annan som är rädd för alla möjliga alternativ?

Mvh,
Jenny

oups, hamnade lite fel, sorry ts, var inte meningen att stjäla din tråd....=)