Ni som haft en bra (gärna underbar) förlossningsupplevelse oavsett om det var en vaginal förlossning eller kejsarsnitt, kan ni inte vara snäll och dela med er till en som blir mer och mer skräckslagen för varje dag?
Snitt: familj.teskedsmamma.se/index.php&view=article&id=55&Itemid=71
Vaginal: familj.teskedsmamma.se/index.php&view=article&id=74&Itemid=89
Jag har 7 förlossningsberättelser i min blogg, och tycker nog själv att de är ganska positiva. Inga direkta hemskheter, och de negativa sakerna har mest med annat än själva förlossningarna att göra. Gallsten, sur barnmorska, dåligt morgonhumör osv gör ju ingen människa glad! 
Den första förlossningen var inte så kul, men det berodde på att jag inte alls visste vad jag gjorde. Jag hade struntat i att lära mig något om förlossningar, och jag räknade med att kunna åka in till Förlossningen och låta personalen där "fixa det".
Jag var jättenervös inför min förlossning men har bara positiva minnen av den och kan knappt bärga mig innan jag får vara med om en till (sonen är nu 3 mån =)).
Vattnet gick vid 21.30 den 16 juli, då ringde jag förlossningen och åkte in för undersökning trots att värkarna ej kommit igång. Fick sen åka hem igen. De riktiga värkarna började vid ca 21.30 den 17 juli, de var väldigt oregelbundna och var som tätast 15 min emellan men de höll i sig ganska länge. Vid 3 tyckte jag att de ändrat karaktär så jag väckte maken och ringde förlossningen och de sa att jag fick komma in om jag ville trots att det var så långt emellan. Vi gjorde det och när jag kom in var jag öppen 9 cm. Gissa om jag är glad att vi åkte in. Kl 6 fick jag lustgas (fast jag hade nog klarat mig utan men det var bra att ha nåt att fokusera på). kl 8 började krystvärkarna och 8.55 är han född. Jag ska inte ljuga och säga att det inte gjorde ont för det gjorde det men jag kände hela tiden att jag kunde hantera smärtan och man visste ju att det skulle ta slut.
Lycka till med din förlossning. Jag är säker på att det kommer gå jättebra.
På morgonen den 5 oktober såg jag att det kommit en konstig brun fläck i trosan. Under dagen ändrades färgen på det som kom, det blev istället rött. Jag tänkte att det måste vara en blödning. Så jag ringde förlossningen och fick komma på kontroll. Det visade sig vara en teckningsblödning, så vi fick åka hem igen. Jag hade lite småvärkar men inte så täta så att det räknades som att förlossingen satt igång.
Under natten började värkarna tillta, de gjorde fruktansvärt ont. Jag låg och tittade på klockan, de kom faktiskt med intervall av fem minuter. När de kom visste jag inte var jag skulle ta vägen... jag försökte stå, ligga, sitta, duscha... men inget hjälpte på lång sikt... duscha var i alla fall jätteskönt, så det gjorde jag tre gånger under natten.
På morgonen ringde jag till förlossningen och sa att det nog var på gång. De sa att jag skulle försöka göra så mycket jag kunde av värkarbetet hemma, men var välkommen in senare under dagen när jag ville. Det blev ett par duschningar till och en massa vaggande fram och tillbaka och lutande mot saker... men klockan halv två orakde jag inte mer. Jag kände att nu måste jag få någon typ av bedövning.
Vi stuvade in BB-väskan i bilen och gav oss mot stan. På de 20 minuter det tog att köra in hade jag nog värkar fem gånger. Minst.
Klockan 14.15 skrevs jag in av BM. En mycket trevlig och framåt tjej som man känner sig trygg med. Hon kopplade in CTG-apparaten och så fick jag ligga där ett tag, hur länge minns jag inte. Värkarna kom precis som tidigare, vilket förutom att kännas också visade sig på utskriften ur CTG:n. BM undersökte mig och sa "Vet du vad? Du är öppen 7 cm." Då kan klockan nog ha varit runt 15.30.
Jag kom in på ett förlossningsrum, ett av de nya faktiskt. Jag fick klä av mig allt och ta på mig en "fin" sjukhusrock... den var i alla fall mjuk och skön. Sedan visades jag runt på rummet av undersköterskan Mary. Det fanns dusch, garderober, radio osv. Ganska mysigt för att vara på ett sjukhus.
Jag fick en liten slang i armen ifall det senare skulle behövas ge mig någonting intravenöst. Jag gillar ju inte nålar, men jag glömde faktiskt bort den lilla slangen ganska snabbt, av olika anledningar. BM startade lustgasapparaten, för det var den enda smärtlindring jag kunde få, eftersom jag var öppen så mycket som jag var.
Klockan 17.15 var jag öppen 9 cm, och hinnblåsan buktade fint, sa BM. Jag fick prova att luta mig över en saccosäck och vagga från sida till sida. Jag andades MYCKET lustgas, och det hjälpte en del, i alla fall i början av förlossningen. Jag blev ganska yr. Men då kopplade man bort smärtan en hel del. Den blev nog egentligen inte mindre, men man tänkte inte på den så mycket.
