Vad tycker ni? Bör sin bebis/barn vara mest med sina föräldrar eller har man "rätt" att få hjälp??

jag håller med er att man väljer ju å skaffa barn, då ska man inte låta nån annan uppfostra de/dom. men jag tycker oxå att man behöver lite tid tillsammans ibland. visst finns den där tiden på kvällen när sonen sover men man behöver kanske mer. våran son är 9 månader och vi har lämnat bort honom 2 gånger över natten för att få lite tid tillsammans. det var väldigt skönt att få mer tid tillsammans plus att få sova en hel natt och hur länge jag ville på morgonen. så jag tycker inte man ska lämna bort barnet/barnen så ofta men nån gång ibland behövs faktiskt.

Självklart har man "rätt" att ta hjälp! Det är ju viktigt att föräldrarna mår bra i sin parrelation och med sig själva.

Vi har inte haft någon egen tid sen vår bebis föddes för snart 6 månader sedan. Det känns lite "trist" ibland, men vi försöker att prata om det, och gjorde så även innan bebisen kom.

Min man jobbar mkt (är borta alla vardagar 07-19), så det är jag som får ta hand om vårt barn mest. Dock är han noggrann med att jag får min egen tid på helgerna om jag vill det, så jag har varit på stan och uträttat mina ärenden, träffat kompisar osv.

Dock kan jag ibland anse att det är typiskt svenskt att man som kvinna ska klara av allt. Jag förstår vad ts menar, eftersom jag själv bott utomlands några år. Här skulle nog folk titta lite snett på en om man hade en nanny eller städhjälp, det ska en kvinna själv klara av.

Jag har uppfattningen att om mamma och pappa mår bra så mår barnen bra! Men dock är det ju sorgligt om mamma bara kan må bra genom att shoppa...

Jag tror barnet mår lika bra med en barnflicka.

Har funderat en del på just detta...visst ska man vara med sitt barn majoriteten av tiden om man skaffat det till världen, men jag ser inget fel med att ta hjälp/avlastning ibland om man behöver det, (och har den möjligheten förstås!),det handlar ju om att må bra själv som förälder också. Klarar man av att vara dygnet runt med sitt barn och må bra så är ju det toppen (ja även om barnet självfallet sover då), behöver man mer egentid ibland, och barnet har det bra med någon annan en timme eller så, så är det också bra.

Jag har jobbat en del med människor från andra länder än Sverige, och jag tycker också det är typiskt svenskt att kvinnor ska klara av allting själva här, med hem och barn. Nu hade jag en tuff första tid som mamma, och är nog påverkad av det. Men även nu när jag mår bra så tycker jag om att se att min sons far och morföräldrar kan vara en sådan glädje för honom. Barn kan knyta an till mer än mamman och pappan, även små barn. Barn förtjänar absolut att bli satta i första rummet av sina föräldrar, men det handlar ju om att "hålla i längden" också. Att föröska vara en harmonsik människa som trivs med livet. Barn blir inte glada om deras mamma är trött och utarbetad allt för ofta heller, och är för stolt för att våga be om hjälp. Om det är så är det inte att tänka på barnet först tycker jag, utan att hålla fast vid någon slags princip bara.

Jag anser att man skaffar barn för att själv ta hand om dem. Man får helt enkelt ge upp en del av sig själv för att ge till sitt barn.

Jag har aldrig haft någon "självklar" barnvakt utan barnen har fått följa med mig och min man, har det inte gått att få barnvakt har vi helt enkelt struntat i våra aktiviteter. Utan bitterhet såklart. Barnvakt är lyx för oss.

Mitt "gamla" liv har jag lagt på hyllan för ett tag för att i stället ägna mig helt åt familjen. Familjen är min karriär och jag känner en stor stolthet i att ta hand om barnen och att få dem att växa upp på ett bra och tryggt vis. Skulle nog inte vilja ha någon utomstående som tar hand om barnen (förutom dagis), men hjälp i hushållet skulle jag kunna tänka mig.

