Bonusförälderns dilemma - stå tillbaka eller ej

Kolibri: Åh jag förstår precis hur du menar med din TS! Skönt att se att pajkastningen än så länge uteblivit och att det faktiskt går att föra en sansad diskussion även i styvfamiljsforumet .

För min del känns det som det här snart kommer bli aktuellt, därför har jag också en massa funderingar kring det här med vart man bor när och hur det rent praktiskt skall fungera.

För vår del har vi VV, men biomamman skall flytta en bra bit bort (ca 10 mil). Vi skall fortfarande ha VV och dealen är att inget skall förändras, biomamman skall skjutsa/hämta i skola och efter aktiviteter så att bonusen kan vara med på allt hon gör även på hennes veckor.
Men hur realistisk det känns vet jag inte riktigt. Det känns mer som att vi kommer bli ett ställe där man hänger efter skolan även de veckor som är mammans veckor, i väntan på att mamman skall hämta.
Och som du skriver, visst är vårt hem alltid hennes hem, men veckorna är väldigt olika beroende på om hon är här eller inte.

Och för min del så tycker jag det är toppen att ha en vecka med bara mitt barn (och snart en nyfödd) då jag kan vara bara mamma och göra saker lite mer spontant och sådär. Lägga all tid på mitt barn och ha mycket tid över för mig och sambon, tid som vi så väl behöver.
Kanske strunta i att göra middag någon speciell tid, bara ge lillan sin middag och sen äta i soffan med sambon senare på kvällen. Eller spontant överraska sambon efter jobbet för en drink/fika/middag på stan då jag fixat barnvakt eller lillan sover i vagnen.
Smågrejer kanske, men ändå, viktigt för mig och en stor del i att den veckan blir ett slags andrum från en hel del vardagsstress.

För övrigt så håller jag också med om att det skulle kännas otroligt rörigt att inte veta alls vilka dagar bonusen skulle vara här, vad som skall vara hemhandlat, vad som händer i skolan, läxor och prov o.s.v. Som det är nu så har vi stenkoll på "våra veckor" och allt är uppskrivet, men det som händer under mammans veckor blir mer att man bara registrerar för det blir ju de som tar hand om det.

Jag skulle absolut inte känna mig ok med att säga "nej idag passar det inte att du kommer förbi" om hon ringde och frågade, även om jag kände så. För som sagt så är det ju hennes hem.
Och hittils har det ju funkat att hålla på veckorna eftersom hennes mamma varannan vecka inte är hemma utan hos sin pojkvän, så det är liksom inget alternativ att gå dit på våra veckor.
Men nu blir det ju annorlunda, nu kommer vi bo bra till med tanke på skola, kompisar och allt, och mamman kommer bo 10 mil ifrån allting och därmed kommer bonus vara beroende av skjutsning och hämtning på ett annat sätt. Och klart som attan att det blir smidigare om hon sover här lite oftare om det blir sent eller om det är något särskilt...

Men visst är det ett dilemma... Under hela tiden har vi haft VV och det trivs jag bra med. Man vet hur veckorna blir och kan planera efter det. Jag får en vecka med bara man och biobarn vilket är mycket värt för mig som relativt nybliven mamma, och vi får en vecka som "storfamilj" vilket också är mysigt men kräver mer planering, mer engagemang från mig och mer logistik kring saker och ting.

Jaja, intressant tråd, och hoppas den fortsätter i samma stil utan påhopp och sånt.
Jag har inga råd eller tips egentligen, mer än att jag skulle önska att jag i din sits kunde säga att veckorna skall försöka följas om det inte är något väldigt speciellt. Annars får ni väl ändra boendedealen så de bor hos er heltid, och det är det som gäller, så får de vara hos mamman lite då och då när de vill... det är väl ändå lite så det ser ut redan nu?!

Välkommen AnnanAnna! I ärlighetens namn är jag inte i så himla stort behov av goda råd, utan mest kunna dela med mig och ta del av andras vardag, utan pajkastning och skitsnack. Det verkar gå bra hittills. Knepig sits för er med helt nya förutsättningar. Det påminner ju en del om vårt läge, fast biomamman bor närmare. För mig är det så också att när vi började vår relation så visste jag "barnen kommer vara där varannan vecka", och det ju det livet jag gav mig in i. När detta sedan ändras utan att det är jag som tar det intiativet så skapar det en osäkerhet, och kanske även ett visst motstånd. Självklart "visste man vad man gav sig in i då han hade barn" och allt det där, men utgångsläget var som sagt ett annat. Antagligen kan man inte göra så himla mycket i vissa situationer men det är nog ändå viktigt att få säga de där "förbjudna" sakerna. Jag känner verkligen igen det där med andrum och utrymme för egna saker. För min del hjälper det att ibland få vädra sånt med sambon, även om det kan sitta långt inne...