Klockan 18.20 hade fortfarande inte vattnet gått, så BM fick ta hål på hinnblåsorna. Det kändes väldigt underligt när allt vattnet rann ut. Precis som om någon tömde ut en stor balja varmvatten inifrån mig. Jag tänkte att nu måste det ha blivit rejält blött i sängen!
Nu ville BM ha mer direktkontakt med barnet, så en elektrod sattes fast i bebisens huvud, istället för den lilla dosa som tidigare suttit utanpå mig mage för att mäta hjärtljuden. Nu kom de direkt från bebisen i stället. Värkarna fortsatte som innan, blev varken fler eller färre. De gjorde dock ondare hela tiden. Jag andades lustgas nästan hela tiden, en gång så att jag t o m somnade... Och då drömde jag att en liten gubbe, typ Iprenmannen stod med elektroden som bebisen hade i huvudet, svingade den i ett snöre och skrattade "Ha ha ha den kommer inte ut, den kommer inte ut!!!" Då vaknade jag med ett ryck. Och kom på att jag ju bara skulle andas lustgas när en värk kom.
Jag stod på knä, jag stod upp, jag lutade mig över sängryggen... kändes som om allt stod stilla, ja förutom de hemska värkarna då. Jag ville ju att bebisen skulle komma ut. Men jag fattade INTE hur det skulle gå till.
Klockan 21 var barnets huvud i precis samma läge som för några timmar sedan, och UL visade att barnet låg i framstupa läge som det skulle. Mina värkar hade inte blivit tillräckligt starka trots att vattnet tömts ut, så det beslutades att jag skulle få värkstimulerande dropp, för här skulle jag inte behöva ligga och plågas på detta viset längre. Klockan 21.10 kopplades det in.
21.40 var det dags för BM 1 att lämna över till BM 2 en USK . "De är de bästa", sa BM 1, "förutom mig då ha ha! Och du och de ska snart ha fått ut bebisen, det lovar jag". Jag hade så ont när värkarna kom, speciellt fram på magen där urinblåsan sitter. Jag frågade om jag fick gå och kissa, men det kunde jag inte nu när dropp och allt var inkopplat. Så de fick sätta en kateter. De tappade mig på 600 ml urin, så det var inte konstigt att det hade tryckt på tidigare! Nu gjorde det inte alls lika ont längre, men ONT gjorde det ju... väldigt ont! Jag fick panik ibland och visste inte var jag skulle ta vägen. Och man kunde ju inte springa ifrån värkarna även om det nog var det man helt ville.
Klockan 22.20 började mina krystvärkar så då var det bara till att jobba på som 17. Det fanns handtag på sängen som jag kunde hålla i och trycka mig mot när en värk kom, och samtidigt kunde jag krysta. För min egen del kändes det inte som det hände mycket där nere, men BM sa att det gjorde det så då litade jag på det och kämpade vidare värk efter värk.
Och plötsligt var hon här, vår lilla Tove. All smärta var som bortblåst. Nu fanns bara lycka och förundran över vad detta kunde vara för en liten person... En alldeles ny människa som legat i min mage så länge, och som vi längtat så efter... nu låg hon istället på utsidan, mellan mina bröst! Det dröjde inte så länge innan hon började äta, och det kunde hon hur bra som helst. Ofattbart att de där små kan så mycket redan när de föds.
Vi låg där länge och bekantade oss med varann, pappa Martin satt bredvid oss och höll om oss... Han var ett så bra stöd under förlossningen, han sa att jag skulle klara detta... jag trodde inte på det men han hade rätt. Jag klarade det. Vi klarade det tillsammans. Jag, Martin och Tove.
hej hej!
Min fina lilla dotter kom 5/10.
Natten mellan lördagen och söndagen (4-5/10) Vid klockan ett började mina verkar komma med ca en havtimmes mellanrumm. Jag gick och la mig vid halv fem på morgonen astrött. Sen sov jag tills jag vaknade gråtande vid halv ett på eftermiddan. Då hade jag 2 min mellan verkarna. Härligt att jag sov genom det mesta av dom anstängande verkarna.
Min kompis kom hem till mig och min sambo och körde oss in till förlossningen i Lund. Vi kom in där vid ca 15:15.
Fick komma in direkt och lägga mig i en väldigt obekväm säng (enligt mig). Fick på mig bältena som mäter verkarna och bebbens hjärtljud. Allt såg bra ut. Jag var öppen ca 4 cm. Sen fick jag byta om till sjukhusrocken och sen startade dom lustgasen till mig då verkarna började bli för mycket för mig. Det var många gånger jag vände och vred på mig så jag nästan trillade av sängen. När klockan var ca 19:00 frågade jag om jag kunde få epidral men jag var redan öppen 8 cm så det ville dom inte och sen fick dom ta hål på vatten hinnan så vattnet kunde gå för att jag hade så ont av verkarna att jag la och sparkade och skrek. Barnmorskorna var tvugna att sätta en elektrod på bebbens huvud för att ta hjärtljuden för bältet ville inte sitta kvar på mig av någon konstig anledning. Vid 20:00 började krystverkarna och kl 20:15 la hon på min bröstkorg.
