När tar det slut?

Först Grattis till Melvin!

Om du precis kommit hem så är det nu alla känslor kommer ikapp. Under neotiden anstränger man sig till det yttersta för att orka med situationen och dagarna består av matning, känguru och pumpning. Det finns inte riktigt plats för alla känslor då. Och det är traumatiskt att föda förtidigt för de flesta.

Jag kan inte svara på hur länge det tar att komma över det. Det kan vara svårt för omgivningen att förstå att man fortfarande är ledsen, de tycker oftast att "Men det gick ju bra!". Hur ofta har man inte hört den frasen? Prata med andra prematurföräldrar är mitt råd. Har du en förstående BVC-sköterska kanske hon kan hjälpa dig på något sätt?

Kram!

Kommer ihåg precis den känslan, och den finns här fortfarande ibland, men då var den så stor och tung. Känslan över att känna sig så usel för att man var ledsen när man "borde" vara glad och alla sa att "men det gick ju bra".
Man vill va glad och tacksam för att ens lilla barn lever, det var ju så nära livet hängde på en skör tråd, men det man känner inombords är en stor svart klump av att inte våga glädjas...

Det som räddade mig var en sjuksköterska som sade till mig på neo; Man måste få lov att sörja det jobbiga som varit innan glädjen kan komma på allvar. Och då tillät jag mig själv att vara ledsen, alla i omgivningen kunde iofs inte förstå hur jag kunde vara ledsen när allt var gått "bra" tillslut, men tänk på dig själv och din lilla familj, vad blir bäst i längden? Kanske ska du tillåta dig själv att få sörja lite allt det jobbiga som varit.

Hej!
Instämmer med föregående talare. Men för mig varade det bara ett fåtal veckor (efter 5 1/2 mån på neo). Spänningarna släppte och man kände sig lite matt och omtumlad. I vårt fall var mest sorgen över vår ena tvilling som vi miste som tärde.

Det ordnar sig.

Kram

Hej!
Jag käner också igen mig.Hanna kom dock inte så tidigt som Melvin. Hon föddes i vecka 30+2. Låg på Neo i ca 1 månad. Men jag kom i håg känslorna som vällde över mig när vi kom hem. Allt i från hur lycklig man va att hon överlevde till att man tänkte på att man kunde förlorat henne. Personalen sa till mig att de va jättevanligt med dessa känslor. Det tar tid. Sköt om er och ett jättegrattis till Melvin och att ni fått komma hem.

Kram från Annelie o Hanna

Grattis och välkommen hem!

Själv kom jag hem för en vecka sedan då sonen var 1 månad. Han föddes i 31+4.

Mitt råd (och något jag försöker med) är att ta en dag i taget! Våga be släkt, vänner, grannar, kollegor om hjälp. Vi är inga robotar och fungerar inte vi föräldrar så är vi inget bra "stöd" för vare sig varandra eller våra barn.

Varma lyckoönskningar!

Hjälpen kan vara allt ifrån sällskap, bollplank, nattning eller passning av bebis en stund, städ- eller mathjälp, fikabesök eller totalt besöksstopp. Vad behöver du just för stunden?

jag förstår precis hur du känner det..... det e ju en slags sorg o få barn för tidigt,
fick själv i v29, snart 4 år sen....
det värsta går ju över ganska snabbt, man får försökka tänka positivt även när det känns jobbigt,
men jag ska säga att jag kan fortfarane bli väldigt känslosam när jag tänker på veckorna efter han föddes, det e känslor man aldrig glömmer.

men närman ser barnen växa o bli som "normala" bebisar, då känns det lättareoch man börjar slappna av i rollen som nybliven mamma. fokusera bara på er och ta det så lugnt du bara kan i hemmet.

lycka till o styrkekramar

Håller med de som skrivit tidigare. Alla som haft ett prematurt barn på neo vet hur du känner, mer eller mindre. Just kommentaren "men det gick ju bra" gör att jag ser rött. Ja, barnet lever men man sörjer ändå och man måste få sörja allt som inte blev som man tänkt sig.
Vi vet allihop hur det ska vara att få barn. Man åker in med värkar, har en nervös partner med sig, allt går så bra och bebisen kommer ut, 3,5 kg rosa och pigg. Äter direkt och efter tre dagar åker man hem och så lever man lyckliga.. Eller? Tror inte det, inte för oss med prematura barn. Det är inte roligt att föda och känna panik över att bebisen inte borde födas nu, kommer bebisen leva, hur ska det gå? Att spendera de första dagarna som nybliven förälder med en hand in i en kuvös där det ligger en liten röd och klibbig bebis som man knappt får ta på. Att spendera de första månaderna som förälder på sjukhus med övervakning, syrgas, sondmatning, personal överallt mm.
När man sedan kommer hem och man SKA må så bra, det är så man börjar slappna av och allt kommer ikapp och väller över en och tårarna rinner. Då folk ringer och vill komma och titta på bebisen som nu är såå gammal och man själv bara vill skydda den lilla från allt en liten glasbubbla. Folk förstår inte att man när man kommer hem ska starta en del av sitt föräldraskap tillsammans, trots att bebisen är både två och fler månader gammal.

