Fantastisk förlossning!!
Ville bara dela med mig av en helt fantastisk förlossning.
Vet att många av er som är förlossningsrädda kan behöva höra det också, människor är så fantastiskt duktiga på att skrämma upp förstagångsföderskor.
förstår inte varför.
Jag hade iaf en helt otrolig förslossning. Det är såååå häftigt.
Alla känslor man möts av. Jag får gåshud så fort jag tänker på det.
Stunden då jag kände hans huvud, när han låg på mitt bröst, när jag fick se honom, när jag kunde lukta på honom. När jag såg tårarna från en stolt pappa.
Helt underbart. Det är utan tvekan det finaste man kan få vara med om.
Min förlossning gick väldigt väldigt fort.
Jag blev inskriven med värkar 10.10 på morgonen, halv fyra på eftermiddagen föddes han. När jag blev inskriven var jag öppen 4 cm. Dom klarade jag av hemma.
jag satt på min pilatesboll och gungade, gungade, gungade.
Och andades och fokuserade och längtade.
Det går. Och ni behöver absolut inte vara rädda.
Så länge det inte tillstöter några komplikationer så vet kroppen precis vad det ska göra. Det är det som är så fantastiskt.
Väl uppe på förlossningen så gick jag mest omkring med min gåställning. Travade omkring i mitt rum meddans min sambo klockade mina värkar.
Man försökte sätta EDA:n men den fungerade inte på mig. Tydligen något som ligger i släkten. Så jag förlöste mitt barn helt utan någon form av smärtlindring.
Och det gick det också. Jag tänker inte hymla om att det gör ont. för det kommer det att göra. Men just då, när du är mitt i det...så klarar man det.
Man bara gör det.
Ingen kan beskriva smärtan, jag kan inte heller göra det. Men man fixar det.
Kvinnokroppen är skapt för detta.
När krystvärkarna kom så tyckte jag all smärta försvann. Det blev rent av skönt på något vis. Mycket tror jag beror på att man då kan göra något. då kan man omvandla smärtan till kraft.
jag tror att jag klarade min förlossning så bra så bra för att jag valde att se på varje värk som en värk mindre. För varje värk kom jag närmare mitt barn. Och istället för att tänka på hur ont det gjorde så koncentrerade jag mig istället på att andas.
Och med stöd från min sambo så gick det kalasbra. i pratade massor under tiden. Han berättade en massa, vi pratade minnen och om saker vi ville uppleva. Om allt vi hade framför oss. Och så försökte jag behålla dom bilderna i huvudet när värkarna kom.
Det var helt otroligt. får sån gåshud när jag tänker på det.
Och det är verkligen som alla säger. Så fort det är över så glömmer man bort.
Jag är helt tvärsäker på att ni kommer klara det lika bra som jag. Med en god inställning. Ta det som det kommer. Tänkt inte för mkt på hur det kommer bli. Det blir sällan så iaf. Dom är proffs där uppe. Och vad som än händer, hur det en går så vet dom precis vad dom ska göra.
Och du kan fråga hela tiden, bolla med dom om allt.
Ni har ingenting att oroa er för.
Det kommer gå alldels utmärkt.
Fick epidural men alldeles för sent så den hann inte verka. Använde lustgas, det gick jättebra 
Det gör självklart skitont att trycka ut en 3,5-kilos klump, men ett par månader senare har man på något mystiskt sätt förträngt det...
Fick höra lite för många "hoppsan" och "ojdå" 