Jag behöver höra positiva saker om förlossningen

När min son föddes (första barnet) Var jag på bb i 3 timmar och 30 minuter innan han kom ut. Tre krystvärkar var vad osm behövdes för att han skulle komma ut... Jag behövde bara lite lustgas sista timmen. Min dotter föddes i somras. Jag åkte in när jag hade värkar med fem minuters mellanrum, inte speciellt onda, men alla tyckte det var bäst att åka in med tanke på farten sonen hade ut. Efter fyra timmar på bb var jag fortfarande bara öppen 3 cm, men jag hade 1 min mellan verkarna. Bad då om lustgas. En halvtimme senare skulle jag gå och kissa och fick då första krystvärken. Två krystvärkar senare var min lilla dotter kommen till världen. ´Sydde ett stygn, men barnmorskan sa att hon kanske lika gärna hade kunnat skippa det.

Ta det bara lugnt så ska du se att det går bra! Dessutom är det ju så att även om det gör ont så glömmer man det när man väl har fått sitt lilla mirakel på magen...

Lycka till!

Det är bra att vara nervös, man blir lite mer ödmjuk då!

Att föda barn var för mig det bästa, roligaste och fräckaste i världen.
Jga hade kunnat föda tio barn om jag inte var tvungen att vara gravid eller behålla dem, hehe.
Jag hade min sambo och min kära syster hos mig o de var ett underbart stöd.
Hon fick vara med ifall min sambo skulle behöva lite andrum utan att behöva känna att han lämnade mig i sticket.(mitt val)
Men de lämnade inte mig en sekund ändå..hehhe...
Jag hade realistiska förväntningar på min förlossning, tror att det var därför jag tog det med sån ro.
Jag visste att det skulle ta tid(15 timmar), att det skulle göra ont.
Så e det ju!
Men efteråt kände jag mig som världens häftigaste kvinna som klarat av det.
Sen hade jag min tens apparat som hjälpte mig igenom många värkar o lustgasen.

Träna på att andas RÄTT, öva med att tex nypa dig själv riktigt hårt samtidigt som du andas RÄTT och fokusera bort smärtan!! Jag övade hemma, väl på BB trodde de att jag gått kurs i andningen för jag gjorde det helt enligt "regelboken" behövde bara lustgas (hade tens hemma och i bilen till BB, 7mil)
Kan man andas rätt så slappnar man automatiskt av. Märkte de när jag var uppe och gick och "glömde" andas rätt i värken och då gjorde de tok ont direkt....

En av mina vänner sa, tänk att varje värk för något gott med sig (bebisen) "se" hur barnet flyttar sig längre och längre ner för varje värk som paserar!!

Och känn efter själv vilken ställning som känns bäst och gör så oavsett vad BM säger. Hittar man en ställning som man tycker känns bra och man kan fokusera i och slappna av så har man allt!! Själv satt jag hela förossningen på sängkanten (hemma i soffan och i bilen fösökte jag glida fram så gott de gick) bredbent/särade och hängde med armarna över en "gåstol" el vad de nu heter... Under krystandet låg jag på rygg vilket jag ångrar, nästa gång kommer jag kräva att få stå på knä el ha pall.

helt underbar förlossning (totalt 9 h) som jag ser fram emot att få göra igen!!

Jag födde mitt första barn för exakt 4 veckor sedan.
Kan tala om att jag var rädd och nervös för förlossningen alldeles i onödan.
Allt gick så himla bra, snabbt och smidigt. (nästa gång är jag nog nervös för att det ska gå fööör fort istället)

