Vill komma bort från lilla Sverige.

For mig ar det sjalvklart att man ska aka ivag och prova ett liv nan annanstans om man kanner en langtan efter nagot nytt. Det ar klart att det blir vardag i det 'nya' landet ocksa och man stoter pa ovantade problem etc, men man upptacker ocksa att det finns fantastiska mojligheter och ett annorlunda synsatt an det svenska. Trots att de flesta lander inte har samma sociala skyddsnat som i Sverige, sa funkar det anda. Pa ett annat satt. Det ar bara att prova och Sverige finns kvar.

Exelle. Nu vet jag inte om du bor i Tyskland med en tysk man och da ar dilemmat ett annat. Jag kanner igen mig i mycket du skriver, men det ar just for att min man inte ar svensk och det ar inte lika enkelt att bara packa vaskan och dra hem. vilket man ibland kanner. TS daremot ar bara nyfiken att bo med sin svenska familj i ett annat land och da tror jag situationen ar helt annorlunda.

Visst kan man hamna i en drom och tro att "graset ar gronare pa andra sidan" fast for mig handlar det om Sverige och mentaliteten i Sverige. Det handlar inte om ett att man skall fa ett battre jobb eller en storre bostad, for bor man i London kommer man defenitivt bo pa en mindre yta.

Jag tror att det ar positivt att soka sig utomlands, valet huruvida man vill stanna eller ej kan man gora efter ett par ar.

Jag har med mitt utlandsboende insett att Sverige ar inte bast, Sverige har inte den bast sjukvarden. Vet inte varfor vi har sa otroligt hoga tankar om Sverige och alltid tror att det ar det basta landet i hela varlden.

Åk åk åk!
Jag har bott utomlands i ca 2½ år delvis med min man som inte kommer från Sverige, men nu bor vi i Sverige igen.
Det är bland det bästa jag gjort, bara erfarenheten av att se hur andra har det och tänker är en sådan viktig kunskap jag aldrig skulle vilja vara utan.

(Karinski) Jag bor med min tyske man i Tyskland och det är inte "bara att dra hem". Jag är ofta besviken på systemet som liksom tvingar kvinnor att vara hemma och inte kunna jobba.
Naturligtvis ska man ta chansen att prova på ett annat land, om man har lust till det. Jag försöker bara få TS att först att man har en vardag även i utlandet, det är nämligen ingen semester man åker till.

Vardag är vardag överallt...och alla länder har sina "måsten", i det kan ingå urtrista grejer som att alla mammor "måste" vara en perfekt husmor och sitta hemma och skvallra med andra fruar medan männen går på puben med polarna....urk. Eller religiösa "måsten", att du ses som suspekt om du inte bryr dig om att gå i kyrkan etc.

Jag flyttade utomlands 1998 och har inte ångrat mitt val. Det enda jag saknar är den svenska naturen och vissa maträtter, annars ingenting.

Svårt kanske att flytta en hel familj. Jag var ju ensam och har bildat min familj "på plats". Ibland pratar vi om att flytta till Sverige, men.... nä. Vi har det bättre här.

Jag jobbar som vik. lärare men är just nu mammaledig. Det har inte varit något problem med jobb, men självfallet så fick jag kämpa i början.

Men ni som bor utomlands med barn, har ni familj hemma i Sverige? Hur funkar det med mor/farföräldrar, era syskon mm?
Det värsta om jag nu flyttade igen skulle ju vara att hela min familj här hemma skulle vara så ledsna att jag (och framtida barn) inte var här hos dem. Svårt för dem att förstå att jag skulle vilja flytta, mend et skulle ju inte vara flytta IFRÅN dem utan flytta TILL något bättre.

Visst kan det vara jobbigt i perioder nar man bor utomlands och langt ifran sina nara och kara, fast man vanjer sig. Det var jobbigt de forsta aren. Ingen storre skillnad mellan att bo I london och bo malmo - sthlm.

Hem kan man aka ofta om man vill, fast visst kan jag sakna att ha min mamma och pappa nara mig eller mina syskon. Fast a andra sidan saknar jag London nar jag aker till Sverige.

Bor man i en stad som London far man hela tiden besok av sina vanner och familjen sa jag kanner mig sallan ensam. Sedan har man ett bra kontaktnat med andra svenska mammor dar man kan prata av sig, det kan betyda mycket.