Vikt: 3430g
Längs: 49cm
Fick höra sen efter åt som jag skrattar jätte mycket åt idag. Jag hade satt mig upp i sängen och var på väg att gå därifrån. Barnmoskan hade frågat mig var jag skulle och då hade jag sagt att jag skulle hem, jag vill inte vara med längre.
Jag tyckte det var en lätt förlossning om man gämför med vad man har fått höra innan av vänninor om hur deras förlossningar har varit.
Men en dak är säkert. Ingen förlossning är smärtfri...
Mina har gått bra...Många förstagångs hör man ligger i flera dygn(eller i af ett dygn)men mitt vatten gick vi åkte in o bara ett par timamr senare var vår son född..Tvåan va typ likadan trean blev jag i gångsatt med..Man är nervös inför förlossnigen men när man väl åker in o de är dax får man en sån kick o de är super spännande...Lycka till!
Är supernöjd med min förlossning.
Började med att vattnet gick, sen tog det över 12 timmar innan verkarna satte igång, och då fick jag tid att mentalt förbereda sig. Sedan öppnade jag mig fort och efter ett par timmar tog jag erbjudandet om epidural. Hade ganska ont mellan verkarna, men det var aldrig outhärdligt. Epidural var att komma till himmelriket och 3-4 timmar senare hade jag krystverkar i en kvart och fick en helt perfekt liten kille. Han fick ligga på magen och rota sig fram till bröstet i lugn och ro. Jag kände mig fräsch och utvilad. 12 timmar senare började vi tjata på att få komma hem och staxt efteråt släppte de iväg oss. Jag är så glad att jag tog epiduralen så jag inte var alldeles slut när lillen väl var där. Längtar efter nästa förlossning.
Jag fick min lille pojke i måndags och han är min förstfödde.
9.30: vattnet går och gick under några timmar. Åker in till sjukhuset.
12.00: öppen 1 cm och bebis inte fixerad. Värkar startar med 5 minuters mellanrum, och inom en timme kommer de med 3 minuters mellanrum och börjar göra riktigt ont
15.00: öppen 2 cm, bebis fixerad. Får epidural, helt underbart! All smärta försvinner.
17.30: börjar känna hur det trycker mot svanskotan
18.00: öppen 10 cm.
Bebis kommer ut på 3 krystvärkar under 10 minuter. Det kändes som ett väldigt tryck, men gjorde inte ett dugg ont.
Jag sprack även och blev sydd, inget av det kändes. Har inte haft några besvär av det efteråt, har "bara" ont i blygdbenet som ju fick sig en omgång, men även det börjar bli bättre.
Hade inga problem att känna krystvärkarna pga epiduralen.
Hade en smidig, snabb och jättebra förlossning! Kan säga att jag långt hellre föder barn än är gravid
Min förlossning är bland det häftigaste och underbara jag varit med om! (Nåja, det var mest underbart när bebisen var ute måste jag erkänna..)
Mitt vatten gick på morgonen, fick värkar under em och åkte in vid sextiden på kvällen. Då var jag öppen 5 cm. Kämpade på med värkarna under kvällen, hade TENS, lustgas och varma handdukar. När jag kände att det gjorde för ont tog jag epidural- hur skönt som helst och all smärta var som bortblåst! Senare under natten hände inte så mycket, tyvärr och när det blev morgon igen så bestämdes det att läkaren skulle försöka med sugklocka (annars skulle det bli snitt). Jag såg slutet på det hela och fick världens kraft och med hjälp av sugklockan kom äntligen vår lille prins!
Jag kan tillägga att jag inte kan minnas någon smärta under själva utdrivningsskedet (trots att jag sprack en del och de fick sy), utan det var värkarna som var det jobbiga och det var ju lätt löst med epiduralen.
Jag födde på Södra BB i Stockholm- en helt underbar förlossningsavdelning!
Bara positiva minnen. Födde tvillingar vaginalt, med endast lustgas som "bedövning".
Har en förlossningsberättelse i bloggen "Elly och Nadja". Den är dock väldigt lång.
Jag ser väldigt positivt på mina förlossningar. Det gick fort och problemfritt.!
1:an
www.familjeliv.se/Bloggar-3-52/b51220.html
2:an
www.familjeliv.se/Bloggar-3-52/b103218.html
Jag var väldigt rädd för att föda innan. Men det gick jättebra! Det gör ont, men är hanterbart. För mig iallafall, och jag är inte överdrivet smärttålig. Ett tips är att öva andning innan! Eller iallafall använda dig av "in genom näsan, ut genom munnen". Det klarade jag mig på och hade inte övat innan. Läs min blogg om du vill läsa om förlossningen!
Du fixar det!
Jag var väldigt rädd för att föda innan. Men det gick jättebra! Det gör ont, men är hanterbart. För mig iallafall, och jag är inte överdrivet smärttålig. Ett tips är att öva andning innan! Eller iallafall använda dig av "in genom näsan, ut genom munnen". Det klarade jag mig på och hade inte övat innan. Läs min blogg om du vill läsa om förlossningen!
Du fixar det!