Jag har svårare att släppa mitt barn till förskola (även om jag kommer behöva göra det), än vad jag har till t ex far och morföräldrar som jag vet vilka det är, och som har starka band till mitt barn... Och som dessutom inte har 20 andra små barn att se till. Jag är absolut inte emot förskola, men har jobbat en del på förksolor när jag var yngre och känner mig orolig. Det är för stora barngrupper tex...men en barnflicka vette katten, tanken känns ovan...måste ju verkligen vara någon man klickar med i så fall...dagmammor nuförtiden har ju rätt många barn att se efter också...så det är ju inte ett jämförbart alternativ med en barnflicka. Men hur man än gör så är det självklart för mig att livet förändras efter att man fått barn och att barnet är nr 1.

Skaffar man barn ska man ta hand om dem själv, varför gör man det annars?

Förstår länder där man inte kan vara hemma, då måste man ju naturligtvis få hjälp när man jobbar. Men övrig tid tycker jag att man ska vilja vara med sitt barn.

Naturligvis kanske man skaffar barnvakt någon gång för att få vara för sig själva, det är väl naturligt.

Vi har inte lämnat bort vår bebis som är snart 10 månader två timmar vid ett tillfälle. vi har alltid varit tillgängliga om hon velat...

Ligan skrev 2008-12-29 21:25:39 följande:

Ni som tycker att man själv ska ta hand om sina barn till 100% - skippar ni förskolan då också eller?

Jag är för att få hjälp med att ta hand om sina barn (eller göra annat som behöver göras). Varför hamna i kvinnofällan att man ska klara ALLT? Naturligtvis sätter jag min bebis först, och jag umgås med henne nästan jämt, men för att jag ska vara en bra mamma så behöver jag någon timme för mig själv då och då.

Tror också att det beror på vilket barn man har. Vissa barn är mer krävande än andra. Min dotter har t ex knappt sovit något på dagtid sen hon föddes (är ett halvår gammal), och då blir det ju tyngre än om hon sov någon timme på dagen så man kunde "pusta ut". Även om jag älskar henne mest av allt, och även älskar att umgås med henne, så måste man få vara för sig själv ibland ändå.

denfina1 skrev 2008-12-30 08:44:25 följande:

Vasen: Jag tror att kraven faktiskt ofta kommer från en själv. Jag känner fortfande att jag vill ha det städat hemma när jag får besök. Min man säger till mig (på skarpen) att skippa städning etc, men jag VILL liksom. Det finns inom mig. Försöker bearbeta det, men det är nog min personlighet...

Cecese skrev 2008-12-30 09:30:25 följande:

Det jag tycker är fel är om man skaffar barnflicka för att man inte orkar. Och till alldeles för små barn. Ledig tid för sig själv vill man nog ha, men vill man ha det allt för ofta kanske man inte var mogen för barn?

Förskolan är bra, men har konstiga regler om hur mycket det kostar... Det kostar lika mycket att ha barnet där 15 timmar /vecka som 45 timmar per vecka. Det tycker jag är fel. Då är det ju knappt någon mening att försöka skära ner på arbetstid för förskoleavgiften är ju lika dyr, det är bara inkomst man förlorar. Så där verkar det som om kommunen vill att man ska ha barnen där så mycket som möjligt eller så vill de tjäna på de som är där bara några timmar per vecka.

Alltså jag tycker det känns mentalt efterblivet a la 50 tal att man som kvinna ska ägna all tid åt familjen och barnen hela tiden.
Givetvis ska barnen få en så trygg uppväxt som möjligt men att helt lägga sitt gamla liv på hyllan även om det bara är för ett tag känns främmande för mig. Varför inte kombinera båda. Jag levde Jetset liv innan dottern kom och givetvis kan jag inte längre vara ute till 06.00. Men jag kan däremot äta middag med mina vänner på en restaurang och ta med dottern för att sedan om jag vill ringa maken eller hemhjälpen som tar med henne hem. Hon känner sig trygg med hemhjälpen och har inga problem med det.
Eller nu när jag håller på att bygga upp mitt företag så är det perfekt att hemhjälpen tar hand om dottern några timmar per dag medans jag arbetar. Och då är jag i rummet intill och har inte änns lämnat hemmet.
Jag ger ingen kritik, jag säger bara att alla är olika och har olika lösningar.
Men jag måste hålla med om det någon här sa att det är lite "Svenskt" att mamman ska ta hand om allting själv.