Gravida från IVF på S:t Göran, del 2

kaka: Jag flög till Helsingfors förrförra helgen då jag var i slutet av v 32 om jag minns rätt. Det var inga problem, det tyckte inte BM heller.

Vad jag vet finns det två problem med att flyga som båda gäller just långa resor:

1) Blodpropp som du nämner. Jag har en kompis som råkade ut för just det. Hon hade också problem med blodets koagulation och fick två proppar i benet strax efter att hon åkt från Singapore till Sverige och hennes specläkare var säker på att det var flyget som utlöste dem. Detta var redan innan v 12 om jag minns rätt.

2) Komplikationer eller för tidig födsel som inte påverkas av flyget i sig, men blir kritiska om man befinner sig i ett flygplan i många timmar och inte kommer därifrån. Det är därför många flygbolag inte låter höggravida (från 8:e månaden tror jag). Det är dessutom inte så kul att vara långt borta om något händer...

Alltså, det är en stor skillnad mellan att åka till Norge på ett par dagar och att åka på en jobbresa till USA. Lyssna på din läkare, och vidarebefordra det till din chef. Nej, det är inte flyga som flyga som gäller...

Nej, hitta snygga kläder är inte lätt *s*

Lillawi: Är det inte tröttheten och hormonerna som leder till gråtigheten. Det är nog bara att acceptera. Jag har bara mindre problem med det, men är ändå inte som vanligt, och många diskussioner med sambon ang. praktisk planering har slutat med att jag sitter och gråter så fort han inte håller med, trots att jag bara försöker diskutera... Alltså, det är inga gräl eller så, jag är bara obalanserad.

Det är dessutom en extra press att man "måste" vara så himla lycklig när till slut har blivit gravid efter fertilitetsbehandlingar. Jag har inte varit det och inte min sambo heller. Han går runt och tvivlar på att han kommer att bli en bra pappa, och jag går runt och funderar på vad vi har gjort och hur det ska bli med livet. Det betyder ju inte att vi inte är lyckliga över att det till slut verkar bli ett barn om allt går vägen. Det handlar ju också om att våga tro, har jag en känsla av.

Men det är ju inget man kan säga för som sagt, det känns som det bara är strålande lycka som gäller. Med undantag för att man får oroa sig en himla massa.

Jag vet inte om du förstår vad jag försöker svamla ihop... Jag undrar om det inte finns något sånt som pre-förlossningsdepression. Kanske särskilt om man är en kontrollmänniska.

Hej förlåt om jag hoppar in i er tråd men jag vore jättetacksam för lite information om St Göran. Vi funderar på att köpa 3-pack men väljer mellan dem och FC.

Skriv gärna i min gästbok

Tack !!

lyckan kommer skrev 2008-08-06 12:37:13 följande:

Jag känner inte till något om Fertilitetscentrum, men har varit supernöjd med St Göran. Jättebra läkare med ett genuint intresse av att hitta den bästa behandling till varje pars specifika förutsättningar. Dessutom välkomnar de även de mer "svåra" fallen som andra kliniker helst inte vill ha, och i varje fall vägrar att sälja 3-pack till.

Tillbaka från läkarbesöket. Herregud vad de är dåliga på att passa tiden! Vi hade tid kl 14 och kom in kl 15.30 *suck*

Fick innan dess göra CTG. Fisken vilade och pulsen var betydligt jämnare än sist, då han lekte akrobat. Enligt BM sov han dock inte, utan vilade sig bara.

Det är en fantastiskt bra läkare. Det finns tid att prata, och ställa frågor. Humor har hon dessutom . Jag berättade om mina kliande fötter vilket resulterade i att jag fick ta leverprover. Hoppas att allt ser bra ut.

Vidare pratade vi om olika scenarier för vaginal förlossning, planerat snitt och akutsnitt. Om Fisken envisas med säte och vändningsförsök inte funkar så blir det planerat snitt. UL-tiden 27/8 är kvar, men efterföljande läkartid är utbytt mot en veckan efter hos samma läkare vi var hos idag. Att fisken låg under kurvan är också en orsak till att göra UL sa hon då jag frågade.

