Mår dåligt av psykodynamsik psykoterapi?? Har du erfarenhet????hjälp snälla

Det verkar som om terapin fungerar! Åtminstone när du inte träffar din terapeut. Du har ju kommit på en massa viktiga saker om dig själv och dina mönster. Fortsätt så. Och så skriv, då blir saker ännu tydligare.

Sen en annan sak - varför tar jag åt mig av allt hon säger? Eller snarare gör jag så att det som hon säger tolkar jag hela tiden som att hon tänker nåt negativt. Ex det som hon säger om min kille, det som att hon e nån slags gud för mig, bara för att hon e profisionell så tror jag att hon ska veta allt, o ha svar på alla frågor som rör mitt liv, att hon typ ska veta vad som är rätt eller fel för mig....det e som att jag ger henne nån slags högre makt för att hon e terapuet. Likadant e det så på jobbet oxå, så fort chefen kommer så blir jag helt iskall o vågar knappt öppna munnen, o jag känner att jag måste göra allt som han säger slaviskt, o även om han inte säger att jag ska göra nåt så frågar jag honom om jag ska fixa det, typ som att han e nåt högre än mig(vilket han iofs är, eftersom han e chef)o jag måste lyda o göra allt han säger, o det som han säger är det enda rätta.....

hm, det vara bara en tanke.
Kan minnas att det var mkt så gällande mina föräldar, typ att deras lag gällde hela tiden, jag hade ingen rätt att bestämma själv alls, utan det skulle alltid vara som mamma o pappa sa, därmed basta....

Och om man är rädd och böjer sig för chefer, föräldrar och terapeuter så är det lätt att innerst inne bli arg. Aggressiv.

Jättebra, TS! Det låter som en väldigt viktig grej du kommer på där, att om du är i en relation som är otrygg (med terapeuten eller andra människor) så har du rätt att sätta ord på det du känner och ställa så många frågor du behöver! Bara så kan du kan avgöra om relationen är vettig och du vill stanna där, om du behöver kräva något annat, eller om du vill bryta.

Du har ju helt rätt i att du inte kan sitta där och vara duktig, det är ju din tid, ditt liv och din själ under luppen!

Som LoveMA säger, det låter som en väldigt bra grej att skriva ned det du tänker om det här, åtminstone jag brukar ha stor hjälp av att göra det.

And keep us posted!

Läser ditt andra inlägg nu, och det får mig att tänka på att det faktiskt är lite såhär psykodynamisk terapi är tänkt att fungera.

Det vill säga: när du möter terapeuten och pratar med henne/honom så dyker det upp mönster i terapin som liknar dina mönster i det övriga livet, och ofta sådana mönster som man haft som liten. Då kan man få syn på de mönstren, och börja jobba på att ändra dem om det behövs.

Som här: du säger att du ser på terapeuten på samma sätt som du såg på dina föräldrar, som auktoriteter som inte kan ifrågasättas. Men nu kan du ifrågasätta terapeuten, och därmed utforska nya sätt att förhålla dig till auktoriteter i allmänhet (chefer, föräldrar eller vem det nu må vara).

Om det är en bra terapeut du har så pallar hon att du ifrågasätter henne! Om du märker att hon inte pallar det - tja, då kanske du ska överväga att dumpa henne. Men det är en senare fråga.

Åh tack så mkt för era svar!!!
Nu känns det genast mkt bättre....
Som ni säger, det blir så mkt klarare när man skriver ner det.

En annan sak jagkom o tänka på oxå är att jag e så otålig, har gått i terapin snart 5 månader tror jag o jag e typ besviken att jag inte mår bättre, utan snarare sämre än innan jag började...då börjar man ju verkligen ifrågasätta terapin om den funkar, o så får jag värsta katastroftankarna att det kanske inte nåt för mig, + att jag inte fått svar på dom som jag inte vågat fråga osv...

Men kanske jag måste ha lite mera tålamod??
Har så svårt för det, vill alltid hitta en lösning på problemet omgående, det ska vara quick-fix på allt, inte vill jag gå runt o lida....

Kanske kan du hitta en ny bild av terapin? Inte som ett plågsamt tandläkarbesök som måste klaras av, utan som en själens massage som gör dig gott. Att du ger dig själv tid och utrymme att jobba med dig själv för att du är värd det och behöver det. Och att en hel del saker som du kommer fram till om ditt liv kan vara befriande och behagliga, trots alla tårar och oro. Du är inget problem som ska lösas, du är en människa som ska växa.

Jo jag önskar att jag kunde se det så, eller snarare jag försöker att se det så men sen så tänker jag, herregud ska det fortsätta att vara som det varit de sista månaderna, har haft panikångest varje dag pga att jag oroat mig för om detta kommer att hjälpa,(som sagt, jag hade ju kunnat fråga henne)o när jag då oroat mig o inte fått nåt svar av henne så har panikångesten eskalerat o allt jag tänkta har vart katastroftankar, o bara liggat i sängen o gråtit mig igenom dagarna.
Men detkanske beror på att jag inte vågat fråga om det som verkligen oroat mig....o då har jag ju inte kunnat bli hjälpt.