Jag hade mycket skuldkanslor i borjan, eftersom jag lamnade min mamma och pappa och mina andra syskon bodde 50mil bort. Efter flera ar har forstod de att jag inte skulle komma hem igen, da flyttade de narmare mina broder. Det kandes jatteskont for min del for nu visste jag att de var nara sina andra barnbarn.

Latt ar det inte, men det ar det basta jag har gjort.

Det är mycket vanligt att ha maid som hjälper till med städning etc om man bor i exempelvis Singapore samt har pool där man bor. Man behöver inte ha "superlön" för att ha råd med detta. Dock är det svårt att få jobb, långt till övriga familjen i Sverige, dyra resor, får betala sjukvård, skola etc själv så allt är inte bra med att bo utomlands. Men om man har möjlighet så kan det vara värt det för några år och prova på. Men inget land är perfekt.

Jag tycker just det har att stanna i ett nytt land lange nog for att ta del av vardagen ar det som lockar med att bo utomlands. Jag bodde i London 1998-2007 och sedan 2007 bor jag i Sydafrika.

Det kan vara tufft i borjan och jag kande att det tog 2 ar innan man kande sig riktigt hemma. Otast tar det ju ett par ar innan man fatt bra jobb, tjanar battre och inte lange tvingas bo i ett litet ratthal med kompisar (London). Jag trivdes superbra i London, tycker det ar en fantastisk stad att bo i och hoppas verkligen att jag kommer att bo dar igen en dag!

Jag haller med Fru Priftis - allt ar relativt, man tjanar ofta mer och har lagre skatter i manga lander och det kompenserar for sjukvard, barnvard etc.

Bodde aven i Tyskland i tva omgangar, som 18 aring och sen som 26 aring da jag pluggade och jobbade dar. Ocksa ett land jag verkligen tycker om.

Vi kommer att bo kvar i SA till vi kanner att det finns ett annat land som lockar/erbjuder mer. Vi har inga barn annu (men har borjar forsoka nu i juni) och det kan handa att vi maste flytta nar de blir i skolalder da skolor ar valdigt dyra har. Om det blir Sverige ar tveksamt, jag saknar en del saker hemma men har aldrig kant att jag vill flytta hem. 11 ar utomlands ar en lang tid och nar beslutet ska tas ar det nog 15-16 ar, jag tror man blir valdigt van att bo borta fran Sverige och ju langre man ar borta desto mindre vill man hem pa nat satt. Eller sa ar det bara jag....

Vi flyttade utomlands med två små barn för drygt ett år sedan.
Vi var oerhört trötta på sverige och kände att vi måste därifrån.
Sålde rubbet och mannen sa upp sig från jobbet och sökte ett nytt jobb här nere. (Vi bor i Spanien.)
Kan bara säga att det är det bästa vi gjort!!!
Allt går om man vill men man får räkna med att det är mycket jobb och tufft bitvis. Då man har barn så är det ju mycket som ska funka, skola dagis, vården, områden där man ska bo etc.

Det är verkligen en erfarenhet att bo i ett annat land och uppleva andra kulturer. Man inser hur inskränkt sverige är och framförallt att sverige inte är bästa landet i världen. Förstår inte varför folk tjatar om de svenska skyddsnätet (a-kassa, försäkringskassan) och den svenska sjukvården och att de är så bra? I sverige får man inte vara sjuk längre, blir du sjuk får du kämpa hårt för att bevisa det. Har bara negativa erfarenheter från sjukvården i sverige. Här i spanien är sjukvården jättebra och framförallt gratis och man får i stort sätt alltid en tid samma dag och man blir alltid tagen på allvar.

Vi trivs verkligen jättebra och har inga planer på att flytta tllbaka. Barnen pratar nu tre språk och har jättemycket kompisar. Tröttnar vi på att bo här så kanske vi testar något annat istället. Saknar så klart familj och vänner men man kan inte få allt. Dessutom ska man inte underskatta möjligheten att få lära känna nya vänner i ett nytt land!

Visst går det att bo med pool även om man inte är mång miljonär, ibland handlar det om proriteringar. Att konsumera mindre och lägga mer på livskvallitet istället är en väg att gå. I många länder är det också väldigt vanligt och billigt med nanny, städhjälp mm. Det är bara vi svenskar som oftast ser det som en lyx och så sticker så i ögonen på folk om någon annan har det lite bättre..

Det är viktigt att man tänker på att allting inte förändrar sig för att man flyttar, man måste vara villig att förändra sig själv också och se saker från lite andra perspektiv. Framförallt så måste man lära sig att lita på landet man bor i och inse att allting inte funkar som det gör i sverige.