hur vanligt är det att hjärtat slutar slå?

Hej!
Jag känner igen varje ord av vad du skriver. Den ständiga oron är verkligen påfrestande. Är gravid i v 15 efter flera års kämpande och flera misslyckade försök men har svårt att se framåt och känna glädje p.g.a. all oro.

Jag hade inga symptom alls fram till v 12 eller så. Nu är jag lite rund men inte mycket. Inte har jag gått upp något i vikt heller, så det verkar vara väldigt olika det där med symptom. Jag har gjort 3 st VUL så jag vet att bebisen lever, eller åtminstone gjorde det för en vecka sedan.

Lycke till!!

Jag man är hur orolig som helst, vill ju bara att allt ska vara bra, men allt var gelt bra i söndags och redan dan efter började jag oroa mig igen för då försvann alla mina symptom och sen dess har dom varit borta så därför är jag så orolig att nått hänt, jag är mest rädd för MA för där märker man ju inte med en gång om det hänt eller inte utan kan gå flera flera veckor utan att det visar sig att fostret har dött, nu ska jag på ett nytt vul på fredag och jag är så rädd för att dom ska säga att hjärtat har stannat av......

Det kunde varit jag som skrivit...
Efter tre år, fyra inseminationer, två IVF, ett MA så oroade jag mig bokstavligt talat genom graviditeten. Det blev aningens mindre när jag passerade den veckan där man kan rädda för tidigt födda bebisar vid "mitt" sjukhus - men jag oroade mig ju ändå för att fostret redan skulle vara dött.
Hur många gånger tyckte jag inte att magen blivit mindre, eller att jag inte kände nåt, eller att jag kände nåt konstigt...

Jag har inga tips för att hantera oron, jag tycker inte själv att jag lyckades särskilt bra, men en sak jag önskar jag gjort var att få min barnmorska att förstå och hantera min oro på ett annat sätt än hon gjorde. Det kändes som att hon inte var det stöd jag behövde. (Kunde inte byta, det finns bara en där jag bor...)
Idag har vi en alldeles underbar son som fyller ett år denna vecka. Vi vill ha syskon, men inte till vilket pris som helst. Vi har bestämt oss för ett FET, men jag tror det blir det enda...

Ett tips är att gå med i IRIS och se om de har tjej-träffar där du bor - det hjälpte mig väldigt!

EHel

Jag är precis lika orolig.
Oron är väldigt styrande också. Vi håller på och planerar en resa i november och jag kan inte ens boka någon resa för jag måste ju veta vart jag skall åka. KOmmer jag få missfall kan jag tänka mig att boka en längre resa, kommer jag förhoppningsvis fortsätta att vara gravid - ja då får det bli kanarieöarna elle rnågot.

Jag skall göra vul om två veckor och jag längtar dig...och inte. Du förstår säkert vad jag menar.

Mina sympton kommer och går. Nu har jag knappt några men jag tröstar mig med att så var det när jag var gravid första ggn men min son, som nu är 3,5 år.

Det förbannade oron.....blä.
Men sen är det som någon skrev, att man kommer alltid vara orolig. Ibland när jag ser på nyheterna och läser allt hemskt som händer så vill jag bosätta mig på en öde ö långt ifrån all gatuvåld, mobbning mm. ORON är det allra värsta i föräldrarskapet.

Jag förstår dig precis, Billan n (visst har vi setts tidigare i någon tråd? Gick du på SH? ) Är i v 9+1 idag o har sett hjärtat slå men vågar ändå inte glädjas till fullo! TYcker också att symtomen kommer och går och det syns ingenting på mig ännu. Det är oerhört påfrestande och upptar säkert 95% av all min tankeverksamhet, PUST!
Jag uppskattar också alla kloka och betryggande svar som du, Billan n, fått i denna tråd. Kanske dags att börja slappna av lite, om det går...
Kram

Tack för alla svar..

nollåttan: ja vi har sets tidigare  su tråden tror jag det var......Än så länge går det bra ( tror jag ) inga blödningar elöler färgade flytningar, symptomen är borta sen några dagar tillbaka, går in i vecka 11 på söndag...

