Bonussonen vill inte var här.

Hur är överenskommelsen om boendet? Fördelninge? Kanske är viktigt (beroende på barnets ålder) att inte helt låta honom styra vart han är och bor utan hålla en bestämd rutin ang. boendet oavsätt om han säger att det är tråkigt eller ej?

Bara lös fundering...

Problemet är att han är 13 så då tycker han att han får bestämma helt själv. Och mamman säger att han får göra som han vill. Men hon fattar ju inte att hon stjälper för oss genom att förbigå det som är bestämmt.

Ingen som har något förslag på vad vi kan göra?

Puff Puff

Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag själv är skilsmässobarn och kände mig liksom aldrig som en del av familjen hos min pappa. Var där varannan helg och var bara som en gäst, för vissa delar en ovälkommen gäst. Men det var inte det jag skulle skriva för ni verkar ju vilja ha pojken hos er.

Det jag tänkte på var, har han eget rum hos er? är han alltid välkommen hem till er, även när det inte är er helg, mitt i veckan också vidare. Han kanske behöver veta att han alltid är välkommen hem till er och att hans rum alltid finns där. Som en trygghet.

Sen kanske ni kan planera in aktiviteter i förväg med hon till nästa gång han kommer. Boka biobiljetter, bestämma att ni ska åka och bada eller nånting så han vet att ni kommer att göra nåt kul när helgen kommer. Planera in nåt kul som alla kan se fram emot så att säga.

Han har eget rum, egen tv mm. Vi hittar alltid på roliga saker. Inkuderar så klart honom i alla resor även om det inte är hans helg mm.Vi frågar vad han vill göra mm. Vissa saker bestämmer vi så klart som vuxna och det gäller ju alla familjemedelemmar men i det stora hela så försöker vi göra allt så bra som möjligt. Jag har även letat upp ungdomsgårdar han kan gå till. Förklarat hur man tar sig till tex badhus, bio mm om han skulle vilja ta med sig en kompis och göra något kul.
Jag ser alltid till att det är god mat och att det finns godis så det räcker åt båda killarna. Vi har massa roliga filmer. Han kan surfa och hålla kontakt med sina kompisar via datan mm.
Så jag vet inte varför. Känns som han gör detta för stt straffa pappan som flyttade.

Men då gör ni ju redan mycket!

Kanske vill kan då straffa pappan, men är det inte troligare att han vill skydda (glädja) mamman? Genom att säga att det är bättre hos mamman än er? Om hon dessutom hjälper pojken på traven genom att måla er i dålig dager så kanske pojken känner sig tvungen att hänga på...

Jag hade två trash-talkande föräldrar under en stor del av min barndom och det var inte lätt att veta vilken fot man skulle stå på... Så det kanske räcker med en förälder som pratar skir för att han ska bli förvirrad.

Vad säger han om ni frågar varför han inte vill komma? Kan man inte erbjuda honom att bo hos er under fler veckodagar iställett för helger om han vill ha helgerna med kompisarna?

Jag tror också att han gör så för att vara lojal med mamman. Jag tycker inte ni ska släppa den helgen i månaden ni hade med honom. Det är väl ändå inte för mycket begärt?

Jag tycker ni ska fortsätta att prata med honom och förklara hur viktigt det är för er att han kommer och att det skulle kännas jättetråkigt om ni tappade kontakten. Låt honom ge förslag på vad ni kan göra tillsammans.

Har lite erfarenhet av det ni går igenom.
Men måste säga att det är så oerhört svårt hur man ska göra för att det ska bli rätt.

MEN, du verkar värkligen kämpa för det hela :)

Det ska du veta är guld värt, även om det säkert inte känns så ibland.

Vi pratade med mamman idag. Hon säger att han får göra som han vill. VI föreslog familjerådgivning för att det kanske är bra om man pratar med någon utomstående. Men då sa hon bara att det fick vi göra sjäva. Inget hon vill vara med på. Pojken säger olika saker till sin mamma mot vad han säger till oss.
Vi tycker att en helg i månaden är minimum, så vi inte tappar kontakten.Men han vill inte...och ajg tror det är för att var lojal mot mamman. Så vad gör man? När mamman inte heller vill kämpa för att sonen ska träffa pappan?

Det är svårt för honom att bo hos oss på veckodagarna för han har ofta olika sportträningar.
Vad vi än gör så blir det fel. Får han bestämma så blir han ledsen och säger att pappa typ har övergivit honom. Bestämmer vi så blir han arg för att vi bestämmer över honom. Säger vi inget så kommer han inte. Och i mitten står en mamma som curlar honom så förskräckligt att han säkert blir alldeles kollrig i huvudet av hur han ska tänka och agera.

Ibland känns det som att jag bara vill lägga ner allt så vi får lite lugn och ro i denna familj. Men samtidigt är det ett barn i denna familj det handlar om och min sambo vill så klart att det ska fungera. Men detta har hållt på ett år nu och det sliter så fruktansvärt på förhållande oxå. Jag stöttar och kommer med tankar och goda råd men jag kan inte agera då jag inte känner pojken så bra iochmed att han aldrig är här. Jag får inte en chans att lära känna honom eller känna att han är en del av denna familj som vi så gärna vill.