Bortsett från den extrema väntetiden en bra eftermiddag alltså . Jag njuter dessutom av lyxen av att inte jobba heltid.

Allt är bra med oss, har varit på vår första barnvagnspromenad idag! Födde på vanliga Danderyd, vattnet var gult när det gick så vi fick åka in med en gång och stanna inne tills allt var klart 28 timmar senare. Hann alltså träffa flera barnmorskor under tiden och alla var bra! Oj, nu vill unge herrn ha mat...

Lillawi, varma kramar till dig - gråtträsket är nog det naturligaste stället i världen att vara på inför en sån här stor förändring, men det är förstås inte roligare för det. Det vore nog konstigare om man inte grubblade och undrade hur allt ska bli. Kanske ofta enklare för männen, som inte har förändringen i kroppen, liksom. Hoppas du snart orkar klättra upp lite igen.

Peki, skönt med en bra förlossningsläkare, jag hade missat att Fisken låg i säte.

Nå, lite mer om oss då Jo, värkarna kom igång på natten till torsdagen när vi åkt in, och ett tag var det tre på tio minuter men sedan blev de glesare igen under torsdagen. På kvällen fick jag värkstimulerande dropp - något jag varit tveksam till, men barnmorskan övertygade mig om att eftersom mina värkar redan var igång så var det liksom bara att tillföra mer av det jag redan hade i kroppen, det blev inte som en igångsättning, inte som en "kallstart".

Fram till de sista tre - fyra timmarna klarade jag mig med profylaxandning, värmekudde och massage från Muskotmannen (gjorde stooor skillnad, förstår inte hur det skulle ha gått utan honom ). Sedan tog jag lustgas - var lite tveksam till det innan eftersom det väl verkar kunna påverka barnet lite om än kortvarigt varje gång, men å andra sidan kanske jag hade låst mig mer utan den. Öppnade mig ganska fort efter att jag börjat ta lustgasen.

Krystningen tog två timmar, och det berodde troligen på att vår lilla pojke kom ut med vidöppen hjässbjudning, och hyfsat stor var han, 54 cm och nästan 4200 gram. Har läst på nu och förstått att storleken kan ha spelat in i att han inte kom ut i den vanligaste rotationen eller vad man ska säga.

För övrigt märktes det att barnmorskorna läst på i förlossningsbrevet, till exempel att vi ville ha sen avnavling och att jag gärna ville lyfta till mig barnet själv om det gick.

Och ögonblicket när jag fick lyfta honom till mig på magen... Ja ni kan ju bara gissa!

Åh, Muskot vad härligt! GRATTIS! Det var minsann ingen liten kille du hade där inne Sitter här och ryser och försöker hålla tårarna tillbaka för jag vet precis hur du känner det nu och jag är så glad för er skull! Skönt att allt gick bra!

lillawi; det är säkert hormoner som spökar, men jag hoppas det går över snart. Det är ju inget vidare att känna sig nere. Hoppas du kan skaka av dig det såliga samvetet, för bara för att man kömpat för något betyder det ju inte att man inte får vara lite orolig för hur det ska gå med allting. Särskilt med tvillingar... En extra kram till dig just nu!

Peki; Skönt att ni fick en ny tid tidigare hos en bra läkare och prata igenom det hela. Hoppas dock att fisken vänder på sig så du slipper oroa dig för akutsnitt om FL sätter igåg. Hur känner du inför ett planerat snitt? Har fått för mig att du helst vill föda vaginalt, eller är det någon slutsats jag själv hittat på? Hoppas det inte är några problem med levervärdena.

Kaka; flyga ska ju inte vara någon fara så länge allt är normalt, men det är ju stor skillnad på att flyga till Norge och långflyningar över Atlanten. Lyssna på läkaren och jag hoppas du kan få chefen att förstå det.

