För oss som försöker, ge oss hopp, berätta din historia...

9 år har vi försökt. Testade plus igår !!
3 IVF 8 FET 1 MF.

Emsen

GRATTIS Emsen!!!

Har en son som är född 2000. Den gången tog det 4 månader efter att jag slutat äta piller... Som tur var gick allt som det skulle, vet inte hur jag hade reagerat annars?

Nästa gång fick ma i v14, fostret hade varit dött sen ca v6 (eller 8 hörde nånstans att det skrumpnar ihop... usch) Världen rasar samman... Vad var nu detta???

2a gången, som lyckades på 2a försöket, då kollade jag hjärtljuden i v8 bara för att inte vara med om ett ma igen!
På min födelsedag, då jag var 11+6, berättade vi för släkten eftersom allt kändes säkert.. men vad hände... mf på natten o allt var över igen!

3e gången väntade jag att testa, men hann inte, då mensen kom 1v försenad.... o då i mängder...

Sen nu har det gått 3 år o inget har ens hänt och bara det är konstigt.. Har varit på undersökning, spolat äggledar, lämnat prov på de små simmarna men inget konstigt alls o tiden har gått...

Men nu äntligen i helgen plussade jag igen! Jag hade inte behövt testa för det var så uppenbart att det tagit sig, kändes tydligt då jag bara stannade upp lite o tänkte efter. Men som sagt hittade ett 3 år gammalt test som blivit liggande sen den gång jag inte hann testa... o visst var jag gravid igen äntligen!

Men av erfarenheter att dömma så vågar jag inte riktigt tro på det än. Men är glad för varje dag som går och njuter av fulla drag av nuet! För det kan ingen ta ifrån mig!

Går allt vägen blir vår son i juli/augusti storebror vid 8,5 års ålder, och det känns rikitgt skönt att ha den åldersskillnaden. Vilken tid o njutning jag hinner att få även med nästa!

Än är inte hoppet kört! Kämpa på och ta det som det kommer!

Grattis Talja!

Hoppas sååå det går vägen denna gången!

Läste den här tråden då jag liktsom TS tappat hoppet just nu och behövde lite positiva storys.

Kan bidra med en själv, tyvärr inte min egen då jag ju inte lyckats (ännu ? )

Då jag gjorde min första ÄD läste jag mycket på viihabarn-sidan där det fanns en tjej som låg precis lika med mig i behandlingen så vi hade rätt mkt kontakt ,tog sprutorna samtidigt etc.

De hade liksom vi försökt i flera år med IVF oc htill slut fått höra att hon i stort sett inte hade någon chans att bli gravid utan äggdontaion. Hon hade tagit nedregleringssprutan och väntade på "mens " och DÅ (med en donator som också satt igång sin process) hade hon blivit gravid!!! Jag brukar tänka på henne när jag är nere - kunde hon kan väl vi, TS :)

Lycka till !

Känns skönt att läsa era historier och se att även om det gått lång tid så händer det mirakel. Vi har försökt i två år och inga större fel har hittats på oss, jag hade lite rubbningar i äl i början men det funkar nu. Har gjort utredning och papper är inskickade till IVF via landstinget. Det är dock lång väntetid så vi tänkte ge det ett halvår till sen kanske det blir till att gå privat.

Vi började försöka få ett biologiskt barn våren 2000. Efter ca ett år fick vi diagnosen oförklarligt barnlösa & hade goda chanser till en graviditet genom IVF. Det blev senare 6 IVF starter varav:
*2 avbrutna då jag fick influensea på det ena & fick starta om, ett då jag fick inre blödningar/infektion vid äggplocket & fick ligga på sjukhus i 2 veckor med intravenöst antiobiotika & efterbehandlingar.
* 3 graviditeter som alla startade med blödningar nästan direkt vid pluset & gick under före v.10.

Vi lade av med IVF våren 2005, gifte oss & bestämde oss för att adoptera. På den tiden gick det ganska fort. När vi räknar tillbaka då vi fick vårt efterlängtade barnbesked i juli 2006 är vår son född exakt 9 månader efter vår bröllopsdag... Lite kul faktiskt. Sonen var 6½ månad när vi i Vietnam fick honom i vår vård som det kallas. En mycket häftig upplevelse som vi bär som skatter i våra hjärtan. Att adoptera blev verkligen helrätt för oss.Ett hanlvår senare flyttade vi tillbaks till min hemby & köpte hus, fick nya jobb osv...stora förändringar i våra liv var det det året.

