Hej!
Vi har två döttrar och jag får OFTA höra att stackars mig och min man, hur skall vi klara av tonåren.... Alla berättat om hur hemska flickor är under puberteten. Visst, jag är beredd på att det kommer strömma en del hormoner här hemma, men är det verkligen så hemskt???
Ha det så bra!
34åringar däremot, DE kan vara riktigt jävliga.
De blir helt obefogat skitsura på en när man kommer hem trött, slänger av sig skor, kläder och väska i hallen och bara vill ta igen sig i soffan i någon timme. De fattar inte alls att man ju visst tänkt plocka undan efter sig. Sen. Herregud, de beter sig som om minsta grej på golvet vore explosivt ämne som spränger huset i bitar om man inte plockar upp på sekunden. De går i taket för ingenting och är osunt pedantiska med både prylar och tider.
Om man är tonåring ska man akta sig för att skaffa en.
jag kan bara tänka på hur jag va själv. tyckte släkten det va synd att jag färgade håret svart då klippte jag det även kort. tyckte farmor att piercing var fult ja men då gick ja o fixa en till. ge dom andrum. det löser dig alltid. nuförtiden är min hårfärg tillbaka till brun o piercingen i läppen är borta. det är en fas o hur jobbig den är tar man sig alltid igenom den
jag har en tjej o en kille i tonnåren det har inte varit några större problem.det va en period som hom mådde dåligt och va jätteskoltrött men jag hoppas att det ändrar på sig nu när hon kommit till gymnasiet annan skola osv.det va mycket jobbigare när dom va små tycker jag.
Min dotter är snart 15 och hittills rätt lugn. Absolut en person man vill umgås med, även om humöret kan svaja lite fram och tillbaka. Hon blir dock inte otrevlig, utan kan storma in på sitt rum nån gång ibland och stanna där en stund.
Jaa, visst är det underligt! Genast när man blir tonåring så börjar föräldrarna bete sig störande och blir helt omöjliga!
(sagt av dotter 14 år, då ganska snäll, nu 15 och JOBBIG!!)
Det är väldigt olika. Jag och min syster var ganska "snälla" tonåringar, men lite random pubertetsproblem med humörsväningar och trots bör du nog räkna med.
Upplever inte att tjejer skulle vara jobbigare än killar dock.
Det beror nog väldigt mycket på. En bekant familj till oss har två söner. En var ganska väluppfostrad i tonåren, den andra hamnade dock i "fel" gäng och det höll på att gå illa för honom (men det redde upp sig).
Som sagt, det KAN bli tufft, men tänk för allt i världen inte "det kommer inte att gå". Och som sagt - det är långt ifrån säkert att ni skulle ha haft det lättare med pojkar!
Att berätta för de som redan är föräldrar hur himla jobbigt det kommer bli när barnen blit tonåringar är som att berätta för en höggravid hur ont det gör att föda.
Hur tänker folk som gör så? Så dags då liksom.
Hur ska man svara? "Jaha, men usch då. Tur att du berättade det för mig, för nu bestämmer jag mig nog för att låta bli att bli tonårsförälder hörru."
Ta det som det kommer. Skrämselhicka är inte konstruktivt. Lyssna inte på det örat. Lyssna på dem som lyckats och haft det bra istället och försök att plocka tips från dem.
Det finns nåt som heter coopkurser (gratis föräldrautbildning för tonårsföräldrar) lite varstans. Anmäl dig till en sån. Det är givande att få prata av sig med andra i samma sits.
Lycka till.
Klart att det kan vara jobbigt! Har en tjej på 17 och en kille på 15. Tjejen håller på att ta död på mig ibland. Enorma humörsvängningar och vredesutbrott, anklagelser och förolämpningar om vartannat, långa högljudda utläggningar om allt hon anser är fel här i livet! Jag är världens jäkla kärring, vidrig och dum i huvudet. Jag ger henne ingen uppmärksamhet, vårt hem ser ut som ett råtthål, jag är lat och egoistisk och jag vet inte vad. Sen kommer hon helt plötsligt smygande bakifrån och lägger armarna om mig och säger "du ser ut att behöva en kram" och då spelar det ingen roll hur hemsk hon varit innan 
Det går ju över.
Nu har ju inte jag några tonårsbarn men jag kommer att få det om en sisådär 12½ år (har en liten tjej på 6 månader) men jag jobbar med tonåringar, är högstadielärare. Min erfarenhet av tonåringar ur ett lärarperspektiv är att de är olika i både sätt och humör, som de flesta människor är. Jag har elever som både är lugna och tvärtom. Jag har haft många duster med några av dem ska du veta och har märkt att hur mycket man än är arga på varandra så är det viktiga att visa att man finns där för dem! Jag brukar säga till mina elever att det inte är deras personlighet man ogillar när de gjort något dumt, det är deras handlingar. En väsentlig skillnad. De är så känsliga i tonåren; de håller på att bli vuxna samtidigt som de fortfarande är barn. De vet liksom inte vilken fot de ska stå på. De vill vara vuxna samtidigt som de inte alltid kan hantera det. Att bara lyssna på dem och låta dem förstå att man verkligen lyssnar har jag märkt är mycket viktigt och uppskattat. Jag hade en elev en gång som under en termin hade det särskilt jobbigt och hon tyckte att alla vuxna var dumma i huvudet i princip och oj vilka duster vi hade men i slutet av terminen förstod hon att jag verkligen brydde mig och att jag fanns där för henne om hon behövde det. Nästa termin var allt helt förändrat och vår relation blev speciell oss elev - lärare emellan. Att också vara konsekvent är viktigt, att göra det man sagt annars har man gjort bort sig.