Hoppas verkligen hjärtat fortfarande slår där inne, va på vul i fredags den 18:e och då va allt bra och såg helt normalt ut

Oj, vi är verkligen lika du och jag. Jag går in i vecka 11 på måndag! Det verkar gå väldigt bra för dig med tanke på att du gjort flera vul som alla varit bra! Själv har jag "bara" gjort ett men det såg i alla fall bra ut. Får väl göra ett till ganska snart iom att vi bestämt oss för att göra ett KUBtest (jag är ju 35).
Jätteroligt att träffa på dig igen och att höra att det går bra för dig! Vore kul att följas lite eftersom vi ligger så lika!
Kram 08

I vilken vecka gör man KUB-test?

nollåttan: Självklart ska vi följas åt du och jag  jätte kul att hitta dig här med.....Kul att vi ligger så lika..Hur känner du dig annars? har du gott om symptom?

Nötkaka; KUBtestet gör man i v. 11-14. Du kan läsa mer om det på vårdguiden www.vardguiden.se/templates/Article.aspx
men där kallas det för NUPPtest.

Billan n; Jodå, det varierar lite med symptomen tycker jag och det är svårt att avgöra vad som är grav.symptom och vad som är annat. FÖr tillfället tycker jag nog att brösten börjat växa lite (hurra! ) och de är rätt ömma. Dessutom har jag hela tiden, till och från, känningar i magen. Ibland magknip, ibland molvärk coh ibland bara allmänt olustig. Kan nog ha att göra med gaser som jag dras med mer än vanligt... Jag tycker att det är oerhört påfrestande för känner jag ingenting blir jag orolig för det och känner jag något i magen så blir jag orolig för det. Hur ska man klara 9 mån med denna nervpress..?

Ja symptomen brukar ju komma och gå, hade mer symptom i början sen hux flux försvann allt vad symptom hette och var borta i ca en vecka, jag blev jätte orolig och vi fick åka och göra ett vul men allt såg helt normalt ut med ett tickande hjärta, har gjort 4 st vul och har sett bra ut än så länge, nu har symptomen försvunit igen och nu är jag super orolig IGEN, kände lite värk i magen inatt och imorse men nu är det helt borta, enda symptomen jag har förtillfället är nog svullna bröst och torr i munnen ofta.....Man undrar ju såå hur det står till där inne hoppas så innerligt att allt är som det ska. Ibörjan tyckte jag att magen var svullen runt vecka 7 där och frammåt men det var vell tarmar och allt som gjorde det, nu tycker jag inte det syns ett skit och endå är snart i vecka 11, ser du nått tycker du att det syns på din mage ännu?

Nej, jag ser inte ett dugg på magen hur gärna jag än skulle vilja. På vårdguiden.se (bra sida!) står det att man kan börja ana magen i vecka 13 så än så länge är vi väl normala . Jag tror att jag kommer att börja slappna av så smått när KUBtestet är gjort (om det går bra dvs), dels för att jag då gjort ännu ett UL och dels för att det gått några fler veckor. På vårdguiden står det att missfallsrisken efter v. 13 minskar betydligt och det skulle ju vara skönt att ha kommit dit. FÖrhoppningsvis börjar man då också se rent fysiskt att man är gravid och då blir det ju ännu mer verkligt! LÄÄÄÄÄÄNGTAR dit!!!! (bara jag kommer dit, den där ständiga oron gör sig påmind...)

