Är så arg på min styvsons mamma

Problemet är att det hade inneburit en massa krångel med skolan, och det inte är så lätt för mig och min man med skolan iom att den ligger en bit härifrån, och min man inte har körkort och jag ska föda vilken dag som helst.

Sen hade hon aldrig gått med på VV eftersom hon då blivit av med underhåll och sådant.

Men det är väl inte hon som bestämmer om växelvistboende?

Jag kan inte förklara för ngn av er här inne hur det är att försöka prata med denna kvinna... Säger du A så tror hon att du menar B och är fruktansvärt grälsjuk... Min man vågade inte säga emot henne förrän sonen var 4 och då hotade hon genast med att han aldrig mer skulle få se honom.

Min man ska säga till henne nu att hon inte får hålla på såhär, att det inte är schysst mot någon inblandad. Men sen så kommer det återigen bli bråk, men han känner att här måste han säga ifrån.

Men att prata med henne har vi försökt, det går inte...hennes sambo kan man prata med, men han vill inte lägga sig i, han har inte ens fått hjälpa till med regler och sådant för lillkillen, trots att det är hans hus de bor i.
Dessutom är han värsta tofflen, precis som min man var då de var ihop.

Jag vet med att ett barn kostar mer än så, men mammans sambo hjälper också till att betala för lillkillen, så hon använder dessa pengar till mycket annat med.

nej men skulle vi vilja ha det så skulle vi bli tvungna att ta det upp i rätten och då läser hon på och säger att vi inte kan komma överens överhuvudtaget.

Kan föräldrarna inte det så får ena föräldern ensam vårdnad, mest troligt hon då hon varit boendeförälder sedan min man och hon gick isär iom att min man inte hade bostad och sådant då.

Fast om sambon väljer att betala är ju det ok. Det är ju något som han väljer. Barnet kostar förmodligen mer än 2500 kr, det är svårt att göra av med mindre. Då får hon väl göra av med andra pengar på vad hon vill.

Kan ni få hjälp av familjerätten att prata? Sök växelvistboende om det är det ni vill ha!

Av skälen som jag skrev ovan så är det inte så lätt... Tror inte ni haft att göra med en envis och tjurskallig biomamma innan

Om det är mig du menar med ni så NEJ, det har jag inte.

Men jag hade heller inte accepterat situationen om jag inte hade varit nöjd. Jag menar verkligen inte att vara otrevlig, men jag tycker inte att något att skälen ovan är giltiga att inte söka växelvisboende om ni och barnet vill ha det. Men jag kanske inte fattar något eftersom jag inte har en tjurskallig biomamma ;)

Oj... Jag tycker hela situationen blivit fel. En 8 åring kan inte själv få bestämma bara så där var den vill bo. Särskilt inte om anledningen till en flytt är att han bråkat med mamman. Det är säkert lätt att ta till "då flyttar jag till pappa" ifall man blir arg på sin mamma men ett sådant stort beslut kan inte en 8 åring ta själv. Jag tycker att ni ska ha ett möte med någon utomstående och besluta vad som är bäst för pojken. Ifall ni bor på samma ort så varför inte växelvis boende. Hur tjurig mamman än är så har hon inte rätt att bestämma det själv. Har hon ensam vårdnad?

Anledningen till att vi inte lämnar in ansökan om växelvist boende är för att det antagligen hade fått gå upp i rätten och då riskerar vi att förlora lillkillen helt.

Hon har alltså ensam vårdnad?

gemensam vårdnad har de. Vi bor i samma kommun, men inte i samma ort, det är svårt att förklara. Till exempel hade det inneburit lite trixande med skolan.

Han har ju länge hotat med att han ska flytta hit, för han påstår att vi är snällare mot honom än hans mamma och styvpappa (alltså att vi inte skäller och ställer krav, vilket vi gör). Jag vet inte om det för hans del är en viss substans av allvar i det eller ej, men jag sa till honom igår när han åkte tillbaka att det inte är OK att säga så bara för att få som han vill, det är inte det rätta sättet.

bestämma själv kan hon inte, men jag har precis läst en del om vårdnadstvister i skolan och vet att hon hade tagit till en del av de knep som finns för att pappan inte ska få VV eller liknande. Jag förstår att hon älskar sin son, men det gör min man med.

Och han har alltid gjort sitt bästa för sin son.

Jag tackar för alla svar, måste lämna nu, ska städa så att här helt säkert är i ordning ifall jag skulle föda nu

Jag är inte insatt i lagar och sånt, men kan hon verkligen neka honom vv boende ifall de har gemensam vårdnad? Så länge han kan gå kvar i samma skola och träffa sina kompisar så borde det inte spela någon roll.