Så nu har jag alltå fått bilden att hela terapitiden ska vara så här turbulen, fy f*n för det alltså, kan ju inte gå runt o ha panikångest i 1 år till (tror iofs inte det med tanke på insikterna jag kommit fram till idag, hihi)

Sen så har jag fått för mig att man typ ska må jättedåligt o att man ska rota i barndomen hela tiden, har fått bilden av att massa hemska minnen från när man var typ 1-2 år ska komma fram o det ska visa sig att man genomgått nåt jättetraumatsikt....har fått den bilden av psykodynamsik psykoterapi.
vet ju med mig att ingen jättetraumatiskt har hänt då jag har en bra relation till min mamma som jag pratar med o frågar mkt....

vet inte, kanske att jag skrämt upp mig i onödan, hade vart gött om det var som massagen för själen....

Hoppas att det lugnar sig. Det är ju lätt att bli rädd för att bli rädd, och så går känslorna i spinn. Alla människor bär på en del trauman som gör störst smärta innan de kommer upp i ljuset. Man får tänka att nu är nu och då var då. Sköt om dig!

Hej TS!
Det låter som att du har haft det tufft under de sista månaderna. Roligt att läsa att du tar dina känslor och tankar på allvar.

När det gäller terapin tänker jag att det viktiga är vad du vill använda det till. Vill du framför allt få en större förståelse för det som nu sker i och utanför terapirummet verkar det som du har många möjligheter där du är nu, om nu terapeuten står pall för det. Är panikångesten det som är viktigast för dig låter det rimligt att undersöka hur terapin kan hjälpa dig med det.

I mina ögon är inte terapi någonsin en quick fix. Jag tror inte heller att antalet terapisessioner har med saken att göra. Det viktiga är hur man arbetar med sina frågor under och mellan sessionerna. Du verkar arbeta för högtryck och det bådar ju gott!

Jag blir nyfiken på din tidigare erfarenhet av KBT-terapi mot ångesten. Vill du berätta om hur den lades upp? Vad var det som inte fungerade?

Spännande att få dela dina funderingar, lycka till och ta hand om dig.

Hej o tack för ditt fina svar. Det värmer så mkt när folk delar med sig, det betyder oerhört mycket.

Ja precis, just nu känner jag att panikångensten tar all min kraft, tid o energi. Jag e helt fokuserad på den samt om den stora frågan om jag någonsin kommer att bli fri från den, dvs "botad". jo jag vet att ångest hör till livet men inte i den stora utsträckningen som jag har nu. Det känns mest som att jag mår dåligt pga panikångensten o vad den ställer till med. Jag vill så gärna prata mer om den i terapin men det verkar som att (eller jag har fått den uppfattningen efter att ha läst mkt på nätet om psykodynamsik psykoterapi) man inte ska fokusera på själva symptomen i terapin??? SÅ därför har jag varit rädd för att ta upp den, o tänk mer att;aja, den finns där, jag får försöka att inte låtsas om den o den försvinner väl när jag e botad...?? Men hallå, det e ju den som e mitt problem just nu, det e ju den som ställer till det för mig....måste eller ska ta upp detta med henne så fort vi ses.

Jo visst, jag arbetar för högtryck, det har jag gjort sedan jag började i terapin o det jobbiga är att terapin har blivit mitt liv, inte att terapin ska vara en del av mitt liv utan den e allstå HELA mitt liv just nu....o det har inte terapueten fattat, fy f*n jag spyr snart på allt vad psykologi heter.

Sen som du skriver, att det inte har att göra med hur många sessioner man har utan mer om hur man arbetar med sina frågor...ja du, jag har inte rikigt vetat HUR jag ska arbeta i terapin. Den hon har sagt är att ordet e mitt, jag ska välja själv vad vi ska prata om.....hm, ok...så då sitter jag o planerar hela veckan vad jag ska ta upp, o samtdigt mår jag jättedåligt över att jag har sån kraftig ångest, samt oroar mig för allt hon säger, o grubblar o ältar det i oändlighet...o så går veckan o så gör jag samma sak veckan därpå, funderar ut vad jag ska säga o ta upp....(vet ju inte liksom vad man ska prata om???!!) o så kommer jag på några grejer jag ska ta upp o så ältar jag det gamla som jag älktade veckan därpå som hon pratade om, men denna veckan kommer det desutom andra grejer hon säger, o då blir det att jag går o ältar det oxå....istället för att planera vad jag ska säga så e det ju bättre att jag tar upp allt det jag ältar o grubblar över som hon har sagt, eller????
Jag känner liksom att jag tar upp "fel" saker på timmarna, jag tar alltså inte upp det som e viktigast, alltså det som får mig o må dåligt i veckorna...e ni med???
oj, va flummigt det blev, hoppas ni fattar ?

Jo, jag gick i KBT-terapi för några årsedan då jag led av ätstörningar, visste knappt vad de var eller vad det gick ut på. Det enda jag fick lära mig var att jag skulle försöka ändra mina tankar till det positiva o på så sätt förändra känslan men det funkade liksom inte riktigt för mig. visst lite gladdare blev jag till en början men känslan fanns ju fortfarande där, det räckte inte med att försöka tänka positivt o mera logiskt, så länge känslan var så stark.

ok, skriv gärna mer till mig. Nu när min terapeut har semester så får ni vara mina terapeuter istället - detta e precis vad jag behöver just nu

tusen tack!

Hur har det gått? 

Var glad hon ej säger till dig du slösar hennes tid eller du är hopplös. Som min psykolog sa till mig.. Där kan man säga att det får en att må dåligt på riktigt.