Som sagt, detta var ur ett lärarperspektiv, men jag hoppas och tror att jag kommer att vara likadan med mitt barn.
Jag såg ett verkligen bra program om att vara förälder till tonåringar igår (går i repris på söndang. Ni bara måste se!). Dr Phil Tv4+. Flera olika situationer, klockrena tips, instruktioner för konstruktiva samtal och att laga "trasiga relationer" (som det väl är när tonåringen och föräldern slutat lyssna på varann och bara trotsar/skäller). Massor med handfasta råd. Sånt där som alla egentligen vet och som är så lätt att säga om andra, men som man liksom inte vill tänka på lika gärna när det gäller en själv. Som "monkey see monkey do" t.ex. Spelar ingen roll hur vi försöker "uppfostra" våra barn. Om det vi visar är kaos kommer de också att bete sig kaotiskt. Så enkelt. Men ändå så svårt.
Se och bli inspirerade.
Mouahahaha! Det är ju JAG som är den jobbiga 34-åringen! Jag fattar inte hur min stackars dotter (som bara snart är tonåring) står ut med mig. Men hon har en ängels tålamod, hon är pedagogisk och inte långsint. Tur för mig.
Jag tycker det är jättejobbigt med tonårstjejer. har två döttrar. Dom var underbara under sin barndom och jag har uppfostrat dom på bästa möjliga sätt.... men nu bara gråter jag och är helt förtvivlad över hur en familj kan splittras upp på grund av bråk och skrik.... tjat tjat tjat... ändå är jag inte hård utan försöker vara tillmötesgående.... hur ska jag orka.... är fruktansvärt ledsen och bryter ihop snart
Tror du att det blir bättre av att vara tillmötesgående? Hur långt ska du vara det? När jag är det blir det bara fel.Men när jag är tydlig och står för vad jag tänker blir det bra. Att bara vara tilllags är tröttande och kravlöst. Jag vet allt om hur det kan gå överstyr! Och jag blir bara tröttare och tröttare.Och de kräverbaramer tills jag satt en gräns.Och jag ska inte låta det gåså långt så att jag kränker när jag satt gränsen.
gör mindre av det sominte fungerar! Gör mer av det du inte gör.
du kan inte uppfostra dem längre utan skapa möten mellan er, där den ena inte står över den andra.
När du är tillmötesgående lägger du dig under, om du tjatar sätter du dig över.Och så svarar de utifrån det-med motstånd.
Skapa möten. Ta plats själv.Det är du som är vuxen. tänk efter när det fungerat bra-gör mer av det.
Detär en ny fas nu. Det gälleratt tänka om, de är påväg att bli vuxna. Bejaka det.
Hihi jag och min kompis har pratat en hel del om det. Hon har två killar som det skiljer 2 år på och jag har två tjejer med samma skillnad i år.
När barnen var små så var mina tjejer väldigt lydiga och alla berömde dem för hur duktiga/väluppfostrade (?!) de var och hennes killar var rätt så busiga och stökiga.
Nu när alla fyra är tonåringar så har det faktiskt rätt så mkt vänt, hennes är jätteduktiga och mina inte så duktiga. Med tanke på tonårstiden så hade jag nog valt ett par år till emellan dem... 
Min stora tjej är väldigt dramatisk, envis och blir lätt arg och upprörd. VÄldigt ombytlig, kämpar för att få bra betyg för att komma in på en speciell linje men skiter sedan bara i skolan för att det inte är "kul". Revolterade framför allt genom utseende.
Min mellantjej är lugn och för det mesta trevlig men kan tjura ibland och svarar då knappt på tilltal. Revolterade förra året geonom att skolka en massa men verkar ha mognat och går in för skolan iår (hoppas bara det håller i sej). MEN de är även mkt duktiga och det märks att de är stora nu, kan ta ansvar och fixa en massa samt passa lillasyster vid behov (när de själva vill).
Nackdelen med så tät och att de är tjejer båda två är att mellantjejen tar efter stora tjejen i mkt samt att det blir så att det i mkt har samma kompisar.
Jag längtar efter att tonårstiden ska vara förbi och de ska bli ansvarstagande vuxna. 
Men sedan måste man ju säga att en stor del av tonårstiden är underbar.
Håller med Vardagsmorsan:
"Skapa möten. Ta plats själv.Det är du som är vuxen."
Min dotter fyller snart 13 och är på väg in värsta tonåren. Jag har börjat se mig själv som motspelare. Jag har också varit tillmötesgående, och tyckt att bara man pratar så blir det bra. Det blir det inte. Är det någon gång i livet som man ska stå rakryggad, vara klar och tydlig och konsekvent, inte ge sig in i fruktlösa diskussioner, så är det väl under tonårstiden? Självklart måste det också finnas värme och kärlek, och att man visar att man bryr sig (vilket man ju gör genom att inte låta henne vara ute för sent t ex), men man måste också vara den där man vill hålla i handen när åskan går.
Våra döttrar behöver möta motstånd, slå i gränserna, hur ska dom annars veta?
Svar till Ts: Ja. Det är verkligen så hemskt. Iallafall idag.
*uppgiven och matt*