nollåttan: håller fullständigt med, längtar dit tills jag spricker..Har du läst nått om missfallsrisken nu från vecka 9 och framåt? är så fruktansvärd rädd för att få missfall, den vanligaste sorten är vell att man får rejält ont i magen i samband med blödning? ont i magen har jag haft men inte rejält och jag har inte haft blödningar eller nått på hela tiden, det jag är mest rädd för är att hjärtat ska stanna på det lilla livet för då märker man ju inget utan kan gå i flera veckor utan att veta, enligt dom som gjort vul på mig när jag frågat om just detta har sagt att det är inte så vanligt, det händer men är inte så vanligt, så fort symptomen försvinner så tror jag att det har hänt och just nu tror jag det för mina symptom är helt spårlöst försvunna sen flera dagar tillbaka fast jag kände lite lite värk i magen inatt och imorse men försvann narturligtvis direkt jag steg upp, blir ju såååå orolig...
Har du frågat nått om detta eller vet hur vanligt det igentligen är? när man väl sett ett tickande hjärta och allt annat sett bra ut så ska ju chanserna till att dt går bra vara ganska höga????så har jag hört men det finns ju fortfarande en chans till att det inte går bra och jag hör säkert dit men min otur

Jag har inte frågat mina läkare men av det jag läst här på FL och på vårdguiden och andra sidor så verkar det som att det är som mest kritiskt innan vecka 9 då alla organ ska utvecklas. Så här står det om vecka 10 på vårdguiden: "Alla anlag till organ är i princip klara. Ett känsligt utvecklings-stadium har passerats. Nu ska den lilla mest koncentrera sig på att växa och mogna."
Jag om någon förstår din oro. Är själv likadan och tror med jämna mellanrum att något gått snett, antingen om jag inte känner något eller också när jag faktiskt har känningar i magen, som jag skrev tidigare... Jag tror dock att jag skulle slappna av mer om jag var i din sits, eftersom du gjort 3 VUL som samtliga visat goda resultat. Jag känner mig orolig för KUBtestet, med allt som det kan visa, men försöker att slå bort det. Ingen mår bättre av att jag går och oroar mig, jag kan ändå inte påverka resultatet coh vi får inte glömma att vi faktiskt har oddsen på vår sida denna gång!

Billan n skrev 2008-07-24 19:24:51 följande:

Vi gjorde ett VUL i v. 9 och då sa barnmorskan att det var 95 procents chans att föda ett barn om man sett hjärtat slå. Om fostret lever efter v. 12 var det 98-99 procents chans att föda ett barn enligt henne. Jag tänkte precis som du att de där procentchanserna spelar ingen roll eftersom jag alltid hamnar på den negativa procenten ändå, men än så länge går allt bra (v. 26).

40 % risk för missfall??? Hm, det låter våldsamt mycket det. Jag har hört att ca var fjärde graviditet slutar i spontan abort. Men det kanske finns olika informations källor. När jag hade problem med andra barnet gjorde jag VUL i vecka 7+0 och såg ett hjärta som slog. Läkaren sa bara lugnt "nu kommer allt gå bra". Jag trodde på honom till 100 %. Det gick bra också. Så njut av din graviditet. Det kommer nog gå vägen ska du se. Kramar.

fick höra hjärtljudet idag med och snart har halva 12:e veckan gått, längtar såå tills denna veckan är över

Billan n skrev 2008-08-06 20:28:36 följande:

Du kan vara lugn nu. Det är väldigt troligt att allt kommer att gå bra. Den där oron kommer säkert att komma tillbaka då och då ändå. I vart fall har det varit så för mig, men jag försöker att slå bort den.

Grattis och lycka till.

En annan sak som hjälpte/hjälper mig är att tänka på vad en läkare på gynakuten sa när vi var där i v. 11 efter blödningar. "Näe nu måste ni sluta oro er och börja glädjas åt detta. Det är extremt liten risk att något ska gå fel nu". Jag kommer ihåg att jag verkligen sög på ordet extremt.

Och det där med symptom...de kommer och går. I alla fall har det varit så för mig. En del märker ju inte ens att de är gravida och andra har det så jobbigt att de blir inlagda. Alla är olika.