Det ÄR inte en dans på rosor att vara mammaledig

Javisst är de så. Min är vaken större delen av dagen sen och har varit från start. Så jag hinner sällan laga middag och sånt där. Bara umgås och roa henne hela tiden. Är ensamstående också så ingen avlastar ju på nån regelbunden basis heller...

Har dock lyckats få till lite trixs så ja kan få duschat och sånt...

jasså.. okeej.. ja jag har ju turen att sambon är hemma ibland annars skulle det nog kännas jobbigt :) men i början fick man ju knappt gå på toa förrän bebis låg och skrek tills man var klar :S

Typ!

Men de fungerar ganska bra här nu. Hon är en rätt glad tjej och nu avlastar hennes pappa och hans tjej mig oftast några kvällar i veckan så jag får landa lite

I början var de jobbigare, innan man lärde känna barnet bättre och allt det där.

Jag njuter också av min ledighet, av min tid med mitt barn. Men saknar ändå lite vuxet sällskap mellan varven så att säga. Trots att tiden går fort och hon vips snart e 4 månader, så segar den sig verkligen fram ibland.

okej det är ju skönt. ammar du henne inte fortfarande? jag gör ju det men kan tänka mig att det kommer att kännas skönare sen när man ammar mindre.. sluta helt tänker jag nog inte göra på ett tag :D det är såå mysigt också juu :D

Jodå, hon får både ock, blev snittad så ammningen fungerade inte direkt... sedan var hon så liten så jag körde med ersättning för att hon skulle komma upp till 3kg forttare. Nu kör jag bägge sakerna.. ammar på natten/ morgon kvisten...

När hennes pappa har henne så får hon bara ersättning. men oftast brukar ja amma henne innan de åker samt när hon kommer hem igen.

Visst är de mysigt, men i början kände ja mig sååå stressad över det.. tog lite tid innan jag hittade vårt sätt och kunde slappna av bättre.

Hej Jiffy!

Jag ser att du bara varit hemma 4 veckor hittills. Det är tufft att vara hemma den första tiden. Det tyckte jag också. Jag var trött, för sömnen var för liten och jag hade inte ork att tänka ut eller göra kreativa saker att göra med mitt barn. Kände mig ofta mycket ensam. Men, det blir roligare och roligare. Så är det för mig. De första 3 månaderna är jobbigast. Innan man hittar vad man tycker är kul och vilka "rutiner" eller dagliga göromål som ni tycker om att göra. När ditt barn börjar sova mer, kommer glädjen. Och det tog ca 2 månader för mig att "varva ner" från jobbet - så att tempot anpassades till min lilla flicka. Jag bestämde mig för att hitta trevligt folk att umgås med på dagtid. Och att jag skulle göra en sak per dag som bara JAG ville. Läsa en bok, brodera, promenera vid havet. Och att min dotter fick hänga med på det. Jag har börjat besöka pensionärer. De är ju hemma på dagtid. Och jag är noga med att bygga nätverk med andra mammor (det blir inte så många pappor jag känner). Vår föräldragrupp träffas fortfarande en gång per vecka och är något jag ser fram emot. Ibland "tvingar" jag mig ut på ensampromenader och tar en dag när jag är helt själv. Då väljer jag min ensamhet själv - och kan njuta av den. Glöm inte att ditt hormonpåslag fortfarande påverkar dig. Försök att acceptera att det känns såhär just nu, men att det kan komma att förändras. De kommande 11 månaderna behöver inte bli ett helvete. Det har hänt att jag känt "nej, nu vill jag inte vara förälder längre", för att jag tycker föräldraledigheten är så trist och ibland jobbig... Fastän jag gått och längtat i flera år efter att bli mamma. Det känns ju helkonstigt. Men, flera mammor i min mammagrupp håller med. Ibland vill man inte vara mamma. Men, som tur är går det över och det är helt naturligt att känna så. Det är en process att bli förälder. Det går inte över en natt. Särskilt inte en natt när man bara får sova 2-3 timmar... Lycka till och ta det lugnt!

Fast det där behöver ju inte korrelera; alltså barnets faktiska sömn och förälderns, eller hur?