I februari 2008 upptäckte jag att jag var gravid & vi blev mycket överraskade- en spontan gravidiet har det aldrig tidigare blivit & vi hade efter adoptionen bara slutat att bry oss, men tyckte det var onödigt att skydda oss. Jag tror att det var slumpen & delvis stora förändringar i våra liv som gjorde att vi i grund o botten mådde bättre psykiskt, stressen släppte. Jag åt också ett naturläkemedel emot pms som jag började två månader före graviditeten - femal balans som hade en kul slogan som löd "innehåller allt som behövs för att skapa ett liv (utan pms & klimakterie bevär alltså, men ändå...). i grav. v nr 7 trodde både vi & MVC att ett missfall inträffat då det blev två mkt stora störtblödningar inom en timma & en klump kom ut. Vi alla blev mycket förvånade på efter kontrollen utav missfallet att jag fortfarande var gravid...

Vår dotter föddes den 13/10 en vecka efter beräknad nedkomst. Fullt frisk. Jag fick en sällsynt förlossningskomplikation & blev mkt dålig efteråt, men är nu återställd.

Livet är långt fullt utav hårda prövningar & också överraskningar. Det är väl kanske det som är tjusningen med livet. Kom ihåg att livet är inte svart jämt. På någotvis så ordnar det sig både vägen med eller utan ett barn i familjen.
Mina gudföräldrar valde en barnlös väg & har haft hur bra som helst i livet.

Vi började försöka hösten 2004, inget hände, först fick jag inte ens tillbaka min mens efter att ha slutat med p-piller... Efter utredning hösten 2005 konstaterades att det inte var fel på ngn av oss. Efter två hormonbehandlade ägglossningar och två inseminationer (varav en horminstödd) fick vi tid för IVF, och började spraya i februari 2008 (tror jag det var...?). Och plussade!!! Nu väntar vi, och väntar, BF var 29 november, och förvärkarna kommer och går... För vår del tror jag att det handlade dels om, förstås, att vi äntligen fick göra en IVF (antagligen var mina ägg lite dåliga, och med en IVF kan man ju välja de bästa), möjligen handlade det också om att vi till slut började ha sörjt färdigt, efter att verkligen ha varit på botten, vi började nyorientera oss, och levde med tanken att inte kunna få biologiska barn. Vi hade bokat en hundvalp (har en hund sedan tidigare också), våra tackor var dräktiga och vi väntade söta lammungar till våren, och vi hade bestämt oss för att försöka få bli kontakthem till en tomåring eller äldre barn, om vi inte fick egna.
Lycka till!!!

Jag plussade spontant samma månad då jag skulle börja spraya inför IVF.....
Hade då försökt i ca 2år.... vi har eg svårt att bli gravida men ett mirakel skedde så nu sitter jag här i v.39 och väntar på att få se vårt efter längtade barn snart....

Min historia är egentligen inte så "spännande" som de andra men jag delar med mig ändå:

Vi träffades 2004, då ville vi vänta med barn så vi skyddade oss NOGA... Sen föddes min systerdotter i september 05 och min bebislängtan väcktes så på luciadagen 05 så slängde jag p-pillrena och "verkstaden" började. I november 06 gav jag upp och ringde till infert.kliniken i stan och efter lite prover och utredningar där så fick vi remiss till Sahlgrenska och det konstaterades att det fanns inget större fel på nån av oss. "En naturlig graviditet borde ha inträffat" sa läkarna.. vi fick göra IVF och den 14 februari 2008 så fick jag mitt + och den 21/10 så föddes äntligen våran älskade Judith

Har ingen speciellt märklig bakgrund, det tog fyra år innan vi fick barn genom IVF (slutade med p-piller 2001, bad om utredning 2003, fick börja ivf 2005). Det enda jag vill säga är att be om att få hjälp - på alla sätt. Utredning, insemination/IVF/ÄD och psykologhjälp, allt utifrån era behov och gå inte och vänta för länge.
Vi har just gjort vårt andra IVF efter att ha fått en son 2007 och det dryga året innan vi kom igång igen hade lika mycket förhoppningar och besvikelser som första gången. Nu ångrar jag att vi inte tog tag i ny IVF tidigare istf att än en gång börja hoppas på att det ska gå på naturlig väg. Det känns mycket bättre bara man är igång, även om det är jobbigt och det kommer besvikelser.

