Jag har hittat min mamma, men nu vill jag inte mer

Ja... det är så himla svårt... Kan man göra det? Kanske bara låta det gå längre och längre tid mellan kontakttillfällena... jag vet inte. Det är nog så jag gör nu omedvetet... Väntar längre och längre tills jag svarar på mail...

Lycka till!

Ja, jag gör så också.

Det är samma här att hon frågar inte mig heller något och jag får inget svar om jag undrar något heller känns det som...
Hon tackar bara gud att jag finns och vill prata med henne.
Blir liksom inget nytt som kommer fram i mailen.
Så dra ut på tiden emellan kontakterna känns som min strategi ialalfall.

Elakt? Kanske, men för att jag ska kunna må bra här hemma så känns det som det enda sättet just nu iallafall.
KRam och lycka till

Det är ju faktiskt himla tråkigt att känna att hon inte "vill" lära känna en. Det upplevde jag när jag var och hälsade på min bio-mamma oxå. Hon frågade mig ingenting och då bryr jag mig inte heller... det var roligare att prata med andra som var nyfikna på mig och på Sverige.

Nä, vi gör nog rätt. Det viktigaste är ju att vi mår bra här hemma med våra familjer. Jag tänker som så att det är fantasktiskt att få veta att de lever och har det ok, och att man fått svar på de frågor man velat ha. Nu behöver ingen oroa sig för vad som har hänt den andre och så kan man fortsätta med sina liv... På något sätt...

Kram på dig "Svartfot"

Jag är adopterad från Thailand, och har kännt hela mitt liva tt detär nåt som saknas. har førsøkt länge att få nå information men møter bara mottgångar, värst är det med adoptionscentrum själv.

Någon som kan ge råd hur man kan søka?

Min mamma kan flytande spanska så hon ringde ner till adoptionsmyndigheten i den staden jag kom från och frågade hur vi kunde göra för att få hjälp. Då bad dom oss maila dem med alla de uppgifter vi hade och vad vi visste om min adoption. I den sociala rapporten som beskrev min bakgrund stod det namn på min biologiska mamma och namn på en av hennes kusiner. Så med de uppgifterna och lite årtal kunde de hitta kusinen, som sen förmedlade kontakten till min biologiska mamma.

Hur det är i Thailand har jag ingen aning om, men det kanske går att göra på liknande sätt....

Lycka till!

jag hade mycket brevkontakt med min biomamma ett tag (flera brev i veckan på mååånga a4sidor var), men sen har det ebbat ut. nu skickar jag ett vykort då och då och det tycker jag räcker.

du ska inte ha dåligt samvete för att du inte vill ha fortsatt kontakt.
hon gjorde ett val när hon adopterade bort dig. hon har ingen rätt till dej.

Jag är född i srilanka, varit nere många gånger och rest i landet en 00 träffade jag mina biologiska föräldrar och nu har vi lite lätt kontakt.
Jag skriver brev och även de.. inte ngt mer. De vill bara veta hur jag mår och hur barnen mår osv.. kräver inte ngt mer av mej. Skriver jag inte på ngr månader är det helt ok. Vårt "förhållande" är på en lagom nivå och gör att jag själv känner att det är bra och inte tär för mkt på mej. För det är jobbigt vissa dagar att sätta sig ner och skriva. Vi som är adopterade ska inte känna att vi har skyldigheter att behöva hålla kontakten. Att hitta sina biologiska föräldrar är för många "ett måste" men sen räcker det. Att bara se ngn vara lik en själv, eller bara få veta att det finns ngn där ute som fött en och man får svar på frågor man har kan räcka. Sen är det inte alla som vill ha fortsatt kontakt och det är helt ok. Man får känna så.
Hoppas du kommer fram till hur du vill göra och att du själv tänker på ditt eget välbefinnande. Du ska må bra främst av allt. Det ska inte kännas som ngt tvång att man ska hålla kontakten. *kram*

Tack Josefina. Det är skönt att höra dina ord, men trots allt känner jag ett visst tvång ändå. För jag vill ju inte bryta kontakten, för tänk om jag ångrar mig eller om mina framtida barn skulle vilja ta kontakt... Men ändå har jag absolut ingen lust att skriva nåt. moment 22.... Men vem har sagt att livet ska vara lätt...

Sandra, förväntar hon sig en djup kontakt? Säkert förstår hon eller?

Det är ju så långt borta, du behöver ju aldrig mer hälsa på, tänker jag. Kan du kanske skicka en bild på barnbarn med ett brev en gång om året, bara för artighets skull?

Bara ett förslag... Jag har ingen aning om hur du måste känna.

Jag har inte gjort exakt samma sak, min biologiska far fanns i Sverige hela tiden, men jag kände honom inte. Han slutade helt höra av sig och höra hur jag mådde när jag var väldigt liten.

Men när jag blev 16 ungefär vart jag så arg eftersom jag ville veta på vilken grund han bara skitit i mig.. Då tog jag kontakt med honom, vi pratade ut om allting. Träffades några gånger. Men nu är det stopp för mig med. Han vill ha fortsatt kontakt, men för mig är han ju bara en främling, som du skriver själv..

Jag känner bara att jag ville stilla min nyfikenhet, nu är det gjort. Så nu vill jag gå tillbaka till mannen JAG kallar pappa. :)

Jag har funderat på det där, och jag vill ju egentligen inte bryta kontakten helt kanske, för tänk om jag ångrar mig eller om mina framtida barn vill ha kontakt... Men just nu känns det bara så meningslöst. Denna människa på andra sidan jordklotet verkar inte alls intresserad av personen Sandra, hon frågar aldrig mig om någonting... Det enda hon skriver är att hon saknar mig, älskar mig och sen hälsar hon till alla här hemma och berättar att alla där nere hälsar till mig. Alla brev ser likadana ut... och det känns som om hon bara skickar samma mail hela tiden. Det blir ingen relation som byggs upp. Det är som att försöka prata med en vägg... Jag får helt enkelt inte ut något av det men jag kan tänka mig att skriva ett mail nån gång då och då, bara för att hålla kontakten. Men det jobbiga är att hon hela tiden ifrågasätter varför jag inte skriver till henne. När jag säger att det är för att jag har väldigt fullt upp + att det tar väldigt lång tid för mig att skriva på spanska verkar hon ändå inte vilja förstå utan tjatar vidare....

det e inte speciellt lätt det här... Men tack för dina ord. :)

Precis så känner jag med. Vad har du sagt till din far? Förstår han?

Jag har inte sagt något alls, ville inte såra honom. Jag tror att han har förstått vinken ändå. Det känns som att man kan göra upp det här "i godo" utan att någon blir sårad. :)

Exakt så känner jag också...
Min "mamma" gör llikadant
Känns verkligen som att vi inte kommer kunna få en riktig relation.

Nä, det är sjukt besvärligt det här...

Håller med "alvaereva"!!

Huvudsaken är att DINA pusselbitar fallit på plats, tycker jag! Skönt för dig!