Du måste själv känna hur mycket folk du vill ha hos dig. Det som gjorde att jag orkade var att min mamma var hos mig varje dag min man jobbade kväll (vilket är hela tiden) så jag inte var själv med en liten bebis och alla känslor. Du behöver inte bry dig om att städa och plocka, om du har någon nära dig, be om hjälp.

Nyblivna föräldrar får ofta matlådor och hjälp med städning i början, det behöver vi också när vi kommer hem, även om våra små råkar vara rätt gamla kronologiskt när vi väl får hem dem.

Vad roligt att ni har fått komma hem!

Jag känner igen mig i allt du skriver (har en son född i v 25+1)!

När man är uppe i allt på neo (och kanske varit sjuk själv innan också) så är man så upptagen med barnets överlevnad så man hinner liksom inte tänka på sig själv. När folk frågar hur man mår så rabblar man provsvar, undersökningar och svarar egentligen på hur barnet mår. Reaktionen kommer efteråt. Vad fan var det som hände? Vad kunde ha hänt?

Frågorna och tankarna hopar sig och man är hux flux utskriven från den trygga världen på neo. Man ska klara sig själv med sin baby som inte är som de andras babysar. Som inte kan jämföras med syskon eller gå efter BVC:s kurvor och mallar.

Min sorg kommer nu. 7 månader efter sonen föddes. Jag gråter dagligen. Är glad att han lever. Att jag lever. Men det känns emellanåt tungt. Funderar på att återuppta kontakten med kuratorn på sjukhuset. Kyrkan har sagt att de kan vara bollplank också. Jag vet inte om jag orkar ta tag i det. Men jag tror att det är bäst att släppa ut det!

Har du någon pappa till pojken så att ni kan stötta varandra? Oftast är det ju partnern man har störst hjälp i. De är ju de enda som egentligen kan förstå hur man känner.

Stor kram till dig gumman! Om du vill får du gärna skriva pm till mig, om du känner att du vill "skriva av dig" eller så. Dina känslor är ju unika men jag tror att jag kan förstå lite eftersom jag varit, och är, i samma situation.

//Magda

Hej!
Håller med vad "alla andra" också skrivit.
För oss har det varit en omtumlande tid, även efter att vi kom hem från sjukhuset. Först var det ju syrgasen, och när A efter ett par veckor blev av med den, så kunde vi ändå inte riktigt glädjas.
Men man FÅR vara ledsen, och det är helt naturligt. Innerst inne så är jag ju så otroligt glad över att det gått så bra för vår skrutt (född i v.27+6) men jag har så himla mycket jag sörjer.
Jag fick aldrig känna mig riktigt gravid, idag känns det många gånger som att jag inte varit det över huvud taget. Jag som såg fram emot att få ha en stor mage!
Jag hade ju inte ens riktigt hunnit förstå det fantastiska att vi skulle bli föräldrar innan han kom.
Sen fungerade det inte att amma, en ny sorg. Vi kan inte vara ute bland folk, eller umgås med folk hur som hslt på grund av infektionsrisken. Ännu en sorg.
Och sedan den dagliga tanken: tänk om han blir sämre.
En dag blev han det och vi fick ligga inne ett par dagar för hans förkylning som han hade.
Jag tänkte precis som du, NÄR TAR DET SLUT!! Jag vill bara ha en vardag, där det egentligen inte händer någonting.
I måndags blev vår skrutt 6 mån(3 korr) och nu har vi äntligen börjat komma in i en "normal" situation. Dagarna flyter på och man blir tryggare och tryggare i att han faktiskt mår bra!

Låt det ta den tid det tar för ER, och låt släkt och vänner hjälpa er. Tillåt dig att vara ledsen och lyssna inte på folk som säger annat. Det är ju ett jätte trauma ni gått igenom! Njut av vardagen och försök fokusera på det positiva, även om det många gånger är lättare dagt än gjort. Och försök få sova ordentligt så ofta du kan!

Kram!

Just det... En tröst, förhoppningsvis, är att när det väl vänder så tänker man inte så mycket på allt det jobbiga längre utan man glömmer nästan av hur jobbigt det har varit. Istället kommer man mest ihåg allt det roliga och det jobbiga tänker man bara på ibland. Så en dag så tar det "slut" på det jobbiga.

Kram igen!