Hej!!

Vi började vår utredning tror det var slutet av -01 vi var ofriviligt barnlösa de fann inga fel, min sambo hade ibland lite få spermier men inget alarmerande.
Jag åt nån sväng med Pergotime, sen gjorde vi nån inseminering sen en vanlig IVF men då simmade bara spermierna runt ägget så det var bara att börja om igen och nu med icsi så jag minns inte hur många vi gjort men det har varit så mycket olyckliga saker under årens gång en gång blev alla våra ägg förstörda i oljan de har när de ska dela sig äggena så det var ju att börja om igen sen har det inte blivit nåt nån gång sen var det nåt frysförsök som ej tog sig så det är förbannat jobbigt men vår räddning har nog varit att vi har pratat mycket om allt vi varit med om både jag och min sambo. Jag böt jobb okt -05 gjorde en icsi behandling nov och insättning och sen visade det sig att det vart ett + på stickanjag kan lova att jag har varit en flitig köpare av gravtest genom åren men hur som äntligen... Vi fick komma på ett vaginalt ultraljud i början av jan och då såg vi att det var två små i magen   jag fattade inget ett ägg in jag hade inte haft en tanke på att det kunde bli två men det roliga i det hela är att de är inte enäggstvillingar utan två så på ett märkligt vis har jag blivit gravid själv samtidigt som jag fick ett ägg tillbaka och det är det som är så underbart att man håller på med alla olika behandlingar under flera år sen pang gravid samtidigt som vi får tillbaka ett fint ägg. Ja detta blev långt men jag tycker att det är en liten solskenshistoria i all denna jobbiga situation som det är med att vara i denna sväng men ge inte upp. Hoppas att du får lite peppning.

Många många kramar från Mallan75

Från min presentation:
Efter att ha slagits mot PCO-monstret i 1½ års tid, 1 år med pergotime och ett halvår med Puregoninjektioner, tog det sig äntligen (ungefär samtidigt som vi fick besked om att vi stod i kö för IVF)!
Det har varit svårt att inte bli bitter och hålla hoppet uppe... men trägen vinner... och som klyschan säger: "allt har sin tid och plats"

4 års, 5 misslyckade IVF och mirakulöst blev jag gravid på egen hand!!

Underbar tråd! Precis vad jag behöver just nu, lite hopp.

Är inne på försök 15 nu, har påbörjat utredning. Sambon har lessnat ur och istället för att kämpa vidare så vill han ge upp. Han har börjat ifrågasätta om han ens vill bli förälder om det ska vara så här jobbigt. Men efter tårar och diskussion så är han nu med på banan igen. Han är inte van att få kämpa för saker utan ger nu upp istället, dessutom har en dålig relation med sin pappa som spökar. Vi ska prata med kuratorn som vi har kontakt med för utredningen så vi inte går och förstör vårat i övrigt underbara förhållande, bröllop planerat till sommaren.

Stort grattis till alla er som lyckats efter att ha försökt länge! Blir varm i hjärtat av att läsa om era upplevelser.

Min historia ser ut så här...

Min man och jag gjorde en utredning 2000 eftersom vi ville ha barn och min mens var så oregelbunden. Det visade sig att vårt enda hopp stod till ivf (icsi). Vi ställde oss i kö till Huddinge. Väntan var lååååång... Första försöket fick jag tillbaka ett embryo och ett frös vi in. Det första slutade i ma/mf... stor sorg och katastrof. Sedan blev jag gravid med det vi hade i frysen och det är idag vår underbara son på 5 år. Längtan efter ett syskon kom rätt snabbt och med vår rätt höga ålder i sammanhanget var det bara att köra på. Det tog sin tid... Men efter några försök så blev jag äntligen gravid och vår härliga dotter är nu drygt 1 1/2 år.

Det har varit jobbigt, svårt, många tårar och en väldigt tuff resa. Men nu är de här och värda all möda i världen....

Lycka till alla längtans systrar!