Min son och jag har konflikter om allt. Jag kan inte säga nåt utan att det blir bråk. Har ni det också så? Nu sa jag att han inte skulle käka chips före middagen och då bröt helvetet lös. För en sån, enligt mig, skitsak!
Jag tror dettta är grejjen med att va tonårsförälder......fast man kan bli ruggigt arg ibland å trött på att dom inte lyssnar...så måste jag erkänna att det är rätt charmigt åxå.....
När man efteråt tänker på att dom börjar bli stora...och det är inte så himla enkelt...jag kommer ihåg när jag själv var där.....HUA,stackars mamma....
Ja sånna kan de va också de busarna. Jag var nog helt knäpp när jag var tonåring också och min bror var helt rubbad och kastade saker omkring sig. Blir fortfarande skitgrinig. Men han är inte äldre än 19 så det är väl en 6 år innan han blir normal antar jag. ;)
Mitt tips är i alla fall att försöka hålla situationen under hyffsad kontroll och inte ta åt dig allt för mycket när det kommer kråkor från hans mun. Det löser sig och en dag blir han lite mer normal. Förhoppningsvis. :)
så alla ger tipset att låta dom bete sig som dom vill?
att det är okej att kalla mamma för allt möjligt.
NEJ säger jag.visst man kan va på dåligt humör, men ett sådant beteende borde få konsekvenser, som de borde veta om innan också
haha du sådär har jag hållit på med min mamma ända sen jag var 13 år 
jag är 18 år nu och det har lugnat ner sig betydligt..men jag tror inte det kommer sluta helt förrän jag flyttar hemifrån. måste komma härifrån. det bara är så. Man vill göra sig fri ifrån föräldrarna och då reagerar man med att slå sig ifrån allt dom säger.
Jag tycker inte att det är okej att kalla sin mamma för allt möjligt. Själv har jag börjat att sätta stopp för sådant redan när min var jätteliten och han har sagt något. Där får man straffa helt enkelt på något vettigt sätt. Min son skulle få sitta i sitt rum och kan sen glömma tv och tv-spel den kvällen och han ska be om ursäkt. Men inte förrän han tänkt genom det och faktiskt menar det och inte bara be om ursäkt för att rädda situationen för det hjälper ingen.
Däremot har jag inte sett att TS skrivit att sonen kallat henne för dumma saker och därför har jag inte gett henne råd angående något dylikt.
Tonåringar är tonåringar och många har det jättejobbigt och vill inte bete sig så som de gör. Många känner sig missförstådda och mår mycket dåligt. Självfallet innebär det inte att en tonåring kan bete sig hur som helst och säga vad som helst. Det innebär också att vi som föräldrar måste ha i baktanken hela tiden att de heller inte menar allt de säger och att allt faktiskt inte är så lätt när man är i den åldern.
Jag håller med dig. Kommunikation är svinviktigt och det underlättar även för tonåringen. Kanske är det svårt till en början att få till något men jag tror att om man arbetar på det så går det lättare efter ett tag.
Nej, min son är inte sån att han kallar mig för fula saker.. det törs han kanske inte, eller så har jag på nåt sätt lyckats få in lite respekt i honom. Jag kallar aldrug honom fula saker heller iofs.. det är inte ok på nåt sätt att göra det..
Vi har sällan konflikter här hemma nu längre. Sedan dottern blev tonåring så har familjelivet blivit mycket enklare. Mitt knep är att inte trigga igång bråk - för jag orkar verkligen inte med det.
Det värsta jag kan göra är att "säga till" och det var väl det jag var tvungen att göra när hon var mindre, men som tonåring så VET hon ju faktiskt vad som gäller.
Om det inte blir som jag vill så får jag acceptera det. Hon får faktiskt välja om hon vill spoliera matlusten med godis nu. Jag lovar att hon VET att det inte är bra, och om vi vuxna föregår med gott exempel så hoppas jag att hon kommer att släppa tonårsbeteendet när hon blir vuxen.
Är det något som jag känner mig tvungen att tillrättavisa så försöker jag att ta det som en frågeställning "Vill du verkligen bete dig på det här viset?" i st f "Nu lägger du av!" På det viset markerar jag att jag inte gillar hennes beteende men jag beordrar henne inte att göra något eller sluta med något.
Det funkar för oss.