På eftermiddagen den 14/9 (på min beräknade bf) när jag gick på toaletten kom det lite slemblandat blod.. Slemproppen som gick. Några timmar senare började det kännas som mensvärk. Jag tog en panodil och gick ut för att kratta gården. Tänkte att om bebisen nu är på väg är det lika bra att ha gården krattad ;P
Vid 20.00 började jag få lite svaga värkar. Jag tänkte att jag mår alldeles för bra för att föda än så jag körde hem till mina svärföräldrar (en timme bakom ratten) där min man var och lagade deras dator.
Vi var där till tolv på kvällen, och ju mer tiden gick ju starkare blev värkarna.. Men än gjorde det inte ont. Men dom kom ganska regelbundet. Jag sa ingenting om vad som höll på att hända till någon där, inte ens till min man. (han blir nervös och får panik så lätt)
Vi hade ju kommit dit i varsin bil så jag satte mig i min bil och började köra hem. Men då började värkarna bli starkare, jag var tvungen att stanna på en busshållplats.. Ringde förlossningen och berättade om hur läget var och dom tyckte att vi skulle komma in.
Mannen var lite paff när jag ringde och sa att han får vända och komma och hämta mig på busshållplatsen. Han trodde bilen gått sönder, men fick lite eld i baken när jag förklarade att det var på gång.

Vi kom till förlossningen vid halvett på natten, och då började värkarna göra ont. Jag var öppen 7 cm. Klockan 01.03 kom första krystningsvärken och 01.12 var våran underbara trollunge (hårig dotter) ute.

Tyckte inte att utdrivningen var farlig alls (krystade två kommer), öppningsvärkarna gjorde mer ont, i ryggen..

Hann naturligtvis inte få ryggmärgsbedövning (som jag i mitt brev skrivit att jag absolut ville ha), lustgasen fungerade bra.

Fick 3 stygn. Och seriöst, jag hade läst här på FL att det skulle göra så jävla ont att göra nummer 1 och 2 och att till och med sittandet skulle vara så jobbigt i typ 2 veckor. Okej, det kändes lite första gången man gick på toaletten, men annars var det inte farligt alls. Avslaget är väl inte direkt fräscht men äsch ;P

Nu är jag medveten om att det inte går lika fort och smidigt för alla och att dom då har en värre bild av förlossningen, men ville bara dela med mig min story, att även om förstföderska så kan allt gå väldigt fort och smidigt.

Visst det gör ont, men för min del var det faktiskt inte så farligt. Trodde att jag skulle ligga och skrika som en stucken gris. Nu låg jag inte ens, födde henne stående. Och hade inte en tanke på att skrika, var så inne i lustgasen dom sista värkarna..

Texten blev lite rörig känner jag men ni hajjar nog..

Jag vill bara säga att personalen vet vad de gör, så när modet sviker har jag kunnat luta mig på barnmorskan som under båda mina förlossningar varit helt fantastisk.
Det är en stor tröst att ha så bra erfarenheter av förlossningspersonalen inför min tredje förlossning. Är inte alls orolig!

Tog åtta timmar och mitt bästa tips är att andas lugnt och metodiskt samt ta lustgas. Och kräv din rätt till det du vill ha.

När jag fick första barnet blev jag chockad av smärtan, tyckte det var fruktansvärt och ville aldrig mer föda. Jag trodde inte att en positiv förlossningsupplevele var möjlig och hatade när folk pratade om hur fantastiskt det var att föda.

MEN med andra barnet fick jag min fantastiska upplvelse! Just för att jag var rädd förberedde jag mig noga, sade till i förväg hur jag ville ha det, att jag ville ha epidural, hur jag hade det förra gången, vilket stöd jag behövde. Min sambo fick också förbereda sig med mig och vi gick profylaxkurs tillsammans - allt för att jag skulle känna mig tryggare.

Och det blev så bra! Barnmorskorna visste ju redan när jag kom in att jag var rädd och vilket stöd jag ville ha, och de var superfina och proffsiga! Jag fick en ryggbedövning och det var himmelriket! Det gjorde precis lika sjukt, helvetiskt ont men jag fick så bra stöd i att hantera det, plus lustgasen och bedövningen. Sedan kom lillungen ut och det var så fantastiskt att jag fortfarande gråter när jag ser förlossningar på tv. Fast nu för att jag är rörd och minns hur fint det var, inte för att jag är rädd!!

Så, förbered dig noga, ta allt stöd du kan få och lycka till!

TS - Hur gick din förlossning till slut?

