Som rubriken lyder.
Nu gäller det inte alla men rent generellt verkar det vara så - att det kan vara lite känsligt eller vad man nu väljer att kalla det att prata känslor. Ex kan man läsa här på fl att många män har svårt att prata känslor. Förutom männen så finns det en del människor som nästan aldrig pratar känslor - varför??
Vad har ni för synpunkter och idéer kring detta?
De som har svårt att visa sina känslor offentligt har kanske som barn fått lära sig att man inte gör det. Finns ju föräldrar som mina som aldrig visade att de var varken arga eller ledsna. Tror det är sunt att barn får se sina föräldrar visa hela känsloregistret utan att skämmas. Man måste få va arg, glad, ledsen, besviken, deppig, upphettsad, nervös, irriterad mm för att fungera som människa.
Annars kan man lätt upplevas av andra som osympatisk och kall.
Puffelipuff puff
Därför att du inte är van, och som inlägg 1 skriver , har det förmodligen med din uppväxt och uppfostran att göra! Dessutom kan det oxå bero på att du inte vågar stå upp för dig själv och dina känslor , vilket innebär att du inte tycker att de är så viktiga!
Öva på att vara ärlig i dina känslor med vänner och familj, det är läskigt i början , dock är det DINA känslor och ingen annans, Här finns inget som är rätt eller fel! Och acceptera dina känslor!
Ett tips är att gå i terapi! Dock finns det väldigt många terapiformer, så det gäller att hitta en som känns rätt för dig!
lycka till!
Miss Dee skrev 2009-05-06 08:56:23 följande:
Alla tänker olika, själv så har jag gått i terapi i 10 år, från och till. De sista två åren har jag fastnat för psykosyntesen som är en terapiform som verkligen passar mig! Den formen är så bra, att jag har börjat utbilda mig till psykosyntes-samtalsterapeut!
Miss Dee skrev 2009-05-07 09:17:01 följande:
Jag tror att det kan göra med dels att man inte är uppväxt med att det visades känslor i hemmet. Och har det inte visats känslor i hemmet så är det mycket svårt att sätta ord på det man känner. För känner gör vi ju alla.
Att man inte vågar visa känslor kan göra med att man känner skuld och skam inför att visa känslor. Kanske har man fått en fel reaktion på sin känslor som visades som barn? Man kanske känner sig dum?
Och vem vill känna skam och skuld, då går försvaret in och stänger av detta, men då med påföljder som oro ångest och andra besvär. Ibland kanske man inte vet om att man har detta utan tycker bara att det är jobbigt och besvärligt i vissa situationer, tex social fobi mm mm.
Gulletroll:
Kroppen har många försvarsmekanismer att ta till när det blir jobbigt.
Jag kan ta ett exempel.
Jag har oerhört svårt att visa ilska, varför behöver jag inte förklara här och nu men det har sin bakgrund.
Jag har bland annat lidit av oerhörda spänningar kring halsen i många år.
Ett av kroppens sätt att reagera på oro och ångest från urgamla tider är ju att "frysa till is" samt sluta andas, dvs göra sig osynlig för fienden. Vilda djur och andra urgamla faror finns inte idag, men kroppen reagerar fortfarande på samma sätt inför obehagliga saker.
En rädsla för mig har varit bland annat att visa ilska, det är skam- och skuldbelagt för mig, för det är/har varit en förbjuden känsla.
För att inte visa ilska har jag reagerat med försvarsbeteenden genom att spänna mig(fryser till is) samt bara andas med övre delen av kroppen och håller andan(Ytandning). Spänningarna har lett till att jag successivt har skalat av saker att ha runt halsen(=ett säkerhetsbeteende). För att jag kännt ett så enorm tryck runt halsen. Jag har lurat mig själv, i tron om att det är saker runt halsen som skapat dessa obehagskänslorna och det har triggat igång en ond cirkel med ytterligare säkerhetsbeteenden som i slutändan skapar ångest och oro. (Tex:Tänk om "de" tittar på mig och tycker jag har för urringat? Eller "de" tycker nog jag är dum som drar i tröjan =som gjort för att så småningom utveckla tex social fobi mm)
När man tillslut har gått och spännt sig i många år så är det normaliteten för en, så man känner inte det annat än obehagskänslor i kroppen. Och när ångesten och oron slås på, så vet man inte var den egentliga orsaken kommer ifrån utan har vid det här laget redan projicerat sitt beteende på helt andra saker.
Är du med?
När man väl som du börjar ta tag i detta så är det många känslor som kan bubbla upp, men som du säger svårt att säga vad det är. Man börjar gråta men vet inte varför man är ledsen. Med en bra terapeut som kan hjälpa en att identifiera olika känslor samt att sätta ord på dessa så kan man komma en bit på väg.
Jo, har gått i terapin i 15 månader o helt ärligt så kan jag säga att först de sista 4-5 månaderna som jag blivit medveten om mina egna känslor...blir rädd och chockad när jag tänker på att jag verkligen stängt av den biten helt o hållet i så många år. Det är som massor av lager av försvar som byggt upp och som tagit oerhört lång tid att bryta sig igenom....
Det är som du säger, jag gråter o vet inte varför, känner obehag o vet inte varför.....men vi nystar i det o terapeuten hjälper mig oerhört.....
Tack för att du tog dig tid att svara så utförligt!
Kanske för att man bävar inför reaktionen?
läste detta inlägg och håller helt med, tabun kring känslor, tankar och psykisk ohälsa är nog rätt stor!
nouw.com/annamariacaroline/superpowermanniskan-mig-som-fixar-allt-s-20824532