15 åring med 18-årig kille

du reagerar nog såhär enbart för att hon är din dotter

jag kan nog inte tänka mig hur jobbigt det känns, men det skiljer faktiskt inte så mycket mellan dom.

och är han kär i din dotter så kan ju inte han rå för det heller.

vad mycket kloka svar jag fått

jag tror han ska komma och hälsa på oss någon dag, dottern har också föreslagit det så att jag ska få se att han inte är "farlig".

men vad gör man då? säger jag bara hej? ska jag hålla ett förmanande tal om vad man får och inte får göra när man är 15? eller hur töntigt är det? hur pratar ni med era barns pojk-flick vänner? eller kanske det räcker med "hej" ?

snälla, visst blir det lättare sen? visst är det värst med första tonåringen i huset?

Jag träffade min pojkvän när jag var 16 och han 24. Visserligen funkade det inte, men vi blev tillsammans igen efter 2 år och nu väntar vi barn ihop.

Jag har inte läst tråden...

MEN..
Jag träffade min nuvarande sambo när jag var 15 år. Han var då 18 och skulle fylla 19 ett par månader senare....

Idag har vi 3 barn, villa, volvo, vovve

Kommer ihåg att min lärare var i upplösningstillstånd och ordnade krismöte med mina föräldrar
Läraren sa att det berodde på att mina föräldrar var nyskilda (det var det ju inte)

Jag träffade min första riktiga pojkvän när jag var 15. Han var då 20, hade egen lägenhet, bil och fast jobb. Jag fick inte lov att sova över hos honom först men sen sa min mamma att "ok, du får sova där OM du skaffar P-piller först" Tanken på att jag skulle ha sex med honom hade inte ens slagit mig! Jag var oskuld och tyckte det var såååå pinsamt, men, jag skaffade piller. Dock så sov ja inte där iaf för jag var blyg och nervös utan talade istället om för honom att jag var oskuld och att det var jobbigt. Han var super fin och förstod!

Vi var tillsammans i 3år. Jag flyttade ihop med honom när jag var 16, när jag var 17 flyttade vi till hus tillsammans som han köpt och det tog slut några veckor efter min 18 års dag. Jag gjorde slut med honom för Jag var inte mogen för allt tror jag.

I grund och botten dock, tack vare honom har jag fått en bra start på "de" livet. Ett liv med en pojkvän/sambo/man. Ålder spelar inte så stor roll och risken att bli sårad är nog snarare MINDRE med en lite äldre kille än en ung som bara ser det som ännu en erövring. Hade det var Min dotter dock hade jag nog reagerat PRECIS lika dant som du!

haha nej nej, snälla håll inte ett sånt där förmanande tonårsförälder-tal som kommer få din dotter att vilja sjunka genom marken
bara säg hej, trevligt att träffas

Mina föräldrar brukar låta syrrans pojkvän stanna på middag och när dom äter så är det ett UTMÄRKT tillfälle att lära känna varandra.
Bara prata som du skulle göra med vilken människa som helst som du vill lära känna. Han är säkert jättetrevlig.
Min pappa o syrrans pojkvän har samma intressen när det gäller teknik och datorer så dom snackar alltid om det.

Ska även tillägga

Min syster var 15 och hennes nu varande man 18 när de träffades. De är gifta och har barn idag (hon blir 32)

Mamma och pappa blev tillsammans när mamma var 16, gifte sig när hon var 19 och de har varit gifta i 35år nu tror jag det är

Det är ju bara 4 års skillnad.... en annan sak om han skulle vara 40 år

Jag träffade min sambo när jag var 16, han var 22 år. Nu har vi ett barn ihop och livet leker :)

Venus Doom skrev 2008-08-18 12:47:57 följande:

iSLUTÄNDEN, ålder har ingen betydlese.....

Nja fast... en 15åring med en 40åring... jag hade nog anmält den mannen om de var min dotter

Håll inga förmanande tal! Det bästa är väl om man kan fika/äta ihop så att man på något sätt får en naturlig relation. Om din dotter själv föreslagit att bjuda hem honom så tror jag inte alls du ska vara orolig. Då är hon ganska säker på att du kommer att gilla honom.

Gör ingen stor sak av åldern, det är inte onormal stor åldersskillnad. Hon hade kunnat träffa någon jämngammal som hade varit en "gangster". Det är ju inte åldern som är viktig- utan att det är en juste och trevlig kille som är rädd om din dotter.

ja alltså en 15åring med en 40åring .. det är ju lite väl..
som sagt åldern har inga gränser.. Men när den ena e så pass mkt äldre så h*n kan vara förälder biologiskt sett så då har det gått för långt tycker jag

Hej!

Har inte läst hela tråden men jag träffade min man när jag var 15 och han var 21. Han hade egen lägenhet, MC, jobb och jag gick i skolan, drack aldrig, och var allmänt tyst och blyg.

Vi blev tillsammans. Pappa ville jag skulle skaffa p-piller (pinsamt att pappa skulle prata med mig om det men jag bodde hos honom). Efter 1,5 år förlovade vi oss och då flyttade vi även ihop tillsammans ca 6 mån innan jag skulle sluta gymnasiet. gick jättebra. tog studenten. jobbade och tiden gick och helt plötsligt hade vi varit tillsammans i nästan 7 år när vi då bestämde oss att gifta oss på 7-årsdagen. Sen blev jag gravid och nu har vi varit gifta i 2 år, tillsammans i 9 år, har en dotter på 14 mån och en liten bebis med BF i slutet av mars...

så det beror precis på hur man är som person och hur killen är man träffar.

min man var utåt sett mkt tuff, fester och drack mm varje helg men var hur underbar som helst som person. Min familj godkände honom snabbt efter att de träffat honom...

jaja det blev långt det här men åldersskillnaden behövs inte märkas så mkt även om den ena bara är 15 år...

kram och lycka till

har bara skummat tråden men har både varit ung och haft äldre pojkvän och haft tonårsflickor som blivit tillsammans med äldre pojkar.

själv träffade jag maken när jag var 14, han var 27. men när jag var 14 hade jag redan flyttat hemifrån och var självförsörjande dvs levde ett vuxet liv vilket gör att åldersskillnaden inte har lika stor betydelse. innan jag träffade maken mådde jag inte så bra, var högpresterande men destruktiv, man kan säga att han räddade mig från det och det var ju bra.

sedan har mina två äldst haft pojkvänner som varit äldre, den första träffade en del jämnåriga killar, det fungerade inget vidare, hon verkade inte må bra, sedan träffade hon en 19 åring när hon själv var 15, det funkade hur bra som helst men jag varlite orolig att hon skulle välja bort vissa saker (som studier på annan ort) pga honom, som tur var gick det prata med henne och hon insåg att man inte ska anpassa sig på det sättet när man är så ung. hon har kvar pojkvännen men eftersom hon bor i en annan stad nu så träffas de inte så ofta.

min andra tös täffade en 18 åring när hon var 14, det var inte ok, han verkade inte vara schysst mot henne, dessutom fick jag väldigt negativa vibbar över lag av honom som person. där blev det en hel bråk hemma för att vi inte lät dem träffas men tror det var rätt. nu är hon iaf kär i en så gott som jämnårig och det verkar funka bra.

tror inte åldern är det viktiga egentligen utan att de mår bra, inte bli utnyttjade eller begränsar sig pga kärlek.

Ta inte för givet att de är tillsammans när dottern säger att de bara är kompisar, kanske är de bara det. Så var bara naturlig och "gör inte bort dig" genom att ställa pinsamma frågor