viktigt att få skälla men inte visa ngn kärlek?

Jag är helt på din sida. Allt eller inget. Inte konstigt om det blir bråk annars, om han aldrig visar han tycker om henne.

OJ vad dottern måste känna sig oälskad/oönskad om hon bara får bannor och inga kramar av sin bonuspappa! Även om han faktiskt tycker om henne - hur ska HON veta och förstå det om han aldrig visar det??

Nä, något av det viktigaste som finns är att visa barnen tillgivenhet och att de faktiskt är uppskattade. *KRAM*

Tycker du har helt rätt. Kan man inte visa ömhet så ska man heller inte skälla. Din dotter komer troligen att ställa sig ännu mer på tvären om hon aldrig får uppleva att han ser något positivt i det hon gör.

Jag är helt emot att man bara ska hålla på och gnälla och skälla, tycker det är bättre att ge beröm istället när det är befogat. Jag har två bonusar och jag försöker istället att se det positiva som de gör och lyfta fram det, sedan måste jag självklart få säga ifrån när de gör fel också. Det blir ju så att när jag säger ifrån så lyssnar de på mig,,,, tror jag mig märka iaf Pappan kan däremot mera gnälla på de och då rusar de direkt in i försvarsställning istället. Fast han kramar och ger positiv feedback också förstås. Så helt klart både positiv och negativ kritik måste man få ge.

Jag håller med dig, nu har ju inte jag några bonusbarn så jag kan inte riktigt sätta mig in i situationen, men det är ju lätt att tänka sig hur det vore för en själv om man hade en styvförälder som bara påtalade det negativa hos en. Mina föräldrar separerade när jag var 12 och pappa gifte om sig med en kvinna som hade två barn sen innan, den yngsta tror jag var runt fyra-fem när de flyttade ihop. Den pojken var lite krävande, ville ha mycket uppmärksamhet och var lite vild, men jättesnäll. Det där verkade inte min pappa klara av och att pojken var busig tog han som att han var ouppfostrad och jag tyckte min pappa var rent elak mot pojken. Bara skällde och skickade upp han på rummet och aldrig några kramar. Jag var ju bara tolv men jag kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte det var och hur ledsen jag blev över att de (mamman kramade inte heller pojken) inte fattade att han bara behövde några kramar och lite uppmuntran. Pojken blev ju som ett klister på mig de få gånger jag var där för jag var den enda han fick sitta i famnen hos Stackars liten.

Nä, jag förstår att det inte är lätt med bonusbarn, men om han inte kan ge uppmuntran så tycker jag inte att han ska ge kritik heller. Då tycker jag att det är bättre om han tar det med dig så att du får ta itu med något som han/de andra barnen tycker är ett problem.

Jag håller också med dig!
Jag har vuxit upp i liknande förhållande som din dotter. Min styvfar var INTE trevlig men han var liksom den enda faderliga förebild jag hade. Men några varma känslor fanns inte där och vad jag än gjorde för att "vara tillags" och att bli älskad av honom så var det bara hårda ord och bannor jag fick tillbaka. Det är inte roligt att se hur man blir särbehandlad och även fast man älskar sina syskon så är det tungt att se att man aldrig kommer att bli lika "bra" som de är!

Barn behöver kramar, kärlek och uppskattning först och främst! Kan man inte ge barnen de har man inte heller rätt till att tillrättavisa dem och bråka på dem!

Jag håller med dig!
Det är ju egentligen mycket viktigare med kärlek än tillrättavisning... kärlek kan ju liksom minska behovet av tillrättavisning sååå mycket. Nu vet jag inte om bio-pappan finns med i bilden... men eftersom flickan var så ung när din sambo kom in i bilden så har hon npg starka känslor för honom, lite pappakänslor.... Jag tror hon skulle vilja ha kramar av din sambo, det vill de även om de låtsas att de inte vill... hårda ute, mjuka inne...

Det ligger ALLTID på den vuxnes ansvar att få till en bra relation.. när det gäller icke bio barn... det kan man aldrig lägga över på barnen.... never!!!

tycker du har helt rätt TS! För kan man vara arg på någon och tillrättavisa någon så är det SUPERviktigt att även kunna ge beröm och positiv feedback! Annars kommer det att sluta med att din dotter kommer avsky denna karl framöver.

Hade själv en gång en styvpappa som ansåg sig veta bäst, kunna bäst och bestämde över mammas beslut angående mig. Hade hon först sagt att jag fick göra en sak så ändrade han det beslutet för att hans son skulle inte få göra samma sak.

