"Du borde tänkt på att det fanns barn..." En styvmammas tankar

Nej, jag förstår dig inte alls. För mig är det bara självutplånande människor som resonerar att någon i en familj ständigt ska komma i andra hand. Det lustiga är att det uppseende ofta är skillsmässobarns föräldrars partners som förväntas ha denna B-lagsposition. Mängder med skyldigheter, inga rättigheter och absolut inget utrymme för att beklaga sig för då är det bara att flytta från sin frivilligt valda situation. B-lag är inte rättvisande för det finns inte nog med bokstäver i alfabetet för att beskriva en sådan position!

Föräldrarna skiljde sig INTE för barnens bästa. De skiljde sig för sitt eget bästa. Inga barn mår per se bättre av att ha föräldrar på två håll och kuska mellan dem. De skiljde sig för att de själva var färdiga med varandra eller åtminstone den ena med den andre och resonerar att man själv måste må bra för att kunna vara en bra förälder. Visst, sure, fine. Det köper jag. MEN denna vårda-dig-själv syn för allas bästa tycks inte kunna gälla en bonusförälder. Istället förväntas denna särskilda ras åsidosätta alla sina behov till barnens fördel och acceptera att alltid komma i andra hand.

Nej, jag kommer aldrig att kalla mig själv för lydig när så undergrävande order ges.

WORD!!!

Så tycker du och det får du göra.
Jag håller inte med dig.
Jag säger återigen att bara för att man är bonusförälder så skall man inte behöva acceptera läget eller dra. Man har lika stor rätt att komma till tals och lika stor rätt att försöka förändra läget som vem som helst i familjen.

Visst finns det folk som "drar" så fort det blir problem i en relation, men alla är tack och lov inte sådana.

Thezz mamma till två skrev 2008-09-25 19:12:55 följande:

Är det inte precis det DU gör????

Alla tolererar olika ting och jag har aldrig sagt att jag inte prioriterar mitt eget barn.
Men jag hade aldrig kunnat leva med en man som favoriserar sitt ena barn framför det andra.
Jag prioriterar mitt barn av den anledningen att det barnet är mitt, men han har två och hade jag känt att våran gemensamma hade fått mindre engagemang så hade jag blivit helt vansinnig.
Han har valt att sätta två barn till världen, jag har valt att sätta ett barn till världen.

AnnanAnna: Vilket härligt inlägg när det gäller bonusföräldrar!

Självklart kan jag inte kräva av en helt främmande kvinna att hon ska respektera mina barn enbart p g a att hon är kär i mina barns pappa. Hon kan ju vara vem som helst. Hon kan ju vara psykopat och misshandla alla barn som kommer i hennes väg...

Däremot förutsätter jag att mina barns pappa inte blir tillsammans med en psykopat som misshandlar våra barn. Jag förutsätter också att han inte skulle flytta ihop med en kvinna som inte tycker om barnen och spenderar halva sitt liv med att önska att de ska åka därifrån. Där tycker jag den stora skillnaden ligger. Det handlar om föräldraansvar från pappans sida, inte från bonusmammans.

Inget barn förtjänar att växa upp i ett hem där den ena vuxna hela tiden önskar att barnet ska försvinna. Självklart känner barnet av det. Och nej, det ligger inte på bonusmammans axlar. Men jag tycker att det är en mycket olämplig pappa om han accepterar att hans barn får växa upp under sådana villkor. Liksom jag skulle vara en mycket olämplig mamma om jag lät mina barn växa upp med en man som gick omkring och berättade för mig hur illa han tyckte om mina barn.

Jag tycker alltså inte att det har något med varken höna eller ägg att göra, däremot med ett ganska torftigt föräldraskap och då menar jag inte bonusmammans.

Tack för din klarsynthet! Det behövs fler som vågar lägga ansvaret på föräldrarna i de här diskussionerna för när allt kommer till kritan så är det ju faktiskt de som har ansvaret för sina barns väl och ve.

Jag reagerade dock på en sak du skrev.

"Liksom jag skulle vara en mycket olämplig mamma om jag lät mina barn växa upp med en man som gick omkring och berättade för mig hur illa han tyckte om mina barn."

