Vilka SKYLDIGHETER anser ni att man har som bonusmamma?

Som jag ser det finns det bara två skyldigheter:

1. I mina handlingar är jag skyldig, på samma sätt som andra vuxna i barns närhet, att säkerställa att jag inte på något sätt skadar barnet.

2. Och att vara äkta. För barnens skull, men också för sin egen. Man är skyldig hela familjen att vara så äkta det går. I det ingår att stå upp för sig själv och sina känslor.

Nr.1 är självklart överordnad nr.2.

Jag tycker att skyldigheterna för en bonus och hela den nya familjen är att man diskuterar fram vad som ska gälla för det förhållande. Vad som passar i en familj kanske inte passar i en annan. Jag menar alla måste ju vara på banan. Det är de enda skyldigheter jag tycker att man har.

Therese

Den skyldighet man har som bonusförälder är att få bonusbarnen att känna sig välkomna och att inte försvåra umgänget mellan förälder och barn. Att få barnen att känna sig välkomna, å andra sidan, är ju ganska omfattande.

Inga fler skyldigheter än vem som helst på gatan.

Läser endel av det som sagts och det slår mej vad stora skillnader det är, vissa anser att man har lika skyldighetr som en förälder medan andra anser att man inte ska lägga sig i och komma med egna regler. Det verkar alltid vara någon sida som vill skjuta styvmamman;)

Jag är själv styvmamma och anser att DET VARIERAR från familj till familj, barnens behov styvmamma/pappans behov och bioföräldrarnas önskningar! Det går absolut inte alls att säga - att så här ska det vara!

Men vissa saker som respekt kanske går för alla! Man har skyldighet att respektera alla i familjen, detta gäller även barnen.
Tror inte heller att styvbarnen ska behandlas som offer, det är inte styvmamman/pappan som ansvarar för deras skiljsmässa och det ska hon/han inte behöva betala för.

Sen gillar inte jag detta- att barnen alltid ska komma i första hand! Jag anser att alla ska komma i första hand, även min man. Alla måste få känna sig älskade, tror stt det är en förutsättning för att en familj ska blomstra. Biomamman skyddar sig ofta med orden- för barnens skull, men slutkämmen är att hon gynnas, dvs åker bort med sin kille och vi ska ljuga eller ställa upp för henne på annat vis.....men det är för barnens skull hon inte berättar att hon åker bort. om vi sedan åker någonstans säger hon till barnen att - de borde väl tagit med er oxå!!:(
Tycker inte att man ska skyla sig med klyschiga kommentarer utan berätta hur man naket faktiskt känner.

Alla vuxna har skyldighet att inte spela ut varandra och söka bekräftelser från barnen.

Jag ser det som att vi är en familj, oavsett hur vi bildades så är vi en familj från och med den dag vi flyttade in under samma tak. (Bonusen säger t.ex. ibland när han kommer hit: "nu är familjen samlad igen". Jag förmodar att han resonerar likadant hos sin mamma.)

I vår familj har man skyldigheter och rättigheter.  Dessa gäller alla i familjen.

Skyldigheter:
Att bidra till att alla har det bra, dvs bete sig sjyst mot varandra och vara ärliga mot varandra.
Att bidra till hushållsarbetet efter förmåga, "vår" 13-åring klipper gräset, städar sitt rum, dukar och plockar ur diskmaskinen.

Rättigheter:
Kunna ha ett privatliv (även barn har rätt till det!)
Kunna känna sig trygg (både känslomässigt och i vetskapen att det finns mat etc)

 

Inga utöver de man har för alla barn i ens närhet (typ att inte låta dem bli överkörda av bilar, äta småspik osv)

Jag anser att det beror helt på vilken ålder barnet är när man kommer in i dess liv, samt hur nära och regelbunden barnets kontakt med den förälder som finns utanför hushållet är. Det sundaste tycker jag är att det är barnets behov som får avgöra om det ska handla om en föräldraroll eller ett vuxenstöd. Om barnet behöver en förälder och man absolut inte vill ha den rollen så kanske man ska fundera en gång till över om man verkligen har valt rätt man/kvinna att flytta ihop med.

Generellt tycker jag också att man har precis lika mycket skyldigheter som de rättigheter man anser sig kunna kräva. Vid en obalans mellan rättigheter och skyldigheter blir man annars antingen en slags "slav" eller också blir man som en gäst i familjen och inget av de alternativen känns för mig som ett framgångskoncept. Vill man t.ex. uppfostra och ställa krav måste man se till att ge kärlek och uppmärksamhet i samma utsträckning om man inte vill ha problem.

Kommunikation, balans och sunt förnuft med andra ord...

Jag har inte läst alla inläggen här. Jag har själv barn idag men jag står fast vid att OM man träffar en kille som har barn (eller tjej), och förväntas ha samma ansvar som en förälder, så blir det nog svårt. Det är nog lätt att känna det som att man har extremt stort ansvar för ett barn som inte är ens eget och i princip NOLL rättigheter, eftersom reglerna sätts av de riktiga föräldrarna. Under sådana omständigheter, orkar nog ingen leva särskilt länge.

Däremot om man är en "vuxen" i relationen med barnen och tar ansvar så till vida att man anstränger sig för att etablera en EGEN relation med barnen och sätter sina EGNA gränser för att man ska må bra, så tror jag att det blir en väldigt hälsosam relation där både styvförälder och barn mår bra. Ingen orkar leva med en massa krav och inga rättigheter, man måste få ta plats och sätta sina egna gränser.

Har bara läst TS!
Min man har en dotter på 13 sen tidigare äktenskap!
Hon bor hos oss på heltid sen 8 års ålder. Vi har även 3 yngre barn, minsta 4 år.
Vi har aldrig gjort skillnad! Jag jobbar halvtid o är hemma m barnen eftermiddagar. Fixar läxor, köper kläder, håller reda på papper från skolan, går på möten osv som jag gör med mina egna barn!
Vi är en familj!!! Det är mig hon vänder sug till med problem o jag som finns där!

Göra det bästa man kan för alla inblandade i situationen.