Varför så känsligt om mannen väljer ny kvinna framför egna barn?

Du får naturligtvis tro vad du vill.
Men om jag vore du, skulle jag akta mig för att presentera ovetenskapliga iakttagelser ur den egna bekantskapskretsen och familjeliv.se som allmänna sanningar.

PS: Har du läst någon psykologi? Det har jag. Därav min misstanke.

Vad skulle jag ha pressenterat som vetenskap/ovetenskap, menar du när jag pratar om privata exempel elle säger att säkert "många" (kan vara fler än en eller två) är si elller så?
Du tar ju själv privata exempel och jag uppfattar dem inte som vetenskapliga men däremot som goda.
Du verkar seriös och ärlig i dina funderinga precis som jag så det behövs inga vetenskapliga belägg så länge de inte påstås vara det.
Jag tror så mycket precis som säkert du med gör kanske men jag tror mig inte vara ägaren av någon sanning.
Jag har läst psykologi och arbetar på området men här är jag en fri och känslomässig privatperson som öser ur mig tankar.
Det kan vara så att jag har rätt förstås...eller du... ;)
Ta inte mina inlägg som att du skulle ha fel vi ser saker ur olika hålla bara. Jag tycer dina inlägg är bra utifrån vad du säger dig upplevt.

Jag har inte missförstått dig. Jag kommenterade, vilket inte är detsamma som att bestämma sig för att det är si eller så för alla kring mammaroll, papparoll och svartsjuka. Det ena utesluter inte det andra. Man behöver inte göra någon rätt-fel grej av det. Jag ser det mer som ett tankeutbyte.

Och det är klart att ett inlägg som jag skriver som ett svar på ditt är till dig, men som jag har skrivit flera gånger gäller det där med att inte lägga in för mycket av sitt eget liv när man försöker förstå andras oss alla, det är mänskligt. Men om du absolut vill fortsätta att känna dig utpekad så kan jag inte hindra dig.

Jag tror inte jag vill fortsätta diskutera med dig för det känns kantigt och krångligt. Vi kan båda verka i tråden utan att trassla in oss i varandra tycker jag.

Jag menar att du ur privata exempel drar generella slutsatser om hur saker och ting är, och presenterar dem som vedertagna sanningar. Om varför man som kvinna vill skaffa barn, om hur det fungerar för män och kvinnor. Det är säkerligen som du säger i många fall. Men ett par exempel kan inte förklara hela mänsklighetens psykologiska drivkraft; det är det jag menar. Och görs det därtill utan några osäkerhetsmarkörer är man ute på väldigt hal is. I dina inlägg säger du till exempel att du "vet". Inte att du tror.

Nåväl, jag har en väldigt annorlunda syn än dig på denna fråga. Jag tycker att det är en självklarhet att en förälder bör sätta sitt eget barns välbefinnande framför en ny familjs. Varför? Jo, därför att barnet far illa av att bli bortvalt. Och för att barnet inte har så stora möjligheter att välja själv. Jag ser det inte som sjukligt eller incestöust, bara tämligen naturligt. Blod är som det brukar sägas tjockare än vatten. Att män lämnar i högre utsträckning än kvinnor tror jag beror på samhällets förväntningar och idéer, precis som jag förklarade för Niah. Det finns en syn på moderskap som naturligt och gudomligt. Jag brukar förklara att även män drabbas av samma hormonrusch som kvinnor efter att de har blivit pappor (av prolaktin till exempel). Det brukar inte flyga högt bland mammorna som säger sig ha något unikt. Det är naturligtvis samma kvinnor som inte vill låta fäderna vara barnlediga, heller.

Så visst: vi har till viss del samma erfarenheter vi också. Vi väljer bara att tolka dem annorlunda.

Aha du menar det jag skrev så här: "Jag vet att styvmödrar ofta kan känna litet svartsjuka både lite mot barnet och framför allt mest kontakten med biomamman.
Det vet jag att även dessa biomammor skuller vara i samma läge."
Ja här står det "vet".
Tråden är ju generellt skriven från början.
Att barn far illa

Det skälls mycket i den här tråden på att papporna inte har lika starka band till sina barn som mammorna har. Jag tror tyvärr att detta i många fall är sant, men att säga att det är papporna själva som bär skulden till detta är nog inte alltid rätt.

