Hej Nattis,
vi är många som liksom ni har fått det nedslående beskedet att våra ägg inte duger. När läkaren berättade för oss at vi inte kan bli gravida på egen hand, så grät jag i 3 dagar. Sedan grät jag lite till under några veckors tid. Det var jobbigt när vi i så många år har försökt, levt på hoppet, och varje graviditet var ett lyckorus som sedan slogs ner av missfall. Vänner, släktingar, arbetskollegor runtomkring får barn som är underbara och älskade... men inte vi...
Samma dag som vi fick besked frågade läkaren om hon skulle sätta upp oss för kö till äggdonation eftersom kötiden är så lång och de tär bäst att sätta upp sig i kölistan så fort som möjligt. Utan att tveka en sekund sa vi båda ja. När vi sedan kom hem letade vi upp all information vi kunde om äggdonation och adoption. Internet är en oändlig källa av information...
Vi kom fram till att det inte spelar oss någon roll om det inte är "våra gener" eftersom vi tror på att vi kan ge ett barn all kärlek och omsorg som det behöver för att växa upp till en underbar individ. Känslobanden mellan barn och förälder kommer från hur man växer ihop tillsammans, inte om man har samma DNA.
Och nu ser vi mer fram emot det med spänning, eftersom vi ju faktiskt inte vet vilka gener som kommer med ett donerat ägg... kanske får den med sig en annorlunda skönhet, intelligens, konstnärlighet, eller någon annan egenskap som inte kommer från oss och det kommer alltid finnas ett litet mysterie i var barnet har fått detta från...
För oss var det viktigt att prata om alla för- och nackdelar med en donation, men vi såg inte egentligen några nackdelar med det. Vi har också berättat för nära släktingar och nära vänner att vi har bestämt oss för äggdonation. Då vet de att vi kämpar, de slipper ställa dumma frågor, och jag kan vara som vanligt utan att dölja denna känslomässiga berg-och dalbana som hormonbehandlingen och förväntningarna som äggdonationen innebär.
Lycka till med ert samtal nästa vecka!
PS vi står i kö i Sverige men orkar inte vänta 2-3 år i kö, så vi har kört igång med en klinik utomlands där det inte är någon kötid. Om det inte funkar där, så har vi fortfarande vårt försök i Sverige om 2-3 år. Men det ska man nog inte säga till den svenska vården... :o)
