Tänk dig om du tog livet av dig och 10 år senare är din dotter fortfarande djupt deprimerad och har förlorat sin pojkvän och sitt jobb till följd. Hade du ångrat dig om du hade kunnat se hur hon mådde?
OBS inget personligt bakom detta, fick tanken från en tråd där en tjej mådde skit efter sin mammas självmord.
(skrev detta i Kansliga rummet sa man kunde vara anonym om man ville men det togs bort tyvarr).
hmm... hur ska man kunna ångra sig om man är död. är ju inte så att man kommer se sin dotter sitta där och va ledsen. är man död så är man.. man kanske tog sitt liv just för att slippa tänka på sånt.
jag anser att varje mænniska ska ha rætt att bestæmma øver sitt eget liv och så också sin død. Sjælvklart skall man inte førespråka sjælvmord eller uppmuntra någon till det men jag anser faktiskt att det ær en mænsklig rættighet att bestæmma nær man sjælv ska dø om man vill det.
Har man extrema smærtor, obotlig sjukdom eller liknande varfør ska man vara i livet bara før att andra vill det? Vill man inte det sjælv och det i nte finns någon återvændo så anser jag att dom har rætt att vælja sjælv. Gæller alla mænniskor. Tragiskt att någon kænner att det ær den enda utvægen, hemsk før de anhøriga absolut men varje mænniska styr sitt eget øde och bør så också ha rætt att gøra det.
Jag tycker många gånger att det ær sjælviskt av folk att sæga att det ær sjælvikst av personen som begår sjælvmord. Jag har sett tillrækligt mycket lidande i mitt yrke, onødigt lidande bara før att sjukvården och anhøriga ska må bættre. Tycker detta gæller før såvæl fysiskt som psykisk sjukdom.
Man skall alltid uppmuntra, støtta och ge det yttersta man kan før att personen skall må bættre, men vill dom inte finns det inget man kan gøra i lænden. Deras liv, Deras val!
man är ju rätt blåst om man tror att det handlar om att bara "ta sig i kragen"
de som är de riktiga egoisterna är ju de som sätter på sig offerkoftan när någon annan tagit sitt liv och kallar dessa människor för egoister.
Att må riktigt, riktigt dåligt psykiskt kan jämföras med att må riktigt, riktigt dåligt fysiskt.
När man ligger på dödsbädden kan man i ett antal länder få dödshjälp, då är det ok. Men när det är psykiskt lika illa då är det plötsligt själviskt....?? Den som inte har varit där kan inte sätta sig in i hur det är.
Enligt mig är det alltså INTE en självisk handling.
När man har gjort allt, och man fortfarande är lika sjuk, då har det gått så långt att det tragiskt nog känns som om det inte finns någon annan utväg ur helvetet.
Det handlar inte om egoism eller feghet. Ingen psykiskt frisk människa tar normalt sitt liv!
En t.ex. deprimerad kan inte se framtiden och har ingen framtidstro. Så vet inte om jag skulle se det som själviskt när personen kan inte se bortom här och nu eller ens bortom sitt förflutna. När någon är deprimerad så brukar det finnas tankar som "alla skulle vara bättre utan mig, jag är en börda och misslyckad, har ingenting att tillföra" och personen är helt säker på sin sak så jag vet inte om jag skulle benämna det själviskt men mer att man är
själv fastlåst. Jag tror inte att det är ens ego som styr men mer att ens ego är försvagad/sårbar för den som har ett fungerande ego med dess självförtroende skulle aldrig vilja lämna "sin plats". Jag tror tvärtom att personen
är för osjälvisk allstå förlorat sig själv.