Alltför många gånger har jag stött på mammor som helt enkelt inte låter sina barns pappor få en lika stor del i barnens liv som mamman. De snor åt sig hela föräldraledigheten själva, de förutsätter att barnet inte klarar av att vara ensamt med pappan, de anser att de själva är de som bäst tar hand om barnet och det är alltid de som skall trösta/uppfostra/natta barnen. Denna inställning leder naturligtvis till att många pappor blir undanskuffade och inte får en lika tät relation till sina barn som mamman får.

Jag är själv mamma och jag VET hur jobbigt det kan vara att inte få vara viktigast i världen för mitt barn. Men jag inser också hur mycket både jag och mitt barn vinner på att hans pappa är en lika stor del av hans liv som jag är. Därför väljer jag att släppa på kontrollen lite och låta mitt barns pappa få skapa lika starka band till sitt barn som jag själv gör. Tyvärr känner jag många mammor som inte är beredda att göra detsamma.

Min man skulle aldrig välja en ny kvinna framför sina barn, hans relation till dem är alldeles för betydelsefull för honom. Däremot vet jag många pappor som inte tillåtits bli engagerade pappor som säkert skulle kunna välja att bilda en ny familj och då "glömma" bort sina barn sedan tidigare eftersom de aldrig stått varandra särskilt nära.

Självklart finns det även fall där det helt och hållet är mannens fel att relationen till barnen är dålig, det finns alldeles säkert ointresserade pappor också som trots att mamman försöker uppmuntra en relation mellan honom och barnen väljer att inte engagera sig. Detta är naturligtvis väldigt tråkigt och man kan undra varför dessa män överhuvudtaget valt att skaffa barn. Kanske på grund av en mycket envis (och tjatig) flickvän/fru???

För att svara på ursprungsfrågan så tycker jag att det är sorgligt med pappor som inte har en nära relation till sina barn, oavsett om han lever tillsammans med dem eller inte. Alla barn mår bättre av att ha en bra fadersfigur att knyta an till och att bli övergiven av någon som står en nära är naturligtvis alltid en enorm förlust för barnet, oavsett om det är pappa eller mamma eller någon annan nära som försvinner.

Varför skulle det var okej att mannen slutar ha kontakt med sina barn?

vilka jävla fråga... det säger väll sig självt tycker jag,,
o så undrar många varför vårat samhälle ser ut som det gör i dag, o det e väll kanske inte så konstigt när barn inte sätts i första rummet o man inte tar hand om dem o tar hänsyn till dem,,,,
man skapar ju ett splittrat barn som mår dåligt får taskig självkänsla o undrar varför kan pappa inte älska mig så mycket så han stannar.... skuldbeläggning hos barnen... de känner då att de inte är värda att bli älskade,,,,

Känns som en troll tråd!?

Varför det är så känsligt? ja varför tror du?
Alltså när man gör barn som jag hoppas att alla vet hur man gör, så tar man på sig ett livslångt ansvar som innefattar både mamman och pappan , tänk om pappan skiter i sitt barn för den nya partnern och mamman skiter i sitt barn pga sin nya,,,då har vi plötsligt ett barn som inte har vare sig mamma eller pappa!

Barnet har faktiskt inte valt att komma till...

Meeen guuuud så dum fråga...

Det är väl lika illa som det här scenariot:

Mamma+pappa+barn lever lyckligt och glatt.
Det blir slut mellan mamman och pappan.
Mamman träffar ny man och låter det nya förhållandet gå före barnen från tidigare förhållande.

Men konstigt nog skulle många se detta som (om möjlig) ÄNNU värre!

Har man blivit betrodd med ett (eller flera) barn att ta hand om så är det ett livslångt ansvar. Det är ingenting man kan avsäga sig bara för att man hittat nåt nytt och spännande.