ha barnen själv på nätterna?

ja det är ju såklart min sambo som måste ta tag i det hela.. men han kan INTE ändra sina arbetstider har redan kollat det.. och byta jobb det hade han kunnat göra.. men det krävs då att han får ett nytt jobb.. han kommer ju göra nåt åt det men en så länge så får det ju vara som de är och då går det inte som biomamman vill! och det jag vill ha fram i denna tråden vilket det inte verkar riktigt som alla förstår är ju att JAG inte tycker det är mitt ansvar att ha dom varenda natt när han jobbar och bio mamman tycker jag ska...

tycker det är bra att du har en kille som vill engegera sig så mkt i din sons liv.. det hade varit bra om där fanns fler 'bonusar' som var så men nu e det inte så i verkligheten. vi är många som känner detsamma när det gäller den saken och det är en jobbig situation tyvärr

Calles matte skrev 2008-10-15 14:46:55 följande:

vilket inlägg sen då...!! hushållerska och barnpiga, ja men ge dig..lite överdrivet va?! Man skaffar ju inte ny partner för att få det fattar du väl!?
Själv har jag ALDRIG tagit förgivet eller tvingat på honom att han skulle ta mina barn när jag jobbade när allt var som nytt för oss!! utan det var han som tyckte att varför skaffa barnvakt när jag åndå är här hemma? SÅ det där inlägget tyckte jag INTE stämde....
Och att jag svarade ts va ju bara min åsikt! Självklart är det ju upp till henne hur hon känner.... Men i längden kan det skapa irritationer om hon har de inställningarna länge, om hon har otur....

Tycker att det är mammans och pappans sak att se till att det funkar.

Självklart är det helt ok att bonusföräldern ställer upp och hjälper till om han eller hon VILL det. Men det är alldeles för ofta man läser om bonusmammor här på FL som har partners som KRÄVER att de skall ge upp sina intressen, sin frihet eller till och med ändra sina arbetstider för att ta hand om HANS barn. Ofta utan att pappan själv ställer upp tillbaka för fem öre. Då undrar i alla fall jag om det inte är främst bekvämligheten för dessa pappor som spelar in...

Som bonusförälder har man faktiskt inget ansvar för sin partners barn. Vill man trots det ta ansvar så är det självklart helt ok, men ingen förälder skall förvänta sig att partnern tänker ge upp sitt eget liv för att bli stand in mamma eller pappa bara för att man valt att bli ett par.

Jag lever också i en bonusfamilj och visst händer det att jag tar hand om mina bonusbarn när min man måste bort av någon anledning. Men han förutsätter aldrig att jag skall göra det utan han frågar om det är ok. Har jag andra planer så fixar han barnvakt på annat sätt. Att ta hand om bonusbarnen är min mans och hans ex ansvar, hade han tvingat på mig ett ansvar för deras barn hade jag sett till att bli särbo fortare än kvickt. Jag engagerar mig gärna, men på mina villkor!

Läser era inlägg och inser vilken otrolig tur jag har! Jag lever med en man som är värd sin vikt i guld. Han gör ingen skillnad på barnen,jag hade en dotter när vi träffades och nu har vi två barn tillsammans. Om han ska berätta om sig själv så säger han att han har tre barn,och det är självklart för honom.

Det är han som köpt moppe till henne,hjälm och handskar ordnat teorikurs och fixat och grejat.
Och jaa,min dotter träffar sin riktiga pappa också,dock inte så ofta.
 Det är min sambo som är hennes pappa i hennes hjärta och det är till honom hon skulle ringa om det kniper för det är han som alltid finns där för henne.

Det är faktiskt så underbart att han tom. har tatuerat in hennes namn i tatueringen som både har de andra barnens namn samt mitt.

Jag måste säga att jag e inne på din linje. Jag gav mig in i familjen med hopp om att bli en del av den. Inte då hushållerska eller barnpiga som skiter i mina egna intressen. Men som sagt, att bli en del av familjen, å då jobbar man tillsammans, oavsett vems barnen biologiskt tillhör. Jag älskar mina bonustjejer, och för mig hade det inte varit ngt problem att ta hand om dom när mannen jobbar. Nu har vi inte exakt den situationen att han jobbar natt, men nu som då har jag nog tjejerna själv då han e på ngt annat. Det känns naturligt för oss.
Lika som man ju i "vanliga" familjer delar på ansvaret.
Nu förstår jag nog snacket om att man som bonusmamma, inte har gjort valet att skaffa barn, å därför inte ska behöva ta ansvar om man inte vill, och det ärju helt sant..
Tror bara inte att man får en familj att fungera på det sättet..