Ego; Med tanke på inläggen om allt som ska inhandlas så vill jag också göra ett litet inlägg i shoppingdebatten Nu när det börjar bli lite svalare märker jag att jag inte har några kläder jag kan ha längre! Jag har gått ner lika många kilon som jag gick upp under graviditeten, men kroppen har på något sätt "omformats" samt att en del muskler ersatts av fett och det visar ju samma på vågen, men inte på måttbandet Det tillsammans med att jag ju inte köpt annat än mammakläder på länge nu gör att garderoben sinar (det känns ju inte så kul att handla nya kläder när man vet att magen kommer växa en hel del de närmaste månaderna och garderoben var inte så stor redan då och jag slet ju på den ganska länge in i grav, då jag hade lite svårt att hitta mammakläder i min storlek så nu är det inte många plaggsom är ok) Kanske dags att börja träna igen så man får tillbaka musklerna som fattas? Men behovet är akut så jag har väl en giltig ursäkt för en liten shoppingrunda? Men hur provar man kläder med en liten bebis i vagn i släptåg?

MUskot: Så du klarade dig utan EDA? Vad skönt... det skulle jag också vilja, men man vet ju inte hur det blir.

Det låter som en rätt positiv upplevelse. Det måste vara skönt för mannen att känna att han var nödvändig också .
Hur mår du nu i kroppen? Behövde du sy något?

Intressant att du tog upp frågan om sen avnavling. Hur är rutinerna på DS förlossning vad gäller det? Det är en viktig sak för mig också...

Maskrosen: Hur man provar kläder med en liten bebis i vag? Ingen aning faktiskt om du inte kan få med dig någon som kan passa vagnen. Att man kan behöva nya kläder har jag inte tänkt på *s*. Klart att du ska ut och handla. Du behöver ju inte köpa så dyra märken om du inte tror att du kommer att kunna ha kläderna så länge. Är det byxor som är knepigast? Jag inser att mina byxor var på gränsen till för små redan när jag blev gravid... hm .

Jo visst vill jag helst ha en vaginal förlossning. Men på det hela taget spelar det ingen roll hur han kommer ut, bara han mår bra. Det är mest för att jag tror att det är bättre för barnet att komma ut den naturliga vägen.

Ego: Ja det känns väldigt bra efter läkarbesöket och ännu bättre att vi får träffa samma läkare igen. Hon är väldigt duktig på att svara på frågorna på en lagom nivå, dvs behandla oss som tänkande människor i stället för vissa läkare som verkar anse att "vanliga" människor omöjligt kan förstå deras "svåra" yrke om ni förstår hur jag menar...

Fisken är en riktig bökare och snurrare, snarare än sparkare, så jag hoppas att han vänder på sig. han har ju redan hunnit vända sig en gång fram och tillbaka. Läkaren sa att det är vanligt att barnet vänder sig senare för förstföderskor.

Tack för alla stöttande ord om mitt gråtträsk. Jag tror nog det beror på hormoner, Peki, precis som du skriver. Och det där att man förväntas vara så jäkla övervallande lycklig hela tiden. Vi ÄR lyckliga, men det är också stora förändringar vi står inför inför, känner jag. Hela livet, relationen, allt förändras. Relationen och tiden med min dotter sen tidigare, allt. Min sambo ska gå från att ha ett bonusbarn varannan vecka till två konstanta barn, varannan vecka är vi tre-barnsfamilj.

Dessutom tror jag att min gamla skilsmässa spökar, vi hämtade oss aldrig riktigt när vi fått dottern (som också var en berg- och dalbana av många års försök, upprepade missfall, utredning och hormonstimulering även om vi aldrig kom till ivf) och hittade inte tillbaka till varken varann eller kärleken. Att jobba hårt mot ett gemensamt mål så länge kan onekligen lämna ett vakuum efter sig. Om man i sin iver glömt att vårda "Oss:et", relationen.

Jag behöver förbereda mig inför det som är på gång nu, men "alla" runt omkring verkar ha sån obrydd okomplicerad inställning till hela familj- och barngrejen att jag undrar om det är mig det är fel på som inte delar deras odelade bubbelgumsrosa positiva inställning.

Dessutom vore det som att svära i kyrkan att ta upp någon av farhågorna med de som vet hur svårt vi haft och hur vi kämpat.

Känns i alla fall skönt att veta att jag inte är ensam med tankarna, Peki! Tack för att du delade med dig.