Calles matte: jag tycker definitivt att ni kan ha barnvakt! Även om det är din bonus så är det ju din mans bio som sagt. Har hon nån kompis att sova över hos? Då kan det ju bli en myskväll för henne också - lansera det som en bra helg, då hon gör sitt egen roliga grej, och ni gör en vuxengrej. Och sponsra med lite chips, en film eller nåt annat de gillar.

HegeOlsen: jag vet att många tonåringar väljer att bo hos en förälder. Hos oss handlar det inte om det, de vill inte bo hos oss, det är bara smidigt att kunna gå hem till vårt hus efter skolan osv. De värdesätter sina båda hem, bl a för att kunna byta miljö varannan vecka då de lessnat på tjatet i det ena hemmet och vice versa.

Vilken bra tråd!! Här hoppas jag kunna läsa många kloka ord

Hoppsan!
Idag var min man ledig och vi skulle ha myskväll har inte setts på ett bra tag utan barn,,,jobbat imot varandra osv...vem ringer då...jo min bonus,,,hon kommer idag...och sover över.
Ja vad säger man   å vad roligt...när kommer du?ska jag hämta dig?(tänker..shit där rök mitt sexliv )

Se där, Fjälltoppen, så det kan bli. Hur gammal är din bonus? När de är lite äldre kan man ju kanske säga ifrån, men det är verkligen inte alltid läge. Hoppas att sexlivet kan få livas upp vid annat tillfälle.

Vi (jag, sambon, lillsonen) var borta över helgen och yngste bonussonen, 16 år, fick lov att bo i vårt hus (han var hos mamman egentligen) med kompisar. Sambon var väldigt tydlig med att det skulle vara ordning när vi kom hem. Det var det INTE kan man säga... De är visserligen skötsamma på de flesta sätt, inget supande eller så. Men klädhögar överallt, kaos i köket osv osv är inte så kul att mötas av då man varit borta en långhelg och just måste ställa sig och laga mat. Nu blir det inga fler övernattningar med FF för hans del kan man säga.

Ja, när de blir större så ses man nog oftast mer sällan av naturliga skäl, men å andra sidan är de ännu svårare att ha "koll" på. Ett elände för oss kontrollberoende bonusmammor.

För att återknyta lite till ett annat tema som ju blev väldigt känsligt i en annan tråd... Hur ska ni göra i sommar med semestrar hit och dit?

Vi har i flera år försökt göra så att man främst under semestermånaden har två veckor i taget hos vardera föräldern. Då har man chans att göra något rejält, både med och utan barnen. I år kommer jag, sambon och lillsonen att vara i släktstugan (min släkt) i nära två veckor och sedan kommer vi vara hemma, samt åka på musikfestival med hela storfamiljen då vi har bonusbarnen. Nu när storkillarna blir allt större så har de ju fler egna projekt också. Vi ska dock gå igenom ordentligt och tuta i dem att de veckor då vi har vår "egen semester" och vi är hemma så ska de faktiskt bo hos sin mamma. Där är både jag och sambon eniga, dessutom är det ju viktigt att de har en semester med sin mamma också.

Obs - ibland när jag skriver här verkar det som att bonusarna inte vill vara hos sin mamma. Så är det inte. Men eftersom vi bor i den största staden så är det mer praktiskt att hamna hos oss, och så blir det ju även på sommaren ibland, framförallt eftersom mamman är i sommarstugan 2 mil från stan, och det lockar inte alltid då man är 16 och 18 år...

Vi åker utan bonus. Mest för att hon har fullt upp med kompisar ,men också för att min man jobbar större delen av sommaren och jag och barnen(mitt/vårt) åker 3 veckor till mina hemtrakter och då ser jag ingen anledning till att bonusen ska med oss...oavsett ålder,,,kanske tänker knasigt.
Medans jag och "våra" barn är iväg så har bonusen chans att tillbringa egentid med sin pappa .då han inte behöver dela uppmärksamheten mellan barnen
Ja så har väl vi tänkt.

Fjälltoppen: det finns säkert de som tycker att det är knasigt att dela på barnen, men för egen del så förstår jag hur du tänker. Även om mina föräldrar har en roll för bonusbarnen, så blir det ju inte alls samma sak. De har dessutom "biologiska" far- och morföräldrar (numera bara farfar och morfar kvar, men ändå). Det blir naturligtvis ett annat läge om man har små bonusbarn eller om biomamman inte alls funkar . Då får väl ens egen släkt en helt annan roll.