Jag vet precis hur du känner, den smärtsamma känsla av maktlöshet & att se den man älskar så lessen & inte själv kunna göra något, fast man försöker så.

Jag känner ibland lust att skricka på mor & barn att man kan inte såra någon på det sättet, specielt barnet.
Få barnet att förstå vad dom mister med tanke på tid dom inte får med nära & kära.
& för vad?
(Skulle aldrig göra det, utan bara en känsla när inget funkar)

Samtidigt som du säger, man bara vill förtränga allt & få ro & känna trygghet & vetskap om vad framtiden komer med.
För det är en ovisshet & smärtsamma känslor & besvikelser gång på gång när man blir avvisad.

Familjerådgivning?
Eller en skolpsykolog eller något, pojken behöver nog råd & stöd.
Som är oberoende av er vuxna, som gör att han kan känna sig skuldfri & få styrka i det han vill.

För jag tror absolut inte han inte vill träffa er igentligen, under de omständigheter ni skrivit.

Oj vad svårt. Är själv skilsmässobarn och tyckte det där med lojalitet gentemot båda föräldrarna var svårt. Men vad imponerad jag är över hur mycket du/ni anstränger er, vad glad jag hade varit om någon gjort så mycket för mig! Kanske pappan skulle försöka sig på att hitta på något själv med pojken för att de ska komma varandra närmare och på så sätt nå fram till honom. Om dom åker någonstans en helg eller en vecka i sommar bara dom två. Kanske pojken har svårare att tacka nej till en tid själv med sin pappa, och dessutom lättare att rättfärdiga inför sin mamma när han följer med bara sin pappa? Det är ju såklart inte en långsiktigt hållbar lösning för ni vill ju att pojken ska ingå i hela er familj, men bara för att pappan och pojken ska få chans att "hitta" varandra igen och då kanske prata om hur dom känner och varför det har blivit så här? Kanske pappa försiktigt kan passa på att fråga om hur pojken känner inför att han flyttat till annan stad, hur han känner inför den "nya" familjen, om han känner sig hemma hos er, och hur han känner inför sin mamma när han åker till er osv. Det är nog lättare att prata om sånt för båda parter om de får tid ifred och under lättsamma och trevliga former, typ medans man fiskar eller något.

Jag tror att ni kanske måste hitta nya vägar att umgås på. Pojken är 13 år och har kommit upp i den åldern när man kanske inte kan förväntas spendera hela helgerna tillsammans med föräldrarna. Även om ni skulle driva igenom att han ska fortsätta komma till er en helg i månaden, så kommer det att falla ändå inom kort. Ni kommer inte kunna förmå en 16, 17-åring att komma för umgängeshelg en gång i månaden.

Kanske kan han komma till er ibland och sova över, kanske kan ni gå på bio eller annan aktivitet tillsammans? Det är viktigt att pappan fortsätter att ringa sonen regelbundet så att de inte förlorar kontakten. Pojken är på väg att bli stor, det är väl bra att redan nu lägga grunden till hur den relationen kommer att se ut. Den vuxna relationen kommer ju dessvärre inte att bygga på att sonen kommer på umgängeshelger...

Jag skulle inte dra igång något större med tanke på att sonen är så pass gammal, risken är väl snarare att ni skrämmer bort honom då. Jag skulle inte heller riskera att hamna i en konflikt med mamman, när utvecklingen ändå kommer att resultera i att han släpper umgängeshelgerna inom kort. Möt honom där han är idag är mitt råd.

Tror att han måste få känna av hur det är att vara utan er. Att ni gör det klart för honom att ni VILL ha honom och uppskattar när han är hos er men att han själv ska vara ansvarig. Tycker inte att han är för ung för att ta ansvar för egna handlingar, inte på det här sättet.
För nu är det väl så att han får både och ?! Han får gnälla och styra upp saker (via sin mamma) samtidigt som han spenderar tid hos er och har kul och tar emot allt det goda som ni har att bjuda på. Not fair on anybody.

Det här året är det första som vi inte får bonusdottern alls på besök. Hon är 13 hon med. Inte för att hon inte ville men för att det blev strul med dagar och flygbiljetten var alldeles för dyr dom (fåa) dagar som hon "kunde" komma. Då fick hon välja en annan månad eller inget besök alls och valde att inte komma. Då så ! Vi kan inte böja och bocka i evigheter. Någonstans måste de ta eget ansvar för sin tid. Hon vet att vi vill att hon ska komma och att vi saknar henne.

Kan tillägga att på nästan alla besök som hon har varit på hos oss har hon passat på att inte visa för mycket glädje mot sin mamma när hon berättar vad vi har gjort tillsammans och hur hon upplever tiden hos oss. Detta för att hon inte vill att hennes mamma tror att hon har "mer kul" hos oss än hos henne. De första åren hade hon dessutom svårt att uppriktigt njuta av det vi gjorde tillsammans av rädsla för att hon skulle glömma bort att sakna sin mamma.... Har avtagit men vad kan man göra ?! Dom stackarna försöker jo bara ha alla nöjda....