Min egen tolkning av Arto Paasilinna efter att ha läst Elämä lyhyt, Rytkönen pitkä (1991), Joukkoitsemurha (1990) och Tohelu suojelusenkeli (2004). Ett gemensamt drag för alla de böcker som jag har läst av honom är att han använder sig av en tragedi komik som samtidigt är både sorglig och förnöjande humoristisk. Enligt min åsikt är Tohelu suojelusenkeli (2004) den mest läsvärda boken. Tragedikomiken är även i den här boken uppenbar men den är inte lika sorglig som de andra böckerna som får mig mer att gråta än att skratta. I boken får människors tro på kristendomen en humoristisk prägel och skyddsängeln Aulis är enfaldig, men äger ett gott hjärta med goda föresatser.
Boken Tohelu suojelusenkeli (2004) kan också tolkas som en åtskillnad mellan det onda och det goda i samhället. Trippelmördaren och djävulen personifierad Rauno Launonen framstår till slut som mer god än skyddsängeln Aulis som genom sina tafatta försök att hjälpa människor har orsakat mer skada än djävulen själv. Är samhällets goda medborgare verkligen så goda som de själva tror? Eller är samhällets distinktion mellan goda och onda människor bara en lögn som helt borde suddas ut? Samhällets övergrepp mot den svaga människan i form av inrättningar som mentalsjukhus, fängelser, behandlingshem i syfte att forma en ond människa till att bli en god medborgare och därigenom förvandlas till en bättre människa som är mer anpassad till samhällets normer är kanske bara en lögn, som måste ifrågasättas? Är samhälles struktur god eller finns det en övertro på samhällsbyggnaden som en moralisk pelare som står emot alla onda människor som måste skolas och piskas för att lära sig att bli den goda människan. Var går gränsen mellan goda människor och onda människor? Finns det några goda människor? Eller är godheten i sig själv en satir och en lögn? Människors övertro på sin egen godhet är kanske en ironisk spegelbild av samhällets politiska styrning.
För en troende kan boken säkert även tolkas som en beskrivning av människans ofullkomlighet gentemot gud då skyddsängeln Aulis inte klarar av sina uppgifter. En del kristna har en väldigt dömande syn på de som inte är troende trots deras egen ofullkomlighet. Boken öppnar upp dörrar för nya perspektiv. Typiskt för de böcker som jag har läst är att han driver med livet och döden, vilket kan vara en bra egenskap för att klara livets svåra utmaningar.
I boken Joukkoitsemurha (1990) driver han med människors lust att begå självmord, vilket ibland går till ytterligheter och får därför en negativ verkan. Boken Elämä lyhyt, Rytkönen pitkä (1991) handlar om en dement och förvirrad äldre man som dricker mycket alkohol och har otur med kvinnor. Handlingen blir allt för allvarlig och tappar sin komiska prägel. I jämförelse med andra författare som jag har läst är hans stil unik och provokativ, vilket utmanar läsaren till nya perspektiv. Arto Paasilinna är verkligen en författare som jag rekommenderar till andra läsare!