Pratar ni mycket med era nära om graviditeten och hur ni mår och sådär? Jag misstänker att mina tårar och mina svallande känslor har nåt att göra med att jag lättar på trycket för sällan. Har ett stort behov av att prata om hur jag mår och hur det känns, men har inte riktigt den kontakten med min familj och av flera olika anledningar finns inte de närmaste väninnorna där. Flera är mitt uppe i stora omvälvande egna personliga förändringar och flera kapade jag tyvärr av helt under ivf-året. Och har liksom inte hittat tillbaka. Och det alla andra, sambons familj, arbetskamrater etc verkar fokusera på är själva tvillinggrejen och frågor om det. Ganska så självklart kanske och nåt man väl får ha överseende med, men ibland önskar jag att jag var en "vanlig" enlinggravid. Nu börjar dessutom kommentarerna om magen bli ganska så tröttsamma, känner ni också det? Från Åh, vad stor du är, det kan inte vara långt kvar! till Det där var inte så mycket mage, växer de verkligen som de ska, jag kände en annan som väntar tvillingar som... bla bla.

Peki - vad SKÖNT att bli så väl bemött och omhändertagen av en så fin läkare! Då kan man nästan stå ut med en och en halv timmes väntan... ;) Jag är nog förvirrad, för jag har också missat att Fisken låg i säte och under kurvan. Men än så länge ska det finnas tid och plats för den rackaren att vända sig! Vet att du liksom jag helst vill ha en vaginal förlossning. Jag försöker ha lite "come what may"-inställning till förlossningen, vaginal eller snitt, det är inget jag kan påverka även om jag önskade.

Muskot - oerhört bra upplevelse låter det som! Kunde du även slumra nåt under de 28 timmarna eller var det för ont för att det skulle vara möjligt? Två timmars utdrivning tycker jag låter strongt! Hur funkade proylaxandningen? Det var DS du födde på och inte BB Stockholm, eller hur?

Maskrosen - klart du ska ut och köpa kläder! Minns jag rätt brukar små nyfödingar sova sött i vagnen när man är ute i liv, buller och rörelse, så jag tror definitivt du kan våga dig ut själv, om ork och lust finns och du inte får med dig nån som kan passa bebis och vagn medan du provar. Välj stora bra varuhus med rymliga provutrymmen bara... Och kanske nånstans där man kan smita i avskildhet och amma, byta etc.

Vi har bm-besök i eftermiddag, ska nog inte prata så mycket om de senaste dagarnas gråt eftersom dottern ska följa. Hon ser väldigt mycket fram emot att lyssna på hjärtljud...

lillawi

Lillawi: Ja du, jag tror att du har rätt i mycket av din analys.

Jag tror att en stor faktor är just att man "måste" vara enbart lycklig. Jag tror snarare att det är bättre att erkänna båda sidorna av sina känslor för sig själv. När det gäller allt annat i känslolivet så vet man ju att inget är svart eller vitt. Att vara orolig för hur det ska bli, betyder ju inte att man inte är lycklig över att äntligen vara gravid. Det är ju lite som att säga att man måste tycka om alla sidor hos sin man, annars älskar man honom inte och önskar att man vore ensam. Så anser ju ingen .

Att du har dålig erfarenheter från tidigare äktenskap underlättar ju inte direkt. Mannen hemma pratar en del om det du nämner - oro över att allt kommer att fokusera enbart på barnet. Han uttrycker det iofs som "efter 20 sept kommer du inte att vilja gulla med mig längre" underförstått, då finns den en bebis som kommer att ta all uppmärksamhet, men det är samma oro i botten. Vi pratar en del om det, och ingen vet så klart hur det kommer att bli. Jag säger "det kanske blir tvärt om, du glömmer mig" Det enda jag vet är att jag vill att i min familj ska _alla_ vara lika viktiga för varandra, både vuxna och barn. Man finns på samma villkor liksom. Det betyder inte milimeterrättvisa, utan att alla ska få ha en plats. Det är min önskan i alla fall...

Vårt "problem" är snarare att vi har vårdat OSSet så mycket att oron rör hur det ska bli att bli tre... Kanske vi har läst för mycket gruppteori båda två . Det betyder ju inte att vi inte vill ha barn eller att vi hellre skulle fortsätta vara två.

