Vad tycker ni är jobbigt med bonusbarn?

Att det är svårt att veta när man ska "få" säga ifrån och enligt vilka regler man ska agera varje gång. Att man inte har något direkt band till dem. Tar det slut med pappan så skulle han logiskt sett kunna vägra att jag får träffa barnet. Känns riskabelt att älska ett barn då. Han påstår dock att han aldrig skulle göra så.

Jag hoppas att du inser att det inte är bonusen som är problemet här utan de vuxnas (din och pappans) brist på kommunikation.
Ni måste vara överrens om vad som ska gälla. Detta är lämpligt att man kommer överrens om INNAN man flyttar ihop.
Men, om man inte gjort det och det inte fungerar eller om det man bestämt inte fungerar, så är det ert ansvar som vuxna att se till att det fungerar. I slutändan är det ju hans pappas ansvar att se till att pojken plockar undand efter sig.
Om inte pappan tar sitt ansvar och står vid din sida och ni visar att ni är enade kommer han aldrig lyssna/respektera dig.

Jag har det överlag väldigt bra med mina bonusbarn. Men det som jag kan störa mig på är när det ser för jävligt ut på deras rum, de har inga fasta sysslor som de sköta hemma utan mer att man emellanåt ber dem tex tömma diskmaskinen eller liknande. Det enda de MÅSTE göra varje vecka är att städa sina rum och det har vi sagt är ok att göra när det passar dem från torsdag till söndag. Ändå är det ofta det inte blir gjort utan tjat och bråk. Det tycker jag är så förbannat irriterande, likaså när det grisas ner i köket och inte plockas undan. Ibland känns det som vårt hem är ett hotell och de är de enda gästerna. Man kan oxå tycka att när bonussonen har rummet intill tvättstugan kunde han lägga sin smutstvätt där istf på golvet och att bonusdottern som har tvättkorg på sitt rum kunde lägga sin smutstvätt där istf på golvet....... men icke....

Sen är det såna här småsaker som jag bara tycker är skönare när de inte är hos oss, som en sån simpel sak att tvättberget minskar dramatiskt, att man kan duscha utan att låsa o såna småsaker, det är lixom enklare allting.

JAg önskar att det var allt eller inget. Dvs att bonusen bodde hos oss på heltid eller inte alls. Livet hos mamman är helt annorlunda och där blir h*n bortklemad och behöver inte göra något hemma, får sova hela dagarna och mammans liv kretsar bara kring bonusen. Det hade varit enklare (för mig i alla fall) om h*n var hos oss hela tiden och var mer van vid vårt liv. H*n bor vv, och det tar ett par tr dagar att anpassa sig.
Jag inser så klart att det är jobbigast för bonusen, men nu var ju frågan vad JAG tycker är jobbigt

Jag tycker som den ovan. Antingen här jämt eller aldrig. Jag tror inte mitt bonusbarn är gjord för att leva VV. Psykiskt alltså. Speciellt då vi är rätt olika. Här behandlar vi inte barnet som en 3 åring. Vi vill att barnet ska sova i sin egen säng, (är 9 år) vi skär inte upp barnets mat. Vi låter tom barnet ta sin egen mat när vi äter. 

Inget,jag älskar mina bonusbarn har 3 stycken,dom är en del av sin pappa som jag älskar över allt annat så hur kan man inte älska hans barn?

Att få med en massa beteenden på köpet som kommer från barnets andra familj och som inte passar in hur vi vill ha det hemma hos oss tycker jag är lite jobbigt. Annars håller jag nog med TessaS i en kombination med LyckligtSlut. Att min sambo visserligen kan vara med på noterna när vi diskuterar regler och förhållningssätt men sen mesa ur och inte orka vara konsekvent när situationen väl uppstår, och jag inte vet hur mycket jag vare sig vill eller borde gå och och vara den stränga...

Jag tycker att allt runt och med dem är/var jobbigt. Den minsta lilla fjäder blev en hel häst med stall och allt när det gällde dem.

Finner inget positivt mer än att han leker bra med mitt och sambons gemensamma barn men det gör de flesta ungar så det är inget direkt unikt.

Jag har 2 bonusar och 2 egna barn.. jag har inga problem med den äldsta bonusen men den yngre är inte lätt kan jag säga...

han får utbrott på mig (bara) när hans pappa inte är här för minsta lilla som att jag inte ger honom svaret på läxan då är jag " elak som aldrig hjälper någon" och en lögnare när jag säger att svaret finns i boken....

Han har slagit min med saker och med händerna och bitit mig under sina ubrott de senaste 5 åren bla när jag varit gravid.

Han har kallat mig en gris som borde slaktas för att jag bad honom gå ut med soporna...

Han blir arg när jag inte blir glad så fort han säger förlåt... ursäkten brukar se ut så här " när kommer pappa hem? 17,30 svarar jag.... Vad är klockan? 17,15 svarar jag.... "förlåt"  Eh.... det funkar inte riktigt så...

han är lat och egocentrerad och jag blir så arg att när man är så stor som han inte kan hjälpa till lite utan vill ha allting serverat... han är aldrig försiktig med sina eller någon annans saker och tror att jag och hans pappa är en never ending källa med pengar som man bara kan ösa ur....

och mellan varven så kan han vara världens goaste kille, men jag har svårt att släppa in honom i mina känslor nu efter så många års mental misshandel som jag känner att det är...

suck....

Jag tycker det är jobbigt att de är uppfostrade på ett annat sätt än jag vill uppfostra min son. Det skiljer sig helt från hur jag är uppväxt och uppfostrad.
Eftersom jag inte är förälder har jag inte så mycket att säga till om, samtidigt som jag måste leva med det... i det... omkring det.

Och det faktum att det aldrig är VI som bestämmer och planerar utan att allt vi gör och planerar måste gå via min mans ex... vilket innebär att vi ofta måste planera om i sista minuten. Fast just det har ju inte med barnen att göra.