Klart hon kan... Hon kan hitta på diverse anledningar till det. Sen kan hon stämma för att få ensam vårdnad och påstå att vi har enorma samarbetsvårigheter, och då riskerar vi att hon får ensam vårdnand...

Min första tanke när jag läste din TS var att så där höll jag också på mot mina föräldrar. De skilde sig när jag var nio och ett bra tag höll jag på så där "får jag inte det så flyttar jag till mamma", "det är mycket bättre hos mamma och jag vill flytta dit". Mina föräldrar (tack och lov) insåg att detta bara var rent skitsnack från min sida och vid ett par tillfällen svarade min pappa just så där "ja ja, då får du väl flytta då". Så jag packade lite saker och han körde dit mig och typ en halv dag senare så ångrade jag mig.

De var överens om att varken jag eller min bror fick hålla på med att spela ut dem mot varandra och vägrade därför att spela spelet mot varandra, i slutändan innebar det att jag slutade hota med det så fort jag inte fick som jag ville.

Jag tycker inte ni har agerat korrekt någon av er.
För det första ska inte en 8 åring bestämma själv var han ska bo bara för att han bråkar med sin mamma.
Mamman ska inte säga till honom att OK, flytta du då.
Och, NI ska inte underminera mamman genom att åka och hämta honom för att han har bråkat med sin mamma.
Oavsett vad ni tycker om mamman ska ni stötta henne i dessa situationerna.
Han verkar vara en smart liten kille. Han har märkt att ni vuxna inte är överrens och det utnyttjar han till max för att få som han vill.

Vad tror ni händer om han flyttar till er och så upptäcker han att det blir vardag även hos er med läxläsning och städning precis som hos mamman.
Ska hon komma och hämta honom då så han får flytta tillbaka och byta skola/fritids en gång till.

Om alla vuxna är överrens om att ändra boendet så sätt er ner tillsammans och diskutera detta.
Sedan kan ni prata med sonen om det. Vad han känner och vill.
Jag menar inte att det inte är OK att ändra boendet men att göra det i all hast för att man har bråkat är fel anledning.

Min sambos barn 7 och 9 trodde de kunde köra med oss och mamman. De försökte spela ut oss mot varandra.
Men sedan sade vi till dem att det som de påstodd inte stämde för vi har pratat med mamma och hon har berättat vad som hände...

Hepp, gissa om de blev spaka.... ;o)

Han spelar inte ut oss mot varandra, för vi är alla på de klara med vilka regler som gäller i respektive hem.
De gånger han sagt något som den ena parten tycker låter konstigt så har vi pratat med varandra och sedan har vi tagit upp det med lillkillen.

För tillfället kommer bägge familjerna överens, ända tills nästa gång hans mamma blir sur över något och vi visar upp en enad front vad gäller läxor och sådant.
Vad gäller regler om mat och sådant så är de iofs olika, mest på grund av det faktum att vi anser att man ska äta ordentlig mat och inte hämtmat varje dag, glass till frukost och dylikt. Här måste han också äta upp maten eftersom han bestämt att han är stor nog att ta upp själv på tallriken, således är han stor nog att äta upp (fast vi brukar stoppa innan han tar upp FÖR mycket).

Underminerade mamman gjorde vi inte, när en pojke ringer gråtande hem till oss så hämtar vi honom och vi pratade med hans mamma innan vi körde som sa till oss att komma och hämta honom.

Han själv verkade vilja bo här på riktigt, och han har fått ta del av vardagsliv här, med läxor, läggtider och städning osv, utan några större klagomål.
Men efter tio minuters samtal med hans styvpappa så hörde vi ett Ååååh, okej då, och då skulle han flytta hem till sin mamma igen.

Jag har sagt till honom att nästa gång han hotar sin mamma med att flytta hit för att få som han vill och hon säger att han ska göra det, då blir det också så, och det ska maken säga till hans mamma med.
Vidare så förklarade jag för honom igår att han inte kunde byta tillbaka till sin gamla skola hur som helst.

Och ja, jag vet, 8-åringar kanske inte förstår allt, men denna lilla killen förstår ganska mycket mer än vad man tror. Och jag pratade med honom innan vi från hans mamma igår.
Beslutet att flytta hem till sin mamma igen var egentligen inte hans, utan det grundade sig till stor del på hans mammas manipulativa sätt att få allt som hon vill.

Hon ser bara sina rättigheter vad gäller sonen, inte min makes.

Jag vet att det verkar som att jag verkligen avskyr styvsonens mamma, och tja, jag tycker hon är en dålig förälder, men det är inget som jag skyltar med inför styvsonen, för jag har inga som helst planer på att ge honom ammunition för ett bråk.