Hej!
Vi har två döttrar och jag får OFTA höra att stackars mig och min man, hur skall vi klara av tonåren.... Alla berättat om hur hemska flickor är under puberteten. Visst, jag är beredd på att det kommer strömma en del hormoner här hemma, men är det verkligen så hemskt???
Ha det så bra!
Både och, tycker jag! Jag har två st, den ena är ganska lugn och resonabel och den andra är väldigt dramatisk och svängig i humöret. Båda revolterar genom att ha ett ganska extremt utseende =) I början tyckte jag att det var jobbigt när de började på och vara "svårstyrda", men jag har lugnat mig. Och dom också. De är 16 och 14.
Innan jag hade tonårsbarn trodde jag att gud nog "straffade" vissa för att de bara fick söner, för det hade jag hört var så jobbigt. Idag har jag ändrat uppfattning. Visst, de är jobbiga när de är mindre men det går inte att jämföra med döttrar i tonåren. Jag har varit redo att ge upp många gånger för deras humör svänger som en bergodalbana och man vet inte vilket ben man ska stå på (min är 16 nu). Man är inte vatten värd och begriper inte alls deras humör medans grabben mest är kortfattad och smäller dörrar 
Nu ska du veta att alla är olika så man inte alls hur de kommer att bli i tonåren. Vissa får problem med sina killar och andra med sina döttrar medans vissa inte får problem alls. Fast överlag tror jag att det är värre med tjejer än med killar. Och det kan ju vara så att har du två tjejer så kanske det blir lättare för då har de varandra att härja på.
Men de som klagar när barnen är små vet inte hur det kan vara att ha tonårsbarn. Hade jag vetat det jag vet idag hade jag nog funderat en gång till innan jag skaffade mina och förberett mig bättre.
Hoppas detta inte lät alltför negativt för jag älskar dem trots att de inte gör som jag säger och gör att jag är redo att flytta hemifrån själv
jag har sex flickor varav två i tonåren, de är underbara...jag avskyr bebisperioden, tycker den är så jobbig så att man bara vill dö men sen blir det bara lättare och roligare ju äldre de blir!
båda mina stora har haft det lite jobbigt just i övergången mellan barn/tonår, en osäkerhet, en del känsloutbrott, en dragning till olämpliga bekantskaper, ensamhet, lite skolk och alkohol, depression men det har ordnat sig ganska snabbt. tror man ska prata med dem mycket, älska dem ännu mer och se till att de får hjälp på annat håll om det är något man inte själv kan hantera.
Den äldsta hade ganska lugna tonår, men nästa två - oj oj ...
Här har funnits pojkvänner av alla slag; snälla, elaka, drickande, nyktra, drogande, någon halvkriminell och en som skulle bli präst. Det man kan hoppas på är att flickorna har självkänsla nog för att reda sig i svåra situationer och inte finna sig i vad som helst. Och att de vågar ringa hem och be om hjälp oavsett vad det gäller! Visst är det hemskt när telefonen ringer mitt i natten och en ledsen tonåring berättar att bästa kompisen ligger medvetslös efter att ha druckit hembränt, men än hemskare vore det om hon inte vågade ringa ...
Det är helt olika.
Min lillasyster är rena ängeln.
Och jag är rena djävulen.
Det är bara att hoppas på det bästa 
Du undrade om det verkligen var så hemskt...
Oh yes, det är det. Om du får en rejäl tonårstjej så får ajg bara önska dig lycka till.
Men kom ihåg att det är betydligt svårare att vara tonåring än tonårsförälder!
Det är väl både och. Mycket ligger i grunduppfostran oxå tror jag. Min tjej är ganska lugn o harmonisk för det mesta. Det värsta här hemma är när något inte passar och hon klampar iväg o slänger igen dörren under höga stön o suckar.
Jag stör mig också på att alla säger att tonåringar ska vara så himla jobbiga. De är väl som folk är mest; olika.
Fastän man kanske uppfostrat två tonåringar lika och gett dem samma stöd hemifrån så är det ju så mycket annat som också påverkar; vilka kompisar och andra de har omkring sig, hur de har det i skolan, vad de pysslar med på fritiden o.s.v. Oftast när någon tonåring ÄR jobbig är det rätt logiskt och går att förstå (och ibland hjälpa), tycker jag. Själv skulle jag ju inte heller bli så himla solig om nån kallade mig jobbig och skyllde på åldern när jag var arg eller ledsen för att jag kanske fått fejan full med finnar precis till skolfotot eller var less på betygshets och framtidsoro.
Nä, ungdomar är insiktsfulla, roliga och spännande att känna tycker jag.
Nej, det är inte alltid värst. Jag har två tonårstjejer som är bäst ;) Och jag skriver Tonårsbloggen på www.tara.se just av den anledningen. Det är inte bara problem. Det är fantastiskt också :)
Jag har ofta funderat på att börja skriva en blogg om att vara mamma till tonåringar men inte kommit till skott. Tror att jag skulle kunna roa många i samma sits med alla upp och nedgångar man går igenom.
Började därför läsa stanare blogg men inte tyckte jag den handlade mycket om att leva med tonåringar, men det kanske beror på att de inte hamnat i "tonårstrotset" utan sköter sig som du säger. Eller också ska den kanske inte handla om tonåringar, så noga läste jag inte vad meningen var med bloggen. (ingen kritik bara ett konstanterande)
Hej och tack för era svar! Jag får hoppas att mina små tjejer får en skonsam tonårsperiod, både för deras och för våran skull.... Jag vill ju ha minst ett barn till, det kanske skulle vara bra med en liten kille... Eller de kanske är lika jobbiga... Jag själv var väldigt enkel medans min syster hade det väldigt jobbigt, så visst är det så att alla är olika. Det viktigaste är ju som lövet2 skrev, att de får en bra självkänsla och att de vågar ring hem om något tråkigt skulle hända. Jag tror att även jag kommer tycka att tonårstiden är mysig, med inslag av vissa humörsvängningar!