fel på mitt barn?

puff..

Ja.. han visste faktiskt om sonen. Han säger att han trodde tiden skulle hjälpa till. Han säger att han gjort allt han kan. Han går i samtalsterapi och har depressioner som kommer då och då. Jag gissar att många av hans terapitimmar går åt att prata om min son.

Han vill att vi ska flytta till spanien och föreslog att sonen skulle bo hos sin pappa ett tag. (ett år?) I dagsläget är han hos sin pappa nästan varannan helg i 1½ dag.

Jag gillar min sambo jättemycket.. hade varit så mycket lättare om jag inte gjorde det.

Jag har varit ensamstående med sonen i sju år och vet inte om jag ORKAR att vara ensam med två barn. Fast egentligen är jag ensamstående fast sammanboende nu.

Han har pratat med min mamma för att hon ska övertala mig att ändra mitt sätt mot sonen. Att införa "straff" som rumsarrest, indragen veckopeng, att skrika på honom osv. Min familj håller med honom delvis. Jag tycker att det är ett rätt fult sätt.

Jag är konsekvent men gillar inte att skrika, säger istället nej och förklarar tills sonen slutar tjata. Jag har pedagogisk utbildning, har jobbat i skola och tror på mig själv, det är därför jag inte ger upp.

Jag skyller på att sambon kommer från en kultur där barn ska synas men inte höras. Han är så förvånad över att min son inte kan läsa så bra när han är nästan 9. Han kunde ju själv läsa när han var 5. (säkert underbart att höra för min son).

Sambon säger nu efter att jag vill flytta att migratinosverket kommer att skicka tillbaka honom att han inte kommer att få uppehållstillstånd. (de har sagt till mig att det är väldigt sällsynt och bara om pappan inte bryr sig om sitt barn). Naturligtvis kommer jag ju att hjälpa sambon att få sitt uppehållstillstånd, jag har ju inte ett smack att vinna på att han åker härifrån. Men ni förstår vilken elak människa jag är som gärna riskerar att han aldrig mer får träffa sin dotter?

Han tycker också att om vi ska separera att han kan få ta med sig dottern eftersom jag ju redan har min son. Jag kan väl inte förvänta mig att få BÅDA, det skulle ju vara höjden av all EGOISM!!

Jag lovar varenda en av er att jag inte medvetet skadat sonen denna tid, jag har väntat på att banden ska knytas mellan dem, att det ska börja fungera.

Men efter uttalandet för några dagar sedan om att sambon skulle önska sonen raderad brast något inom mig och och jag börjar inse att jag kanske ska sluta vänta.

Vi pratade med spädbarnsteamet, men då handlade allt om sambons depressioner. De skulle remittera oss till familjeenheten för samtal, men det var fyra månader sedan.

Vi pratade igår om föräldrautbildningen KOMET och jag mailade dem.. Han VILL att det ska fungera, men vet inte hur..

och nu har den nya depressionsperioden börjat..
weho

Känns mest som om jag inte orkar IGEN.. känner mig som världens största looser, kan fan inte ens få en familj att funka. Känner mig som jag simmat över atlanten och fortfarande inte ser land..

Men jag vet också att måste man klara det så klarar man det.. vill ju ha en fungerande familj..

Jag tror att det kan fixa att lappa ihop det den här gången (så kände jag aldrig med sonens pappa, har ALDRIG ångrat att jag lämnade honom). Men.. ja, vet inte riktigt vad som behövs, det är komplicerat.

Min sambo gick till läkaren en gång och förklarade att han var deprimerad, men läkaren sa att han inte behövde medicin för att hans problem var verkliga... Vad svarar man då?

Nu har vi beställt tid BÅDE hos komet och familjerådgivning OCH efter mitt "hot" om flytt så har faktiskt sambon ansträngt sig lite mer i (än så länge) ett par dagar. Han VILL faktiskt att det ska fungera, men han vet inte hur och har provat alla sina egna sätt. Han är inte en hemsk person..

Bebis på väg: faktiskt har jag funderat på det ibland, att han tolkar och sedan tolkar jag hans tolkning. För det är flera instanser som håller med honom "för mycket". Arbetsförmedlingen sa att han skulle få gå flera år arbetslös. Kriscentrum, att han skulle få leva flera år på samhällets bottenskikt, migrationsverket att han kan bli utvisad. Medan de instanserna säger andra saker till mig.. Men, man hör ju vad man vill höra eller vad man är kapabel till att KUNNA höra. Man tolkar ju efter vilket sinnestillstånd man är i. Dessutom är det flera gånger busschauförer och lärare i skolan är direkt otrevliga mot honom utan anledning. (han skyller ju på att de är rasistiska).

Min son hade problem också med min förra pojkvän (ej sambo) i två år. Sa sedan han var 4, att han ville att pojkvännen skulle åka hem till SITT hem. En gång när pojkvännen hade flyttat så sa min son "J har två lägenheter i xxx(stad).. varför är han hos oss då?" De bråkade mer på samma nivå, som två barn och gick och skvallrade till mig om vem som gjort vad. Också väldigt tröttsamt kan jag intyga om.