Det är normalt att tänka på det som ska ske. Personligen så gjorde jag inte det, kanske mest för att ALLA frågade om jag var nervös. Blev så trött på att höra det tillslut. Ut kommer bebisen, oavsett vad som händer.

Dagarna efter bf (gick 1 vecka över) var de värsta, då gick man bara och väntade och väntade. Och folk frågade om jag kände något? VAD är det man ska känna?
På måndagen så tyckte jag att det rann lite väl mycket flytningar, så jag ringde och hörde. Gick ut och gick en timme ca, med binda på. Den blev inte så blöt som de tyckte att den skulle vara om det var vattnet så ja... jag la mig. Vid 03 så kan jag inte sova längre, börjar få ont och det kommer mer och mer regelbundet. 04 kommer min sambo upp och vi börjar räkna... vid 07 är det nere i 5-7 min mellan och vi ringer och kommer överns att vi ska avvakta 1timme. Men halv 8 så blir det 10min mellan. Hur det kändes? För mig så kändes det som att höfterna skulle sprängas. Och man koncentrerar sig på att andas tills smärtan går över.
Vi ringer vid 11 och berättar läget, och vi får åka in för att kolla läget. Efter att de mätt hjärtljudet på bebisen, ctg?, så går jag på toa och ser att det är lite lite rött i bindan. Har binda på mig för flytningar. Då får jag göra ett ultraljud och test för att se om det är fostervatten, enligt ul så var allt okej, det var vatten nog åt bebisen. Var öppen 1cm och så tog det ph och visst det var fostervatten. Så det var hål längre upp så jag läcker bara.

Kunde få stanna om jag ville, men jag ville inte. De tyckte jag skulle gå på ett center för att se om det kom igång, det kunde lika gärna gå på 1 timme som 3 dagar. Åkte och gick och tittade i affärer, käkade pizza och sen åkte vi hem. Duschade och försökte vila. Kl 21 så är det nere i 5-6 minuter mellan värkarna. Då åker vi in.... kommer till avdelningen 23 och får vänta i ett rum. Får lite mackor men är inte särskilt hungrig. Gör ont för att ligga så jag går mest, står när jag inte har ont, och går när värkarna kommer. Låg jag gjorde det ondare och jag kunde inte ställa mig upp. Höfterna sprängdes. Det var där jag hade smärtan.
De gör ingen gyn undersökning då vattnet gått, för infektionsrisk. Så har ingen aning om hur det ser ut. Får klyx för att tömma tarmen, är frivilligt men jag tackar gärna ja. Men det kommer inget då. Halv ett på natten så känner jag att jag verkligen behöver gå på toa... men det kommer inget. Jag vågar inte trycka heller, för det gör för ont (det har det gjort några veckor, så har alltid sett till att inte vara hård i magen). Efter tre försök så ringer jag och frågar efter mera klyx.. då var klockan ca 01. Min bm är upptagen i en annan förlossning, så de ber mig försöka vänta. de vill inte ge ngt klyx innan de gjort en gynundersökning och helst då med min bm. Efter bara två min efter de gått så kommer det igång och jag MÅSTE gå på toa. En annan bm kommer in och så får jag lägga mig i förlossningstolen för att de ska kunna göra gynundersökningen. Och jag är öppen 9cm och det är en ballong med fostervatten. Min bm kommer in strax efter de gjort undersökningen och så tar de hål på "ballongen" och trycker bort tappen så det blir total öppning.

04,04 föddes vår lilla dotter.

