fel på mitt barn?

Polola77
tycker det verkar som att det är din sambo som är egoist!

Stå på dig och ta hand om dina 2 fina barn!

Jag lovar varenda en av er att jag inte medvetet skadat sonen denna tid, jag har väntat på att banden ska knytas mellan dem, att det ska börja fungera.

Men efter uttalandet för några dagar sedan om att sambon skulle önska sonen raderad brast något inom mig och och jag börjar inse att jag kanske ska sluta vänta.

Vi pratade med spädbarnsteamet, men då handlade allt om sambons depressioner. De skulle remittera oss till familjeenheten för samtal, men det var fyra månader sedan.

Vi pratade igår om föräldrautbildningen KOMET och jag mailade dem.. Han VILL att det ska fungera, men vet inte hur..

och nu har den nya depressionsperioden börjat..
weho

Om du är sann mot dig själv o ärligt tror att ni har en chans genom ex föräldrautbildningen så kör på o prova. Annars låter det som att du inte är främmande för att lämna honom då du funderar över det praktiska. Jag har en nära vän som har två barn med en man från Afrika som ALDRIG träffar barnen. Han får stanna i Sverige just på grund av barnen. Om det är så som du också säger så riskerar du väl inte att han inte ska få träffa sin dotter? Jag tror att er dotter också kommer fara illa av att familjen inte fungerar o att ni kanske är bättre föräldrar för henne på var sitt håll?

Om du agerar utifrån vad som är bäst för dina barn så är du inte egoist! Han kommer nog försöka dra till med allt möjligt för att göra dig till boven, den elaka. Men du måste försöka stå emot det o lita på att du gör det som är bäst för dig o barnen.

Det där med att han ska få ta dottern, tror du att han vill det eller säger han så för att du ska bli rädd att lämna honom? Jag tycker att du ska kolla upp vilka rättigheter du har som mamma. Jag tror att det ska mkt till att den ena parten får enskild vårdnad om ett barn om den andra parten är öppen för gemensam vårdnad. Jag tror inte att det är något du behöver vara rädd för att han ska "få" dottern..

Jag kan förstå att det måste vara jobbigt att vara ensamstående med två barn, men det liv du lever med sambon, konfliken mellan sambon o sonen och sambons depressioner måste ju vara 1000 gånger mer energikrävande. Min nära vän, som jag skrev om ovan, levde ett liknande liv med pappan till hennes två barn innan hon kom till sans o praktiskt taget slängde ut honom. Sedan dess mår barnen såå mkt bättre även om de aldrig träffar sin pappa. Mamman är lyckligare och därav även barnen som dessutom slipper en massa bråk o kränkande kommentarer.. Jag är så glad för deras skull.
Jag hoppas att du väljer rätt väg o att det kommer gå bra för er. Finns det någon närstående som kan peppa dig? det är tufft att gå igenom en sådan här sak på egen hand,
Stor kram!

Känns mest som om jag inte orkar IGEN.. känner mig som världens största looser, kan fan inte ens få en familj att funka. Känner mig som jag simmat över atlanten och fortfarande inte ser land..

Men jag vet också att måste man klara det så klarar man det.. vill ju ha en fungerande familj..

Jag tror att det kan fixa att lappa ihop det den här gången (så kände jag aldrig med sonens pappa, har ALDRIG ångrat att jag lämnade honom). Men.. ja, vet inte riktigt vad som behövs, det är komplicerat.

Min sambo gick till läkaren en gång och förklarade att han var deprimerad, men läkaren sa att han inte behövde medicin för att hans problem var verkliga... Vad svarar man då?

Man är väl två om att få en familj att funka? Och det låter ju som att du har gjort mycket för att få det att funka med din sambo o barnen. Utifrån det du berättat ser jag det som att det är han som gör att familjen inte fungerar. Så möjligen, utan att vara fräck, kan man ju fundera över vilka män du dras till? Men en looser är du inte! De viktigaste du har är dina barn, så ser du till att det fungerar för dem i första hand så har du en fungerande familj, med eller utan man. Jag tror att du har kraft nog att göra det som är bäst för dem. Jag kan inte svara på vad det är, men det är inte bra som ni har det idag!

Var du med hos läkaren o hörde honom säga så? Kan det vara som din sambo förklarade saken/tolkade det? Låt honom aldrig övertyga dig om att det är dig eller din son det är fel på bara. Jag är helt övertygad om att så inte är fallet, utan att det är din sambo som har sina egna problem, som är lättare att försöka "skylla ifrån" på andra än att ta itu med själv.

Om du bestämmer dig för att försöka med sambon så tänk på att inte ge det för lång tid. Det måste hända nåt ganska snabbt, rätt vad det är har flera år gått och de åren kan du inte få igen med din son.

en fy! blir ledsen när jag läser detta! vilken karl!   hade blivit galen och flyttat!

Hej!

Du behöver hjälp, Ni behöver hjälp. Vänd er till familjerådgivningen i er kommun, de är vana med styvfamiljsproblematik. Lycka till!

Välj aldrig en partner före ett barn. Det gör dig till en usel förälder. Och jag vänder mig mot alla mammor och pappor därute som blundar för hatet som partnern hyser mot ens kött och blod.

Nu har vi beställt tid BÅDE hos komet och familjerådgivning OCH efter mitt "hot" om flytt så har faktiskt sambon ansträngt sig lite mer i (än så länge) ett par dagar. Han VILL faktiskt att det ska fungera, men han vet inte hur och har provat alla sina egna sätt. Han är inte en hemsk person..

Bebis på väg: faktiskt har jag funderat på det ibland, att han tolkar och sedan tolkar jag hans tolkning. För det är flera instanser som håller med honom "för mycket". Arbetsförmedlingen sa att han skulle få gå flera år arbetslös. Kriscentrum, att han skulle få leva flera år på samhällets bottenskikt, migrationsverket att han kan bli utvisad. Medan de instanserna säger andra saker till mig.. Men, man hör ju vad man vill höra eller vad man är kapabel till att KUNNA höra. Man tolkar ju efter vilket sinnestillstånd man är i. Dessutom är det flera gånger busschauförer och lärare i skolan är direkt otrevliga mot honom utan anledning. (han skyller ju på att de är rasistiska).

Min son hade problem också med min förra pojkvän (ej sambo) i två år. Sa sedan han var 4, att han ville att pojkvännen skulle åka hem till SITT hem. En gång när pojkvännen hade flyttat så sa min son "J har två lägenheter i xxx(stad).. varför är han hos oss då?" De bråkade mer på samma nivå, som två barn och gick och skvallrade till mig om vem som gjort vad. Också väldigt tröttsamt kan jag intyga om.