Jag tror att det är bra att man vågar prata om sånt med varandra och prata om sin oro. Såna tankar behöver komma ut genom munnen och inte bara snurra runt i huvudet. Det är först då de får rätt proportioner.

Jag har inte så många att prata med i "verkliga livet" som kan förstå det här men får ur mig en del här på FL och till FL-vänner via MSN.

Peki! Ja, lätt är det inte. Jag upplever också att män och kvinnor närmar sig problematiken på olika vis. Vi har haft en del rediga krockar den senaste tiden som bottnar i att vi hanterar situationen och oron olika, den tar sig olika uttryck. Jag har redan valt att placera tvillingpappan i facket för typiska män, han är mer obrydd och känner inget behov av det kvinnliga ältandet eller diskuterandet. Han är speciellt inte intresserad av att oroa sig i onödan för saker som ännu inte hänt. Som jag. :)

Förstår vad din sambo far efter, Peki, när han ventilerar oron om hur livet kommer att te sig efter den 20 sep, även om det sker i skämtsam ton. Och det är klart att fokus kommer förändras, förskjutas och att man en tid blir som uppslukad av det fantastiska nya livet som kommit till världen och som man behöver lära känna. Där ligger nog inte den stora faran, jag tror de flesta förhållanden klarar den påfrestningen som den första omtumlande tiden innebär. Då är man rusig och hormonstinn! :) Men när livet börjar formas om och hitta en vardaglig rytm, när tiden gått, bebis ska börja dagis, man börjar jobba och hela småbarnslivet går in i fas två - det är DÄR jag tror att det riktiga hästjobbet börjar. För relationen, för tvåsamheten, bevarandet av varann mitt i aktiebolaget familjen. Jag tror det underlättar att man vårdat OSSet på det sätt ni gjort då. Att man känner varann väl och har viljan att lära känna varann igen inte minst, att man har en fin kamratskap och en fast bottenplatta av kärlek och respekt, dit man kan hitta tillbaka, landa och tanka.

Oj, vilket kvasifilosofiskt dravvel jag bjuder på idag! Hoho. Vill inte slamma igen tråden med alla mina orosfunderingar, men det var skönt att ventilera lite i alla fall. Tack. :)

För att ta ner det hela på ett lättsammare materialistiskt plan kan jag berätta att jag kikat på en vagn nu i alla fall! På Blocket. En UJ som alla innerstadsmorsor har. Beggad men ändå dyr - runt 6.000 får man en schysst och fräsch vagn av 2006 eller 2007 års modell. Utan tvillingliggdel dock, den finns beggad för ytterligare nån tusenlapp. Får se om vi kan hitta liggdel inkl mjukliftar eller om vi köper nya.

Vill inte ha en äldre årsmodell än 06-07 eftersom jag hört för mycket om chassin som rasar, handtag som lossnar och hjul som pajar. Och Teutonian som jag först var så inne på har jag ratat nu, den är för hiskeligt bred och tung. Brios och Emnmaljungas tvillingvarianter är ännu värre. Så en UJ blir det. Tänker ändå så fort det bara är möjligt överge vilken vagn jag än köper mot lättare sulky med liggläge. Jag drömde verkligen om att köpa en fulsnygg retrovagn den här gången... men att hitta en funktionell sån för tvillingar verkar omöjligt.

lillawi

Först och främst, GRATTIS Muskot!! Vad roligt att höra att allt gått bra och att ni är över på "andra sidan" nu! Vill också höra mer när ni har tid/orkar. Kanske har du redan skrivit mer, jag har varit borta en vecka och håller på att läsa ikapp tråden!

Maskrosen: skönt att rutiner har börjat infinna sig även nattetid. Sovminuterna man får är ju värdefulla! Även jag tillhör den lata nattskaran (vet att jag nämnt det tidigare), böt inga kissblöjor nattetid och körde med våtservetter och försökte låta bli att tända några lampor. Smidigt, snabbt och tillbaka i säng.