Det värsta under förlossningen var att de hela tiden sa "bara en gång till, krysta en gång till" ??? Skulle det vara över sen? Nej, det var ju inte bara en gång till, kanske under den värken men inte totalt. Och när min sambo sa det så sa jag åt honom att göra det själv.
Hade för korta eller svaga värkar så tillslut fick jag dropp för att förstärka/förlänga värken. DET var nog det värsta, att få nålen i handen. Då skrek jag verkligen. Men då ska jag tillägga att jag är nålrädd.
Höfterna sprängdes fortfarande, det och att det tröck så otroligt på ändtarmen, det var min smärta. Sen i sjävla ögonblicket då huvudet kom ut... det gjorde så j---a ont så jag trodde jag sprack hur mycket som helst. BM hade lagt varma handdukar för att mjuka upp där nere hela tiden, och det var så skönt.
Lillfia kom äntligen ut och sen väntade man på moderkakan. När den kom ut var det så skön känsla... obeskrivligt. Varmt och mjukt. Sen var jag ju orolig för sprutorna de skulle bedöva med för stygnen, för DET var jag säker på att det skulle bli. Men sprack ingenting.... lite sår fick jag, men jag sprack inte. Tack vare de varma omslagen.

När vår dotter låg på bröstet så undrade jag om vi kan skaffa en till snart. Och jag längtar fortfarande efter nästa gång.

Lite kuriosa... ca 2o min efter hon kom ut så gick vi tillbaka till det lilla rummet och min sambo håller och bär henne för första gången, så bajsar hon ner honom. Svart bäck ner över tröjan och byxorna... så det var bra att vi hade ombyte åt honom också. Hade fått tips om t-shirt för det kan bli svettigt för han, och byxor hade jag lagt i utifall han kom från jobb med jeans. Och tack och lov har vi bildbevis på det. Tog inte bild bara för det, utan för att få bild på stolt pappa. Såg då att det var något konstigt på tröjan och ah... hon bajsade. Gissa om vi alla skrattade.

Hej!

Mitt tips inför din förlossning är att läsa Gudrun Pascals bok om att föda samt läsa lite om Signekursen(som finns att skriva ut via nätet). Via dessa lärde jag mig den otroliga fördelen av att ha en målbild.Kan låta lite flummig men...

Min första förlossning tog 16 timmar och var ganska svår. Hela öppningsskedet gick som det ska men när jag var 10 cm öppen så kände jag inga krystvärkar. Barnmorskorna pumpade därför i mig massor med värkstimulerande dropp vilket gjorde mig okontrollerad. Jag hade aldrig chans att andas och ta tag i situationen. Min flicka låg med huvudet lite fel och jag var för trött för att orka få ut henne själv. Jag hade aldrig några krystvärkar och hjärtljuden gick ner. Jag hade en barnmorska på magen, och barnläkare och diverse annan personal i rummet när man bestämde att det behövdes en sugklocka för att få ut min tjej. Detta gjordes och min flicka var helt underbar! Men min upplevelse av förslossningen var inte positiv. Jag hade trott att jag skulle ha mer tid att reflektera över alla moment och detta var jag tvungen att prata igenom med min make innan min andra förlossning.

Mitt andra barn fick jag för exakt 6månader sedan,... hemma i sängen. *ler* Pga av min dåliga upplevelse av min första förlossning, kände jag att jag var tvungen att förbereda mig ännu mer för denna. Jag läste om Signekursen och försökte få min make att förstå mina känslor inför förlossningen. Jag försökte få honom att ha en målbild och pucha honom att vara mer aktiv inför denna förlossning.

Två veckor innan bf vaknade jag vid 06-tiden av att den liksom knäppte till i underlivet och det kändes som att jag blev blöt mellan benen. Jag gick på toaletten och då rann det ner genomskinlig vätska längs benen. Jag ringde förlossningen men de sa att det mest troligt inte var vattnet som hade gått. Jag skulle bara avvakta. Jag gick ut och gick en långpromenad på dagen och kl. 2030 kände jag att nu är det på gång. Jag och min man såg en film till ca 22.00 och gick då och lade oss(för att få sova några timmar innan förlossningen). Jag låg hela tiden och hade m¨ålbilden framför mig när värkarna kom och jag tyckte länge att : när ska det börja göra ordentligt ont?. Jag fick gå upp vid halv elva för att tömma tarmen och blev sittande på toaletten där värkarna började göra superhelvetiskt onda! Jag tog mig upp och ringde förlossningen som då tyckte att jag skulle avvakta...(?!) Då var det 2 min mellan värkarna. Kvinnan i luren tyckte att jag skulle ta en dusch men jag hamnade på toaletten igen... Efter ett tag ringdejag förlossningen igen och sa då till en annan kvinna att jag nu var tvungen komma in(det är 7mil till bb...) Jag ställde mig upp och kom bara till soffan där jag fick krystvärkar! Jag skrek till min man att ringa ambulansen och han trodde jag skojade. Jag tog mig till vårt sovrum och ambulanpersonalen hann vara hos oss fem minuter och tre krystvärkar innan vår lilla tjej kom! Och detta var hur underbart som helst! Den bästa förlossningen jag skulle ha kunnat önska mig! Hemmamiljön gjorde mig avslappnad och kontrollerad. Den sekunden jag var rädd var just innan jag skulle krysta ut henne, tänk om nåt skulle vara galet med henne?