Det kan hända att jag tolkar dig fel men jag vill ändå ge min syn på saken. Vi har haft en del stormar i vår familj då bonusbarnen har vänt upp och ned på hela tillvaron med enorma konflikter hemma. Vid dessa tillfällen har jag periodvis haft väldigt svårt att tycka om mina bonusbarn. Det hjälper inte alltid att veta att uppförandet beror på att de innerst inne mår dåligt på grund av en massa tråkiga omständigheter. När en 12-åring och en 16-åring uppför sig väldigt illa så är det enormt jobbigt. Mitt sätt att hantera detta har varit att tala om för min man vad jag känner. Dvs jag har vid ett flertal tillfällen berättat för min man att "så som läget är just nu så tycker jag inte alls om XXX och YYY". Denna öppna kommunikation oss emellan är en av anledningarna till att vi faktiskt kan få vårt förhållande att fungera och jag ser inte att min man skulle vara en sämre pappa för att han trots att jag inte orkar tycka om hans barn alla gånger väljer att fortsätta att leva tillsammans med mig.

barnen har inte valt att komma til världen o de har inte valt den situation som uppstår när två föräldrar inte klarar av att leva tillsammans av olika anledningar,,o i vissa fall kan det till o med vara skadligt för ett barn att få o behöva växa upp med mamma o pappa som är destruktiva i ett oroligt hem,, o inte heller om det kommer in en ny i deras liv.. om man som kvinna eller man träffar någon som har barn o man vet att man ej kan respektera barnen som den andre har eller sätta dem i första rummet så ska man välja en annan partner som ej har barn,,, det är inte rättvist mot barnen att de får lida pga vuxnas dumhet,,,,,,
Det e vi vuxna som behöver ta ansvar för vad vi gör o vad vi säger o tänka före innan man sätter sig i en situation som man inte behärskar,,,

Du och jag Ärlig är i PRECIS samma sits. Jag känner igen mig i allt du skriver. Och hade jag vetat innan hade jag aldrig stannat kvar. Men nu är jag här och vi har ett gemensamt barn. Borde jag då gå för att hans barn sedan tidigare ska få allt utrymme? Ibland vet jag inte ut eller in. Borde jag gå för att bonusbarnet mår bättre "när man bara är två". Nej just det ja, visst borde jag ha vetat bättre än att skaffa barn med en man som redan hade barn. JAG ÖNSKAR ATT JAG HADE DET.

Håller med LillyNorper. Svårt att veta hur det ska bli. Vissa får det att fungera jätte bra andra inte och visst det är barn, men alla barn är också olika vissa lättare och andra svårare. Sen är det många gånger biomamman som krånglar.

Jo, nu när jag läst ett gäng inlägg från styvmammor har jag kommit till insikt om att jag ska hålla jäkligt hårt fast i min man. Tanken på mina barn utlämnade åt en oempatisk omogen egocentriker...Brrr..Ryser av fasa...

Jag tycker att kvnor är jävligt snabba med att skaffa barn, men sen är de också jävligt snabba med att tvinga alla andra att ta hand om ungen.
Nej, jag förstår inte varför det ska vara så svårt att tänka efter innan man skaffar barn i ett förhållande som man inte varit i särskilt länge eller som man innerst inne vet inte kommer att hålla.
Varför riskera att någon styvmamma/pappa ska vara inblandad i sina barns liv?

...DET om något är verkligen ego!

Jag tycker absolut inte att bonusmammor/pappor är skyldiga att älska sin partners tidigare barn!
Man kan ju inte älska någon på befallning, eller hur?
Det ska de inte ha dåligt samvete för, och det kanske de inte har heller.

Däremot så måste de behandla barnet med respekt och det ska aldrig behöva känna sig ovälkommet! Situationen är aldrig barnets fel!

Jag anser inte att det är vare sig bioförälderns eller bonusförälderns "fel" att saker och ting är som det är, men det är ju självklart alltid de vuxnas ansvar att försöka jämka och få det att fungera så att både de och barnet mår bra.

Jag för min del anser att barnen alltid är viktigast. Helt enkelt därför att det är jag som vuxen som har valt att sätta dem till världen. Jag har tagit på mig ansvaret och då får jag banne mig sköta det och alltid sätta barnet främst.