Det resulterade i att jag inte alls kom överens med honom och försökte undvika honom så mycket jag bara kunde. Han dog ett par år senare och tyvärr så kan jag inte säga att jag var förtvivlad och ledsen. Visst var jag ledsen för mammas skull men så skönt efter ett tag när hon hade sörjt färdigt och vi kunde gå vidare, saknar honom inte för 5 sketna öre. En del tycker kanske det låter hemskt men så är det faktiskt och det är inte mitt fel att jag inte tyckte om honom, det var han som satte sig själv i den situationen med sitt översittarbeteende.

morsa06: Känner igen det där! Min styvfar är inte död men jag har ingen som helst kontakt med honom och saknar det inte heller för fem öre! Han är en skitstövel som kunde gjort saker annorlunda men valde att vara dum i stället. Även om han var min "pappa" i över elva år så kunde jag inte bry mig mindre om honom. Hade han och min mamma varit tillsammans idag så hade jag valt bort all kontakt med min mamma. Iofs har hon och jag inte så mycket kontakt men det händer att hon träffar barnbarnen då och då men om min styvfar hade varit med i bilden så hade det varit NADA!!!!

Jag håller helt och hållet med dig! Man kan inte bara gnälla. Det är nog lätt att tappa respekt för en vuxen som bara tar det negativa och där man inte känner att den vuxna bryr sig på riktigt, eller åtminstone visar det. Inte minst i tonåren senare.. Det måste vara betydligt lättare för ett barn att vara till lags om barnet känner sig älskad.

Du har helt rätt. Kan han inte visa barnet kärlek har han ingen som helst rätt att skälla på henne, låt honom inte göra det!

Hos oss behandlar vi alla barnen lika (en är biologisk, en är bonus). Om min bonus får en spontan kram/puss av sin pappa ger han sin bio en också, annars är det ju bara elakt. Och samma är det med mig, går jag förbi min son och bonusdottern och klappar honom på kinden och ger honom en puss gör jag samma sak med henne. Varför ska hon känna sig utanför i sitt egna hem? För ja, hemma hos pappa är hennes hem också, oavsett om jag har fött henne eller inte.

Alla håller ju med dig, du kan ju visa detta som alla skrivit för din sambo så han fattar

Ja men verkligen, det ena har ju liksom med det andra att göra eller vad man ska säga.
Båda sakerna tycker jag kräver att man fått förtroende, att man känner sig bekväm med varandra och vågar ta plats och vara sig själv.
Vissa kanske har lättare att visa kärlek än att skälla och vara arg, sådan är t.ex. jag. Andra, som din sambo verkar vara tvärtom.
Såklart är det viktigt att kunna både tillrättavisa och visa kärlek!
Men att bara skälla är ju förödande för barnet, särskilt om han nu kan vara både kärleksfull och "arg" mot de andra barnen. Kan bara föreställa mig hur det känns för din dotter, som att inget hon gör är bra nog och att hon är i underläge jämfört med de andra barnen.

Dessutom så blir ju skäll bara just skäll och inget man till slut tar åt sig av om den som skäller inte är någon man känner förtroende för, och det lär ju vara svårt att känna för din dotter om din sambo inte kan visa henne att han tycker om henne.
Om han istället nyanserar sitt beteende lite, kanske kan lägga in att han tycker om henne när han tycker hon beter sig illa och istället för att bara skälla kan säga "jag blir besviken när du gör si och så, jag vet ju att du kan bättre eller att du vet bättre, du är ju en så bra tjej..."
Ja, du förstår... Då är det ju också lättare att ta till sig för din dotter. Plus att han självklart måste visa henne att han uppskattar när hon gör bra saker, han måste ge henne beröm och visa de sidorna också!

Helt rätt...lever som i din situation och kan känna igen mönstret. Lätt att skälla men svårt att ge ömhet...

Som man håller jag med dig TS. Jag ser det som så att lever man under samma tak skall man behandla alla lika. Jag kan både skälla på bonusen och krama/pussa/gosa med honom. Det är inget konstigt med det.

Håller med dig helt. Att våga krama och bråka är viktigt. Man är ingen bra bonusförälder eller förälder utan någon av delarna. Om ni förstår vad jag menar.

Jag kan førstå delvis hur han kænner, men det ær nog inte en liknande situation alls. I min situation var det så att jag inte har fått sæga ifrån på skarpen alls, då har min kille varit framme och medlat och fixat. Så då blir det ju istællet att om man inte kan sæga ifrån så blir det svårt att visa glædje också.

Nåt att tænka på kanske... Hos oss blir inte alla behandlade lika. Olika regler før olika barn, pga att jag inte vill ha samma regler før vårat gemensamma som bonusen har. Det ær jævligt dumt så klart, men det ær den smidigaste løsningen.

En kompis till mig bor med sina två barn tillsammans med en annan kompis som har en son. Jag antar att dom inte kramar om varandras ungar lika mycket som sitt/sina egna. Det ær det ju inget fel med, så varfør kan inte det fungera i en styvfamilj?