Peki, låter riktigt skönt att du fått igenom flexibla arbetstider. Att njuta av lugna, långa frukostar smittar ju av sig på hela dagen, eller hur? Själv vaknar jag oftast först i familjen och äter själv med morgontidningen. Härligt!

Lillawi, aah, blir orolig över vad du skriver om FK. Har själv inte skickat in pappret till dem. Själva anmälan om sjukskrivning är inskickad, men sedan skall man ju precisera med egna ord på en blankett för att få beviljat. Kuvertet har legat igenklistrat i hallen i två veckor nu. Fattar inte varför jag slarvar med det? Får väl börja fundera på röda prislappar och kaffetermos när vi skall fika, haha!
Vad gäller gråtigheten så känner jag allt igen mig. Inte just nu, men till och från. Jag har en dålig vana och förmåga att skapa outtalade förväntningar på min T. Har lätt att förutsätta HUR han skall reagera, HUR han skall vara, VAD han skall göra, etc. Och när han, liksom din sambo, står med snickarbyxorna på och jobbar hemma så kan jag känna mig helt åtsidosatt ibland. Fast jag vet att det är ett klassiskt, manligt sätt att förbereda sig för utökning i familjen.
Tycker den här graviditeten har varit halvtuff oss emellan till och från. Jag har känt mig mer ensam, mer distanserad än förra gången. Sexlivet har i ärlighetens namn inte varit riktigt bra eftersom jag har haft så ont i kroppen. Det kan lätt skapa spänningar i vardagen tycker jag. Det kan ju kännas lite sorgligt när vi borde vara så glada över att ha lyckats, som om vi borde vara så himla harmoniska och översvallande lyckliga nu. Men hur lätt är det med regn, regn, regn, alltför stor dos av svärföräldrar och egna föräldrar, kompromissande i enkla sommarstugor, en ledighet som lider mot sitt slut, etc. Nja, det är ju inte direkt någon Sex and the Cityglamour i livet just nu. Får väl se till att pimpla lite mer Billabong och fläder helt enkelt...

Höstis och Lillawi: Å vad skönt det är att höra att det är fler som inte klarar att gå runt och vara stormande lyckliga hela tiden ! I den IVF/gravidtråd för de som ska ungefär samtidigt som jag, som jag följer så låter de flesta såååååå otroligt lyckliga konstant så jag lätt får dåligt samvete och inte orkar kommentera. Men visst är jag lycklig också . Bara inte heeeeela tiden.

Jag blir hur orolig som helst om bebis är stilla för länge, men när den far runt så får jag ibland en "alien-känsla". Jag kan helt enkelt inte få in i min hjärna att det är en ny _människa_. Med en egen personlighet.

Samtidigt som jag faktiskt märker vissa drag av redan nu. Han bökar runt som jag gör när jag ska slå mig till ro, och verkar lite rastlös. Han gillar inte att bli störd av tryck på magen, då känns det som han blir sur och börjar putta tillbaka en massa . Och morgontrött som sin pappa och liksom honom vaknar Fisken ibland inte förrän en bit in i frukosten. Så visst är det en egen människa. Det mysko är att han bor i min mage .

Inte är det lätt att prata samma språk hemma heller... Det har jag märkt själv. Det är så mycket nytt och nya värderingar. Vi har haft en hel del samtal om småsaker ang bebisen, bl a som har slutat med att jag suttit och gråtit och sambon blivit sur för han tyckt att det bara är jag som vill bestämma. Fast nu har det blivit betydligt bättre när vi har tröskat igenom just gråtande och surheten några gånger, och båda anstränger sig att inte tolka in en massa som _inte_ sägs.

Nej det är verkligen ingen "Sex and the city-glamour". Vilket bra uttryck . Och som sagt, att sexlivet är "sådär" underlättar inte heller.

Byggs gör det här också, men det stör mig konstigt nog inte. Men visst, inte heller han är en sån där som springer runt och ska göra allt för mig och packa in mig i bomull för att jag är gravid. Å andra sidan har han ett underbart tålamod med att jag 1) Inte hör vad han säger (har fått nedsatt hörsel under grav) 2) Glömmer vad han har sagt minuterna innan 3) Blir ännu mer disträ och slarvig 4) Inte fattar vad han säger och inte kan följa enkla resonemang i vissa sammahang. Så jag försöker fokusera på det.

