Flicka med annolunda beteende
Hej!
Min bonusdotter har, enligt mig alltid varit lite udda. Jag kom in i hennes liv när hon precis fyllt sju år och jag reagerade direkt på hennes beteende. Hon var som sjuåring mer som en 4-åring till sättet- hon kändes väldigt omogen mentalt. Men samtidigt hon hade ett väldigt välutvecklat tal för sin ålder och talade liksom lillgammalt. Ofta var hon överaktiv och blev hyperaktiv vid förändringar.
Nu är hon 13 och jag uppfattar henne fortfarande avvikande. Hon har svårt för att klara rutiner gällande hygien och vi måste ständigt påminna om att duscha, borsta tänderna, ansiktet, byta kläder m.m. Hon har också en konstig "fobi": hon är rädd för en färg och kan inte äta något som har ens lilla antydning av denna färg.
Hon har svårt att ha vissa kläder på sig, allt måste sitta bekvämt och hon kan störa sig enormt om det sitter lite för tight eller liknande.
Hon har imponerande kunskaper gällande vissa saker som hon är intresserad av men står ofta annars helt handfallen inför helt vanliga saker som t ex att klä på sig kläder som är adekvata för rådande väder/situation. En sak som jag tycker är svår att förstå sig på är att hon inte verkar ha kontakt med sina känslor: hon gråter aldrig på riktigt, ibland faller det tårar men hon är helt tyst och verkar inte själv förstå varför hon gråter. Hon har till och med (lite chockad) frågat en gång när hon var yngre: "varför rinner det vatten ur ögonen".
Hon har aldrig haft många kompisar men det är först nu som jag märker att hon faktiskt har svårt för socialt samspel som är åldersadekvat. Hon har börjat bli lite utsatt i skolan där klasskompisar retar henne för att "hon är konstig". Hon har inte varit särskilt ledsen över detta men verkar tycka att det är förvånande och svårt att förstå varför de retas. Nu har hon skaffat många kompisar på internet och verkar nöjd med dessa. Hon bryr sig inte om vad andra tycker om henne, vill gärna gå och hålla mig eller sin pappa i handen på stan och liknande. Hon svårt för detta med gränser för det privata. Har kunnat gå lättklädd hemma fastän vi haft gäster hemma eller liknande utan att tycka att det är något konstigt. När vi säger till så verkar hon överraskad över att hon måste klä på sig.. Hon är över huvud taget inte intresserad av att följa modet, hon föredrar praktiska kläder och att inte använda smink och deodorant. Hon är mycket glömsk oorganiserad och har svårt att få t ex läxor gjorda. Om hon väl kommer igång så blir resultatet ofta väldigt bra men det tar tid.
Hon är alternativt helt tyst och "osynlig" när hon är hemma alternativt så är hon hyper-pratsam och pratar sönder en. Alltid om hennes egna intressen och verkar inte reagera på om den hon pratar med verkar ointresserad. Om man stoppar henne så fortsätter hon bara tills man sagt ifrån tre-fyra gånger.o Om hon t ex pratar om en bok så berättar hon så osammanhängande att det är omöjligt att hänga med och hon berättar om hela boken från början till slut.
Hmm... jag vet inte om jag har fått med allt.. det är mycket som jag upplever som annorlunda med bonusdottern. I och med att jag bara är bonusförälder så tycker jag det är svårt att veta hur jag ska handla.
Jag har pratat med min sambo och han håller med mig om att det är något som inte stämmer. Men han är rädd för att ta upp det med biomamman då hon bestämt hävdar att det inte är något fel på dottern och att man måste få vara som man är osv.. Hon tycker mest att dottern är lite speciell och att det bara är bra.
Jag tänker som så här: det borde vara viktigt att utreda vilka svårigheter flickan har så att hon kan få hjälp och stöttning i detta. Om inte annat så kan en diagnos vara bra för att öka förståelsen hos omgivningen, som det är nu så är det många som irriterar sig på henne och tycker hon är jobbig och ouppfostrad m.m. Diagnos är ju viktigt om man ska få hjälp. men samtidigt så blir jag osäker på hur mycekt jag ska lägga mig i. Jag ser ju att hon far illa men frågan är hur en ev. diagnos hjälper.