Adopterad och Gravid

Hej!
Är själv adopterad, och har en underbar relation till min mamma och pappa,
är dock inte gravid än, men försöker.
Alla "a-mammor" är såklart olika, men i mitt fall så frågar hon faktiskt titt som tätt om jag tänker på att skaffa barn/är med barn/vill ha barn.
Nyligen berättade hon, för allra första gången, att mamma och pappa faktiskt väntade barn, och att hon var i 7:e månaden och de skulle få en pojke. Men hon fick missfall :(
Fick en jättekonstig känsla i hela kroppen av det. Men jag tror inte att hon mår så jättedåligt över det nu, jag menar, hallå.. hon har ju en dotter nu.. precis som din mamma.
Jag tror inte att det skadar alls, klart att man inte behöver överdriva.
Det enda jag känner, är att jag inte kommer att kunna prata om hur en graviditet är med min mamma.. men det finns så många andra att göra det med. Så det är ingen fara, hade bara vart skönt att prata med sin mamma, man har ju faktiskt alltid bara varit med henne, och det är min enda mamma för mej.

Vet inte om det hjälpte men men ...:)

Jag är mamma till både en adopterad dotter och en hemmagjord son. När jag blev gravid med sonen visste vi att det var ganska stor risk för missfall. Jag var därför inte särskilt glad över graviditeten i början, men jag såg en fördel. Jag tänkte på att om min dotter en dag blir gravid så kommer jag att veta i alla fall lite vad hon går går igenom. Jag kommer att ha varit på MVC, jag kommer att ha känt hur byxorna börjar bli svåra att knäppa, kanske ha varit med om de första sparkarna osv. Nu visade sig den där knatten vara envis och höll sig kvar i magen i nästan 34 veckor, så jag fick även vara med om resten, förlossning, amning, spädbarnsvård, hela kitet. Idag är han nästan tre år.

Nu tänker jag inte så mycket på hur jag fått mina barn. De är min dotter och min son helt enkelt. Och jag tror inte heller längre att det måste vara så viktigt den dagen det är barnbarn på gång. Visst är jag privilegierad som fått uppleva båda sätten att få barn, men så här i backspegeln så är det inte så stor skillnad. När man är gravid har man visserligen en massa fysiska symptom. Som blivande a-mamma slipper man gå upp i vikt (jag gick i och för sig bara upp 7-8 kg under graviditeten, så det var inte så farligt), man kan ta både ett glas vin och en bit rökt lax om man har lust och inte mår man illa. Men det är ju bara det fysiska och det är ju ändå inte lika för alla gravida. En del har svår foglossning, andra ingen alls, en del mår pyton i ett halvår, andra är lite illamående under någon vecka. En del binder en massa vatten och går upp 30-40 kg i vikt, andra kan i princip ha sina vanliga kläder fram till förlossningen.

Det som alla verkligen går igenom är nog mer det som händer med tankar och känslor. Man oroar sig, man gläder sig, man funderar på om man ska räcka till. Det är spännande att inte veta vem man väntar på, flicka eller pojke? En eller kanske två? Utseende? Allt det är ju detsamma, oavsett om man adopterar eller är gravid. Min syster och min kusin var båda gravida samtidigt som vi väntade på att få adoptera. Jag tyckte att vi kunde dela mycket av det som väntan innebar. Jag ringde till AC och de gick till MVC, men annars var det mycket som var lika.

Dessutom, hur många som är uppvuxna med sina biologiska föräldrar är rädda för att berätta för mamma och pappa att de väntar a-barn? Då tar vi för givet att våra föräldrar ska ställa upp, ta till sig information och glädja sig åt det kommande barnbarnet. Och det gör ju de allra flesta. Blivande far- och morföräldrar brukar vara jätteengagerade i adoptionen, trots att de inte själv fått barn på det sättet.

Tack igen för alla tänkvärda svar och tips! Så härligt att det finns så många peppande människor där ute =)

Har, som jag skrev innan, en jättebra relation med mamma och vi delar det mesta. Hon tycker det är så spännande att få vara med och dela min resa. Vi pratar om vad som händer de olika veckorna etc. Men ändå ibland så blir det fel. Jag vet inte riktigt var gränsen går. Förmodligen inte hon heller. Är nog inget konstant tillstånd sådär, mer en känsla som infinner sig ibland. Men som sagt, vi får väll känna oss för båda två.