Ja det beror ju på hur man ser det. Jag och som tur är min sambo annser att när vi har barnen så är det först och främmst våran uppgift att se till att det funkar här hemma. Sen kan vi be den andra föräldern om hjälp om det inte löser sig här, tex om bägge är upptagna.

När man blir tillsammans med någon som har barn och bildar familj, när man flyttar i hop, då annser jag att man har samma annsvar för de barn som bor i den familjen.

Sen snacket om att det skulle vara att skaffa hushållerska och barnpiga är ju löjligt, då kan man säga att alla ensamstående skaffar en hushållerska för de sysslorna måste ju ävnen göras utan barn

Väljer man en partner som har barn då får man sätta sig själv i situationen som om man är en förälder de veckorna barnen är hos en, annser jag

Kunde vara mina tankar!

Förstår då verkligen inte biomamman i det här fallet, vore jag henne skulle jag mycket hellre själv ha mina barn än att min sambo skulle lämna bort dem till sin flickvän, skulle vara hur nöjd som helst över att få mer tid med dem, hur lyxigt som helst...

Det är ju inte riktigt sant att allt som måste göras i en barnfamilj även måste göras i ett hushåll som består av endast vuxna. I en barnfamilj måste man se till att barnen har hela och rena kläder att ta på sig, att de får bra mat på bestämda tider, att de går och lägger sig i tid samt kommer upp i tid på morgonen, att de gör sina läxor, att de uppför sig osv osv. I ett hushåll som består av två vuxna så kan var och en ansvara för sig. Jag menar inte att var och en alltid bara skall tvätta sin tvätt och diska sin disk men om den ena förväntar sig att den andre alltid skall sköta allt sådant så ja, då blir det faktiskt detsamma som att det är en hushållerska han eller hon är ute efter, inte ett jämställt förhållande.

Att hjälpas åt är en sak, men att kräva att den andre tar ansvar för sådant som han eller hon inte har någon som helst skyldighet att göra det är en annan sak. Jag skulle t ex aldrig KRÄVA att min man handtvättar mina exklusiva underkläder, lika lite som han KRÄVER att jag skall skjutsa hans dotter till skolan. Däremot hjälper vi varandra gärna även med sådana saker i och med att det ibland kan underlätta familjens vardag att göra detta för varandra, men det finns inget tvång i det och det är inte heller så att vi förväntar oss dessa tjänster av varandra.

Man blir inte förälder av att skaffa sig en partner som har barn sedan innan. En förälder har nämligen rätt att vara med och ta viktiga beslut gällande barnen, de har rätt att medverka vid föräldramöten och utvecklingssamtal, det är de som går till doktorn med barnet då det blir sjukt, det är de som får den där villkorslösa kärleken som inte naggas i kanten varje gång man är tvungen att säga någonting som kan uppfattas som negativt, osv osv. En bonusförälder tillåts väldigt sällan ha denna roll för sina bonusbarn. Varför är det då så självklart att man skall behöva ta på sig allt det vardagliga slitet? (Ibland, som i TS fall, till och med i större utsträckning än vad de biologiska föräldrarna gör.)

Jag vill inte jämföra med de fall där bonusföräldern faktiskt tillåts att ta en riktig föräldraroll och där det är ok att man engagerar sig i barnet utan att någon av de biologiska föräldrarna blir hysterisk, dessa fall finns ju naturligtvis också men de är inte alls lika många.

Detta är också en intressant vinkling av frågan. Mina bonusars mamma har blivit tokig ett par gånger då jag inte velat ställa upp som barnvakt åt henne, detta trots att hon i vanliga fall inte vill veta av mig överhuvudtaget och barnen inte ens får nämna mitt namn när de är hemma hos henne. Trots det duger jag alltså som barnvakt då hon själv inte kan ta hand om dem. Själv hade jag aldrig ens tänkt tanken att frivilligt lämna mina barn med någon som jag tycker så illa om, men jag kanske skall ta det som att hon någonstans i grund och botten inser att jag och barnen faktiskt kommer ganska bra överens och trivs ihop...