jag har läst flera trådar där det diskuteras fram och tillbaka huruvida förlossningsrädda ska beviljas snitt eller inte. men jag undrar helt enkelt hur läkare och barnmorskor bemöter er när ni talar om er rädsla. måste vara för jävligt om rädslan förringas 
Jag har bara positiva upplevelser. Berättade för min BM på en gng att jag är livrädd. Hon bokade in Aurora-samtal på en gång och vi pratade lite om snitt. Hon frågade om jag ville boka ett redan nu, så kan vi boka av det om jag känner mig tryggare efter Aurora-samtalen. 
Går på PrimaLiv på Danderyd, kanske ska tilläggas. Man är lite liberalare i Stockholm ang kejsarnstitt än ute i landet har jag förstått. (men jag har sagt nej till snitt än så länge..)
aurora-samtal, är det typ som terapi eller vad man ska säga? att man pratar igenom sin rädsla?
Jag berättade för min jordmor att jag var livrädd för att föda bebisen. Då skickade hon direkt en remiss till Gaia (typ Aurora) Därifrån fick jag brev efter 3 dagar. en vecka senare hade jag varit på första møtet med en GaiaJordmor. Forstatte träffa henne hela graviditeten. Vi gick på studiebesök på förlossningen. Hon hjälpte mig skriva förlossningsbrev. Vi gick igenom hur en förlossning går till och pratade en massa runt omkring det. När jag var i v 31 fick jag välja om jag ville föda vaginalt eller med snitt. Jag valde vaginalt efter tillväxtUL. I min journal stod det med stora bokstäver EXTREM FÖRLOSSNINGSSSKRÄCK. Alla läkare och jordmödrar kjag träffade på sjukhuset var helt underbara.
Har verkligen min Gaia Jordmor att tacka för allt. Hon var helt underbar. Efter förlossningen åkte jag dit med blommor till henne.
Min barnmorska som jag tycker väldigt mycket om i alla andra sammanhang sa flera gånger till mig med ett väldigt förvånat tonfall "Men vad är du rädd för egentligen?" som om det överhuvudtaget inte fanns något att vara rädd för.
Det är ju inte så farligt egentligen, men hon ville inte skicka mig på aurorasamtal förrän mycket senare eftersom hon sa att de allra flesta släpper sin rädsla när man kommit en bit in på graviditeten.
Så jag kände mig inte tagen på allvar, men inte heller nedtryckt eller så. Det var bara så att hon uppriktigt inte förstår att det kan finnas en rädsla eller ångest tror jag.
Men när jag kom på 25-veckorsbesöket och var räddare än någonsin och stod på mig att jag ville komma till auroraBM så skickade hon remiss till auroraBM. Nu när jag fått mitt snittbeslut och hon läst auroraBM och läkarens utlåtande så är hon mer förstående.
Det märktes att auroraBM och läkaren hade helt annan utbildning på förlossningsrädda människor och lång erfarenhet av det, för det var mycket lättare att förklara för dem och jag kände att de verkligen lyssnade på mig.
Min BM hon sa till mig att skriva ner mina känslor och trodde det skulle bli bättre. men icke jag tyckt ebara det blev ännu värre, sen sa hon att ja kunde prova att be.... (E inte det minsta kyrklig).
Jag kände inte alls att hon försökte hjälpa mig, hon skrev i mina papper om min rädsla och mina önskemål, mer var det inte.
Usch va trist att inte alla har blivit tagna på allvar och fått ett bra bemötande.
Jag har blivit fantastiskt underbart bemött. Min BM har absolut inga personliga åsikter om det och vi pratar mycket om förslossning, hon tycker det är varje kvinnas val att få välja hur man vill föda. Hon skickade en remiss till Danderyd där vi kommer föda och där träffar jag nu regelbundet en fantastisk barnmorska. Vi pratar om förderlar och nackdera om resp snitt/vaginalt och jag vet redan nu att jag kan få ett snitt om jag så önskar. Det känns jätteskönt att veta att valet kommer bli mitt när jag väl bestämmer mig Jag är så otroligt glad att jag bor i STockholm där man är väldigt liberal med att bevilja snitt.
har fött vag tidigare och har nu varit i kontakt med aurora och läkare inför planering av nästa graviditet då inte tänker föda vaginalt igen.
jag har blivit otroligt fint bemött! först gick jag och oroade mig själv sönder och samman för detta i ett halvår efter att lillan fötts och sen när jag tog tag i det och ringde runt, gick på kuratorsamtal, träffade läkare och så vidare så kändes allt bara så himla bra!!! alla tar mig och mina tankar på allvar, ingen försöker övertala mig att föda vaginalt, alla tar helt enkelt min rädsla på största allvar.
jag har inte fått svart på vitt skriftligt att jag ska få snitt vid nästa graviditet då man tydligen inte kan lova på det viset innan en graviditet ens finns. men alla jag kommit i kontakt med (inkl läkare som beslutar om sådant) har mer eller mindre lovat mig snitt. kan ju ha att göra med att jag varit tydlig med att jag inte vill bli gravid utan beslut, vill få beslutet så tidigt att abort är möjligt och att jag tror att hotet om en föreststående vaginal förlossning kan sänka mig totalt...
däremot finns de som inte jobbar inom förlossningsvård som har ett annat sätt att bemöta mina tankar och känslor. menmen skitsamma vad folk tycker! jag vet vad som är bäst för mig och mitt barn. folk tycker man är dum i huvudet som vill snittas frivilligt. men för mig handlar det om att våga bli gravid alls och få behålla mitt förstånd. det måste väl vara viktigare än vilken väg barnet kommer till världen?
lång historia. men som sagt var: svaret på din fråga är att jag blivit mycket bra bemött!!
SuperSecret - läste din förlossningsberättelse och det är precis det du beskriver som skrämmer mig mest och gör att jag inte vill föda vaginat. Just det faktum att man kan bli överkörd, att ingen lyssnar på en utan bara kör på trots att man försöker förmedla till omvärden att det inte går mer. Hoppas du får beviljat snitt jättefort in på nästa graviditet så att du kan njuta av den och det kommande barnet.