Jag märker också en tydlig skillnad nu när vi har ett gemensamt barn. Då har mina föräldrar ett "eget" barnbarn som naturligtvis får enormt mycket uppmärksamhet från dem. Ibland kan jag tänka att det blir orättvist, men så blir det ju alltid när ett nytt barn föds. Bonusbarnen får julklappar, födelsedagspresenter osv, även om de inte ens träffas vid de tillfällena, så jag tycker nog att mina föräldrar sköter sig. Hur har ni andra det med relationen era föräldrar-bonusbarnen?

Vad skönt att din dotter har fått bonusfarföräldrar! Det verkar som att det kunde behövas. Känner du att det är bra att dina egna föräldrar har den relation de har med sin bonus? det måste ju på många sätt bli en ännu mer komplicerad situation för den generationen att få "nya" barn.

JA det är skönt att min dotter har en bra relation med sin bonusfamilj

Att bonusen inte har det är lite mer förståligt tycker jag.. hon var 9 år när vi träffades och fick inte vara med oss så mycket ca 1 gång i halvåret, medans min var alldeles nykläckt och var med överallt där vi var.
Det är ju lättare att knyta band till någon man får en relation med.
Så jag kan förstå att min dotters "biofamilj" på pappans sida har svårt att knyta ann till henne eftersom de träffas sällan.

När det gäller semester hos oss så har vi egentligen inte hamnat i några stora problem än. Det är väl mest då att mamman är ledig hela sommaren och inte har någon brådska med att göra klart ett sommarschema. För vår del så måste det vara inne i mars på dagis så då vill man gärna ha någon slags koll på sommaren redan då för att kunna planera vem som skall ha semester när o.s.v. De senaste två åren har vi gjort planeringen och då lagt två veckor i taget över hela sommaren. Så kommer det vara i år också.

Dilemmat tycker jag är att det nästan förutsätts att bonus skall vara med på allting trots att hon bara är här 5 veckor av 10. Det går ju inte ihop. Dessutom så gör hon ju saker hela sommaren, då blir det lite fel om vi skall göra saker bara halva sommaren. Är ni med?

Den här sommaren kommer vi få ett syskon till, så nu är det i allafall inte aktuellt med några resor eller så. Men till nästa sommar blir det ju det... Jag vill kunna göra resor och hitta på saker även de veckor bonus är hos sin mamma. Och jag vill inte att det skall vara "smågrejer" som hon ändå inte tycker är kul, jag vill kunna planera för roliga familjesaker både de veckor hon är här och de veckor hon inte är här. Hon gör ju roliga familjegrejer med mamman och den familjen de veckor hon inte är här, så det känns inte rättvist att vi skall lägga livet på is de veckorna.
Men det är ett dilemma just för att människor omkring förutsätter att man "utesluter" eller inte räknar med bonusen om hon inte är med på allting. Att alla barnen inte är lika mycket värda och att pappan är en skitförälder om han åker på semester utan alla sina barn. Eller åtminstone utan de barn som inte bor hos honom på heltid, det verkar faktiskt vara helt ok att spendera ensamtid med bara det barnet och lämna de gemensamma hemma. Ja... ni som följt de trådarna vet hur tonen är.

Men att köra två veckor umgänge i taget under sommaren tycker jag är klockrent!

När det gäller mina föräldrar och deras relation till bonusdottern så är den som den skall vara tycker jag. Innan de fick sitt första bio-barnbarn så tror jag inte de visste hur de skulle känna, precis som jag då bara var bonusmamma inte visste hur det skulle kännas med ett biologisikt barn. Känslorna ändrades ju lite i och med att min dotter föddes.
Men de uppmärksammar henne på födelsedagar och är intresserade av henne och sådär. Hon är alltid medbjuden dit och så. Sen köper de ju mer saker till vår gemensamma, men det blir ju mest när vi är själva där utan bonusen. De har enligt mig helt klart den rätten också, att skämma bort sitt barnbarn lite extra. Det är deras första och de tycker det är kul. Så länge de fortfarande är bra med bonusen och uppmärksammar henne också! Att de inte får saker på samma sätt och så har vi pratat med bonusen om, att hon får saker från sin mormor och morfar (och det är dessutom i mängder!!!) och hennes syster får från sin på ett annat sätt. Hon tar ju med grejer hit som hon fått av dom och vill visa upp och sådär och det är inte något konstigt med det!