Nåja, det är ju bra också. Fast det där jäkla kliande kunde jag gott klara mig utan . Jag hoppas att det kommer att gå över för mig också.

Skönt att ni förstår och delar lite av känslostormarna. Nu har Dotter åkt till Liseberg med sin pappa och vi har fått lite tid att prata här hemma (hon vaktar mig som en hök, förmodligen en reaktion på min växande mage och att hon vill "bevaka" sin plats i familjen). Det känns i alla fall lite bättre idag och vi har kunnat prata rent och ärligt istället för att prata i luddiga koder vilket man kan behöva göra i närheten av en sjuåring med jätteöron.

Sexliv förresten, mina vänner, tillåt mig skratta... Här är det obefintligt. Det främsta är väl att jag känner mig lika sexig som en skadeskjuten valross. Tvillingpappan verkar även han mycket ointresserad av såna aktiviteter, så tiden har liksom gått och i takt med det har ju magen växt så att det rent praktiskt känns oöverstigligt jobbigt och resultatet är att det inte blivit av alls. Men det som gjort mig ledsen är att vi också tappat mycket i kramar, kärlek och närhet och DET skapar i alla fall för mig spänningar i vardagen, precis som du är inne på, Höst.

Hoppas kliet går över, Peki. Hur snart får du svar på proverna? Jag har klåda till och från vissa nätter men har inte orkat kolla upp det nåt mer.

Vi ska på ännu ett tillväxt-UL redan i nästa vecka. Hos barnmorskan igår pratade vi och kom fram till att eftersom de ligger så pass mycket minus (nära -20%) kan det vara klokt att kolla så snart igen. Eventuellt kommer det bli läkare som utför undersökningen. Jag hoppas verkligen att de inte har växt ännu sämre nu, fortsätter de tappa i tillväxt finns risk för inläggning på sjukhus och noggranna flödeskontroller och ökad risk för att de vill plocka ut dem tidigare. Annars var allt bra. Blodtryck etc, sf-mått 34.

Nu ska JAG vara den som för en gångs skull försöker lämna datorn och istället njuta lite regnig kvalitetstid med Tvillingpappan... Inget snickrande, bara filmer och god mat idag. Köpte färska kräftor igår! :)

lillawi

Ja, Lw, det är just vardagsömheten som jag saknar mest. Även här har den minskat iom det minskade sexlivet. Och kanske är det just nu som jag har extra stort behov av kramar och ömhet som nödvändigtvis inte är kopplat till sex. Då har iaf jag ganska lätt för att deppa lite, göra hönor av fjädrar och överreagera gentemot min T.

Jobbigt att tillväxten är såpass låg, men skönt att de då har ordentlig koll. Verkar ju inte helt lockande att läggas in och vistas på sjukhus dag ut och dag in, finns ju få saker som är så tråkiga..

Lllawi: Det låter bra .

Jag tror att det kan vara lugnande och få göra ett tillväxt-UL, särskilt om det är en läkare där som kan göra flödesmätning av navelsträngarna. Om de ser bra ut är ju chansen stor att det räknas som en vanlig "tvillingstorlek"

Själv har jag varit och köpt mannen lite försenade födelsedagspresenter, och tänkte bjuda på frukost på sängen med paket imorgon.

Hej på er!

Först och främst:
Jag brukade skriva i den andra StGöran-tråden en gång i tiden. Men den här tråden fanns inte när jag var gravid med min son förra året. Men jag följer er . Jag tycker det är SÅ kul med en massa StG-bebisar.

Så GRATTIS till alla er gravida och GRATTIS till alla bebisar som har kommit. Kanske blir en hel dagis-avdelning till slut .

Själv börjar jag ana ett slut på min ledighet. Men det har varit en fantastisk tid. Min lilla son. Som jag fullkomligt älskar. Hur kan dom bli så perfekta? Jag är så lycklig att få leva i nuet, kommer ALDRIG kunna säga "det var bättre förr", för det var det inte.

Så kram på er allihopa!

//Kimshi