Blir du förskräckt av inlägg gällande bonusbarn?

Exakt. De flesta som skriver här gör det ju för att avreagera sig men håller masken för man och bonusbarn. Mycket bättre!

Jag tror att barnen är kompetenta att läsa av annat än ord. Därför tror jag det är viktigt att man faktiskt försöker ändra på den situation man spyr av och inte bara bietr ihop och "håller masken".

Exakt! Jag vet att det är på detta sätt, det är otroligt viktigt att inse att barn känner av HELA en inte bara det man säger.

Och jag vill gärna tro att alla vuxna är kompetenta nog att faktiskt uppföra sig som vuxna och jobba på problemen. Men man kan ändå inte ändra på hur man känner. Har själv haft/har bonusmamma i mitt liv och att få en 19årig bonusmorsa när jag är fem år var tufft...

Vi jobbar på det, men det arbete vi gör varannan helg raseras ganska snabbt av tiden han spenderar hemma hos sin mamma. Jag frågade honom till och med rakt ut sist vad det är som är så fel. Men han hade inget svar. Han sa bara att han ville bråka.

Kanske ska klargöra, att när han höll påoch knocka oss med klubban var det ju för att han sett för mycket golf på TV Inte så att han sprang runt och jagade folk med klubban, våldsam är han inte någonstans...

Sen vet jag med säkerhet att hans styvpappa med börjar bli ganska frustrerad, för hur kul är det att höra: " Jag hatar dig, du är dum i huvudet, jag tycker du ska flytta" ? Till saken hör att det är styvpappan som äger huset...

Jag tror inte du har en aning om hur mycket vi arbetar med att få lillkillen att må bättre, men det finns inte så mycket mer man kan göra. Jag försöker sitta och vara så pedagogisk som möjligt, faktum är att de helger han är här spenderar jag i princip noll tid med min dotter pga att han behöver min uppmärksamhet (nej, hans pappas duger inte, fråga mig inte varför).

Jag vill också gärna tro det, däremot vet jag att det är vanligare än jag skulle vilja att det inte är så...

Man kan visst ändra sina känslor, det kräver dock en massa jobb. Man behöver inte älska alla, men hur kul är det med en familj där enskilda individer känner sig avskydda eller blir utstötta?

Ja, blir faktiskt illa berörd. Är själv biomamma och skulle bli oerhört upprörd om mitt ex var tillsammans med nån som inte kunde acceptera våra gemensamma barn. Eller om min sambo inte kunde acceptera mina barn eller relationen jag trots allt har med mitt ex.

Jag är glad att jag och barnens pappa har en bra kommunikation och att bonusföräldrarna är engagerade och tycker om sina bonusbarn... Och att bonusbarnen tycker om dom.

Nu är mina killar tonåringar och jag och min sambo har varit ihop i 14,5 år och jag gläds dagligen åt deras fina relation.

Det verkar onekligen vara rätt ovanligt att barnen har 4 vuxna (2 bioföräldrar och 2 bonusföräldrar) som alla kan enas, om än inte alltid vara helt överens om allt. Men allt går att lösa och kompromissa fram, barnen går ju liksom i första hand.

Men det är just det, du är biomamma, för oss bonusmammor är det ofta så att ni "sitter på makten". Alltså vi har ingen chans mot er vad gäller någonting alls. Om du förstår vad jag menar. Jag menar det inte som kritik mot dig då.

I många trådar som handlar om bonusbarn och bonusföräldrar blir det ofta bonusföräldrar mot bioföräldrar.
Jag tycker precis som dig att man måste acceptera sina bonusbarn, kanske inte älska dem, men acceptera dem. För oavsett vad så fanns barnet där först, och man ska inte putta ut det ur familjen.

Men jag kan känna att om jag håller på att få sinne på min styvson skriver jag hellre av mig här, än att jag säger det jag behöver ha ur mig till honom. Risken är ju då att jag sårar hans känslor, hans pappas känslor, och kanske fler.
Det vill jag inte göra mot honom, det är han inte förtjänt av.

Ja, men inte förvånad.

Det är nog svårare än många vill tillstå att jämka samman nya familjekonstellationer.