Ibland känns det som att alla de här sakerna med rättvisa, det skall vara lika, man skall behandla lika o.s.v., får så konstiga proportioner. Det är ju inte möjligt att ha ett exakt likadant liv för barn som inte bor tillsammans hela tiden. Veckorna är olika, behoven är olika, släktingarna är inte desamma. Jag resonerar som så att alla skall må bra, alla är lika viktiga och allas behov skall försöka tillgodoses. I vår familj är det inte samma sak som att alla skall vara med på allting, alla skall få samma saker o.s.v.
Det skulle bara begränsa oss...

AnnanAnna - håller verkligen med dig om att det inte kan bli "rättvist" när det gäller vad man gör eller vad man får. Det blir lite märkligt att resonera så. Livet fortsätter ju som sagt, och jag tror att barn mår bra av att de vuxna mår bra och lever normala liv oavsett om de är där eller ej. Min sambo är ju alltid pappa till sina två stora killar, han har aldrig varit varannan-veckas-förälder, inte heller innan vår gemensamma son föddes. Om man hela tiden finns tillhands och tar ett ansvar så tror jag att det betyder mer än om man alltid, alltid ska göra allt tillsammans. Det borde rimligtvis handla om inställningen från de vuxna, om de klarar av att förmedla känslan av att barnen med skilda föräldrar nu faktiskt får TVÅ av allting och att det kan vara något positivt. Gör man sig själv och sitt barn till offer däremot, då kanske man mer fokuserar på "orättvisorna".

Det där med rättvisa kan vara ett dilemma. Själv har vi två bonusbarn i familjen (samt två små gemensamt). Ett barn är mitt med annan pappa och ett barn är min mans med annan mamma. Dessa två barn är jämngamla och lever hos oss tillsammans vv. De är själva OTROLIGT fokuserade på rättvisa. De kan mäta läsken i glasen för att konstatera att den ena har fått 1 mm mer än den andra. De kan räkna de saker de plockar upp från golvet, om jag ber dem städa upp, bara för att försäkra sig om att ingen får göra mer än den andra. Jag får tuppjuck på det där ibland... Så för oss är det där med rättvisa ett väldigt känsligt kapitel eftersom barnen själva är så noga med just den biten. Sen är de väldigt noga med att göra den andra avundsjuk. Nu låter de som hund o katt men det är de absolut inte, de funkar bra tillsammans. Men min pojke framförallt är en retsticka. Som tex till påsk... De får sina påskägg och allt är frid och fröjd. Bonusflickan äter upp allt, helst samma dag. Biosonen är sparsam och sen kommer han ut med en klubba demostrativt för att visa henne...

"MMMmmm... Vilken GOD klubba! Den är den godaste jag har smakat!" säger han framför en godisråtta till bonussyrra som inget hellre vill än att ha en egen klubba.
Suck!!!

Vi lever som vanligt då inte alla är samlade. Däremot planerar vi större äventyr då alla kan delta. Detta är för att det inte ska uppstå konflikt/avund mellan barnen. I vår familj är det viktigt. Leva som vanligt menar jag att man visst kan åka till simhallen, gå på bio osv. Men handlar det om att åka till sommarland, djurparker, tivoli, semester etc så väljer vi in det när alla barn kan följa med.

Vet du vad...
Det var första gången som jag läste en tråd ang bonusbarn osv som jag kände att personen är uppriktig och vill inte vara taskig eller sårande emot bonusbarnen.
Men behöver egen tid.
Det har egentligen inget med barnen i sig att göra. Utan situationen.
Jippii... Säger jag bara..
Självklart så tycker jag att du ska få ha dgar där du VET att du kommer få vara själv.
Så hade det varit även om de vuxna barnen hade varit dina egna.
Jag hoppas du förstår det.
Om du prata med din partner om att prata med killarna och där förklara att DU behöver egen tid ibland.
Låt oss säga att varannan onsdag så är det vuxen barnfritt.
Eller att du en vecka innan flaggar om en dag där du vill vara själv.
Då kan killarna vara hos en kompis ist osv..
De är så pass gammla så jag tror de förstår om du pratar med dom.
De verkar vara trygga med dig redan så jag tror inte att det ska vara något problem..

Lycka till!!!

Tack, Smetanina!! Det är roligt att så många uppskattar tråden. Jag ville skapa ett utrymme för bra samtal och där man också vågar berätta om sånt som kan vara svårt att "få" säga.

vargavarg: i ert läge är det självklart viktigt att inte skapa onödiga konflikter. Men när jag läser ditt inlägg så tänker jag "jamen, så där är väl alla syskon?". Dvs, det har inte nödvändigtvis med bonusfamiljen att göra att barn mäter saft i glasen och retas. Naturligtvis kan sånt förstärkas, men man bör nog inte heller göra som barnen vill alltid för det. Det gör man ju inte om de är biologiska syskon. Ni verkar göra det bra hur som helst!