Jag vet inte hur det är med dig men jag har otroligt svårt för att somna, vakna och somna om otaliga gånger på en natt om en bebis småvaknar hela tiden. Därför kan det hända att bebisen sover betydligt mer än jag, som inte kan sova pga många uppvak och svårighet att ständigt somna om. Har man dessutom ett barn som sover i kvartar på dagtid så blir det inte mycket sömn på dagen heller. Är jag övertrött så blir det dessutom ännu svårare för mig att somna. Så jag tycker nog man ska vara lite försiktig med att tvärsäkert uttala sig om att man kan om man vill. Det ser olika ut för alla.

TS;

Jag är inte heller ett perfekt hemmamammamaterial. Och jag känner igen mig i vissa saker du skriver. Samtidigt så är det så för åtminstone mig att jag bestämde mig för att gilla läget och växla ner och det hjälpte. Så att jag kan njuta av samvaron och mitt barns utveckling istället för att räkna ner dagarna och tycka det är pest. Men nej, det är ingen semester. Absolut inte.

Måste säga att jag har lite svårt att förstå att man blir förvånad över att det är tufft att ha småbarn. Det kan väl inte komma som en blixt från himlen att man får sova lite, knappt kan duscha, gå på toa eller äta osv. Visserligen har du inte varit hemma så länge. Men det blir faktiskt bättre. Men försök att komma iväg ett par timmar och andas lite. Ta en promenad, träffa en kompis eller bara sov.

Kanske kan du och pappan dela på ledigheten tidigare än vad ni räknat med. Jag trivdes heller inte med att gå hemma heltid. När lillkillen var fem månader började vi dela. Det var sååååå skönt! Jag fick sova de nätter jag skulle jobba, jag fick ut i "vuxenvärlden" igen, maken fick en helt annan kontakt med sonen, maken fick också en helt annan förståelse för hur det är att gå hemma. För oss var det perfekt!

Hej Jiffy!!!
Har varit hemma nu i 1 år snart med sonen..han fyller 1 år i maj och ska börja jobba den 5:e maj..
Kan bara säga detta, och jag älskar min son över altt annat...Gud vad skönt att komma tebax till jobbet!!!!!

Förstår hur du känner, vi har ingen i vår kompiskrets med så små barn, så det har varit väldigt ensamt...visst, det finns öppna förskolan... men sen då???
Har haft en väldigt dålig föräldragrupp, tyvärr...

hej! med mina två första barn, längtade jag tills jag skulle börja jobba igen.. men nu´med tredje känner jag att jag njuter mer och nu vet jag mer att den dagen då man ska arbeta ändå kommer att komma..

har du ingen du kan umgås med?
Jag försöker att vara ute och gå mycket och träffa vänner och bekanta som jag vet att jag inte kommer att hinna med sen när jag jobbar

TS -- det blir bättre! i början är det jobbigt, innan man kommer in i någolunda rutiner, innan barnet hänger med mer.. i början sover som ju mest, o äter.. o endel barn ska man bära på hela tiden!
tog kanske 2 månader innan det blev bättre med våran son, nu sover han vid 20-tiden på kvällarna o hela natten, men vaknar några gånger o ska ha mat! men han somnar sen om o sover tills morgonen o det gjorde han inte i början!
så tro mig, det blir bättre!
o ju äldre dom blir ju mer kan dom roa sig själv! min son kan roa sig sjkälv i gåstolen eller babygymmet nu, så man hinner äta frukost eller liknande! o man kan leka mer med dom nu!

o våran son har ungefär samma rutiner samma dag, han har själv valt dom o nu kör vi på dom! så låt det ta tid, det blir bättre!

o njuúuut va tiden, det går sååå fort!

Jiffy: För det mesta har jag stormtrivts att vara mammaledig även om min dotter hade magknip i början och var väldigt ledsen jämt.

Jag tror du kommer känna det lite annorlunda när barnet börjar bli lite större. Många tycker att "oj så jobbigt de blir för dig när hon börjar krypa/stå/gå" men jag har tyckt det bara blivit lättare och lättare. Man får mer gjort på nått vis när hon blir äldre, fast klart det krävs passning.