Det är nog det. Men jag påpekade för min styvson häromdagen att han har tur, för många andra har bara två föräldrar som älskar dem, han har fyra. Han höll med . Fast då har han haft sin styvpappa sedan han var runt två och mig sedan han var 3. Och nu är han 8 ½ så han är ju van vid oss.

Tycker det är galet att vuxna människor inte fattar att barn kommer i första hand, oavsett vem som är deras biologiska föräldrar. När folk nästan tvingar sina partners att minska kontakten med sina barn för att de faktiskt har en gemensam familj att tänka på, då blir man chockad över deras idioti.

Det är enbart fel, det håller jag med om. Min man har inte minskat ner ett dugg på sitt umgänge med sin son sedan vår dotter kom, snarare tvärtom, så att han verkligen ska känna att han är en del i familjen.
Men som det är nu blir det så att nästa helg åker vi upp till makens bror, och han följer inte med. Det är inte för att vara dumma vi gör så, men detta är enda helgen vi hinner komma iväg och då är plutten i Turkiet, så det blir lite svårt för honom att följa med.

Bra tråd, alltså i Känsliga Rummet blir man ju mörkrädd! "jag mår illa av min bonus", "jag övertalade min man att flytta till Nordpolen för att slippa hans barn" o.s.v.

Ska läsa lite här inne istället så att man får se att det finns vettiga människor också som har bonusbarn.

Jag anser mig vara ganska vettig bonusmamma, även om jag inte älskar min bonus alls på samma sätt som min dotter så försöker jag vara där för honom. Men det innebär inte att jag ibland känner att jag inte orkar med honom, då skriver jag helst av allt av mina känslor här.

Jag förstår absolut att det kan vara svårt. Och jättebra att du får skriva av dig, och det var inte meningen att vara fördömande. Men jag tycker ändå att vissa i spec. Känsliga Rummet är helt ute och turnerar.

Det jag har störst problem med att acceptera är de bonusföräldrar som inte kan förstå att barnet var där först, och först nu kommer på att de inte orkar med det.

Sen irriterar jag mig på dem som säger att man inte har ngn skyldighet gentemot sina bonusbarn, att ställa upp för dem osv... Klart man har! Den tid barnen är hos en är man en förälder lika mycket som den biologiska föräldern.

Klart man blir lite stum av vissa inlägg när det gäller bonusbarn... det är ju inte så att bonusarna kommer inhoppande efter 2 år in i förhållandet, man vet ju om att dom finns och då får man helt enkelt göra ett val...leva med partnern OCH bonusen eller söka sig vidare...
Jag visste om att min hade barn sen innan, inget konstigt med det...
Tyvärr är inte kontakten mellan han och hans ex den bästa, hon gör mest som hon vill och känner för... för 3:e sommaren i rad så har hon gått och bestämt och bokat upp hela sommaren med "sin" familj och så får min sambo ta veckorna som e över...skulle ha 3 sammanhängande veckor men så blev det inte..sen kommer löftet att vi ändå får ha han lite mer i sommar, skulle då, enligt henne ev bli i augusti...då har min sambo börjat jobba igen...
Tyvärr finns det sånna biomammor oxå, som enbart ser till sig själv, inte till sina barn...

Ja, jag blir illa berörd, särskilt som jag själv står i begrepp att starta ett liv med en ny man och har en dotter med mig in i det.
Jag fick till och med prata med honom om FL igår, och berätta lite om hur folk skriver. Vafan, tänk vahemskt om han går omkring och tänke rhätska tankar om min unge utan att jag vet nånting!
Fast iofs, June är svår att inte tycka om, och skulle han känna så så skulle ha definitivt göra nåt åt saken.

Jag förstår att det är svårt med nya familjer och bonusar hit och dit och ex och före detta svärföräldrar. Men ja, jag vet inte.
Min mellansyrra är min förebild i det här. Hon har aldrig nånsin gjort skillnad på sina ungar och bonusungarna, utan älskat dem alla. Och även om hon inte älskat dem skulle hon inte gjort nån skillnad iallafall.
Äh jag vet inte. Ja, jag blir illa berörd.

Det är vidrigt att se vad en del skriver och bara tanken på att barn behöver växa upp och ha vuxna i dess närhet som känner så för dem är tragiskt