Hej, själv fick jag mitt första barn för ca 7 veckor sedan Är adopterad och hade liknande funderingar som dig ts. Hur förhålla sig till amamma. Jag och min man försökte inkludera föräldrarna så gott det gick och mamma var med vid föräldragruppen vid tillfällen som inte min man kunde. Hon var jätteupprymd och glad över att få följa med, och jag tror att det betydde mkt för henne att få följa in närmare i min graviditet!
Däremot var det lite känsligare när det gällde både den fysiska och den psykiska påfrestningen som graviditeten innebar i mitt fall. Lite svårt att "gnälla" för sin mamma, som man vet själv gått och längtat så efter barn, och som aldrig själv fick möjligheten att bära ett.... Men såsmåningom möttes vi även där, och jag tror att för mamma blev det ett uppvaknande om att både en adoption och en graviditet har sina up and downs...

mammamys06 skrev 2009-02-06 05:16:02 följande:

Ok, jo, visst är det individuellt hur man känner kring det! Jag har dock erfarenhet kring att många tror att man sörjer massor över att missa detta även efter man fått sina barn men att det inte är så i flera fall, självklart inte alla. Jag vet att jag frågade min mamma hur hon kände det för jag fick en tanke att hon kanske gjorde det men nej, absolut inte Och jag själv känner inte det heller och inte mina vänner som har adopterat heller.

Hej, är adopterad och väntar barn nr 2.

Håller med det som tidigare skrivit...bjur med din mamma!

Förra gången då jag var gravid var sambon med på RUL, sedan bokade vi in ett könsbestämmande UL och då följde både min mamma å pappa med ( de är skilda så det var lite mäktigt att få med sig båda ), de har ju aldrig varit med på UL.

Jag ringde mina föräldrar det första jag gjorde då sonen var född så de fick se han bara ngn timme gammal.
Det är häftigt...om din sambo tillåter att dina föräldrar är med på ett hörn och har förståelse för det så skulle de säkert bli superglada, sedan förstår de ju säkert oxå att det är en känslig och viktig del av ens liv...

Denna grav har de inte varit med så på det sättet då vi endast gjort ett RUL.

Om jag får barn genom magen nästa gång så kommer min mamma o ev svärmor vara med vid förlossningen och självklart min man också. Våra mammor har ju inte upplevt förlossning själva men de sörjer som sagt inte men jag vill gärna ge dem den upplevelsen plus att jag inte vill gå igen det själv, mamma var ju med när vi fick barn genom adoption också

Grattis till din graviditet!!

Jag har en 4-årig tjej som är adopterad. Har aldrig varit gravid men kan tänka mig att när hon växer upp och när hon (förhoppningsvis) blir gravid en dag kommer jag glädjas med henne och hoppas att hon kommer låta mig vara delaktig i hennes graviditet.

Tror att de som har adopterat har kommit över det med att de inte kan bli gravida för länge sedan så det ska du nog inte tänka på.

Tänk att få vara delaktig i en graviditet hos den man älskar mest i livet!!

Jag är adopterad och har en son på 5 mån. Nu har jag inte läst vad alla har skrivit men jag kan ju dela med mig hur jag gjorde. Min mamma och jag har en jättebra relation, hon var den första jag berättade för att jag var gravid (fick inte tag på maken ). Jag vet att hon så gärna ville ha barnbarn, hon har gett mig kommentarer om det hur länge som helst. Jag vet att hon gärna ville ha mer barn men pga omständigheterna så blev det bara jag.

Eftersom hon aldrig hade upplevt en graviditet så ville jag dela med mig av min graviditet så mycket som jag bara kunde med tanke på att hon aldrig varit med om en. Hon fick följa med på allt, UL, en vanlig kontroll som man gjorde på MVC. Hon fick t.o.m vara med på förlossningen, jag tror hon uppskattade det oerhört mkt. Den första tiden efter det att Leo kom så var det en väldigt känslomässig period för min mamma, mycket berodde nog på att hon aldrig kunna vara med om en sådan resa själv. Hon hade jättesvårt att skiljas från honom (vi bor 10 mil från mina föräldrar) hon ville typ vara hos oss 24/7, det blev nästan lite för mkt för mig i början, men nu är hon välkommen så mycket hon vill . Men vi pratade ganska mycket om det och det blev bättre med tiden.

Jag tror nog dom flesta mammor skulle bli överlyckliga om dom fick vara delaktiga i sin dotters graviditet, kanske extra mycket om dom själva inte varit med om en sån.