Så här i efterhand så tror jag att man är så fruktansvärt ovetande om bb-miljön och vad som ska hända och i vilken ordning(trots allt man läst). Inget blir oftast som man tror. Jag tror att man ska försöka vara så öppen som möjligt för vad som kan hända, speciellt första gången man ska föda. Du ska bara veta att är du lyckligt lottad av att få riktiga krystvärkar, då vet du vad du ska göra. Det går inte att hålla emot. Lita på din egen kropp och lyssna till den. Låt inte rädslan och ovetskapen ta handen över ditt sinne. Försök hålla dig lugn(lätt att säga va...*ler*) och gör bara det du vill även om du planerat det på ett annat sätt. SÄtt inte för stor press på dig själv tex att inte ta smärtlindring(även om du har en svärmor som minsann klarat av sju förlossningar ute i skogen och utan smärtlindring!)

Lycka till!

Min andra flicka föddes 23.47. Det tog alltså ca 3timmar från första sammandragningen...

Ingen kan säga hur dina värkar kommer kännas, hur pass smärtsamma de kommer att vara. Det är olika från kvinna till kvinna, från förlossning till förlossning. Mkt beror på förloppet och hur man ser ut inuti kroppen.
Jag har fött 5 barn vaginalt. Min 2:a och 6:e förlossning var allra allra smärtsammast. Tänker inte gå in på hur ont jag haft eller hur det känts då det gjort som mest ont men kan iaf säga att som ondast gjorde det mellan 8-10 cm. Speciellt då livmodermunnen ska träs över barnets huvud där inne... och sedan själva utdrivning, då huvudet ska födas fram. För mig har de 2 stegen vart värst och jag hade helst låtit min karl ta över då. :P Men vet du, när det är klart och man får upp sitt varma lilla barn på sitt bröst, då blir man så lycklig och stolt att man klarade av det och att man äntligen får träffa sitt lilla mirakel.

Min första tog 36 timmar med värkar, avslutades med sugklocka pga hotande asfyxi. De andra har legat på 15-18 timmar allihopa med värkar.

Mitt bästa råd till dig, ANDAS, försök att slappna av... lite på att du klarar av det... för varje värk så är du ett steg närmre ditt barn. Och måla inte fan på väggen. Man vet aldrig hur en förlossning blir. Mina har vart väldigt olika smärtmässigt.

Lycka till! Och en sak till, hur ont det än gör så kan jag säga att jag gör gärna om det. :)

jag var som du ts otroligt radd och lyssnade pa alla skrackhistorer, vilket jag nu i efterhand tycker var bra for fy vad forvanad jag blev nar det verkligen inte blev sa dramatiskt och hemskt som jag byggt upp det till... jag lag verkligen och vantade pa allt hemskt som skulle handa, tom nar jag hade min lilla bebis pa brostet vantade jag... och anda hande allt som jag fasat for....jag fick megavarkar, valde tillslut att ta edan o jag blev klippt o sydd .......inget av detta var i stunden en hemsk upplevelse alls utan kandes helt naturligt.. det varsta var oron innan som du upplever nu....och d 2 forsta veckorna med ammningen for det min van kan gora ont om nagot haha....lycka till