Maktlös förälder åt 19-åring som håller på att förstöra sitt liv, LÅNGT!

Kattis B, sorry att jag inte svarat, har inte varit markerat som om det kom ett svar här inne...konstigt nog...

Iaf, detta med släkten funkar inte riktigt, jag har ganska dåligt förhållande till min släkt och det finns ingen som kan eller vill ta detta ansvar tror jag.

Soc säger ju själva att de kontaktar banken och får då inte bara det aktuella beståndet utan även senaste bankhändelserna. Dessutom är det ju fonder som man ju får skatta på vinsten på, vill helst inte hålla på och flytta runt dem.
Fel eller inte, jag vill inte medverka till att min dotter skall måsta börja leva på socialbidrag, hon har ju inte ens lagt manken till att söka jobb på allvar! Socialbidrag är väl ändå till för dem som inte kan försörja sig trots att de försökt till 300 %. HJÄLP från socialen däremot, med samtalskontakt och / eller vägledning är ngt annat. Kan inte med gott samvete låta henne få bidrag om hon dessutom har pengar, det omkullkastar alla mina egna principer.

Dottern har en blogg och för ngn dag sedan skrev hon ett ganska ångerfullt inlägg, där hon bad om förlåtelse mot dem hon sårat, och att hon skall försöka bevisa sin trovärdighet utan att "förlora striden" och tappa sig själv. Däremot har vi ännu inte haft ngn telefonkontakt annat än sms där hon frågat efter en bok vi har hemma som hon skulle lämna igen.

Okej. Kan inte klandra dig för det. Mycket hederligt av dig, måste jag säga. :)
Men som du sa, be dem om hjälp i övrigt. Funkar nog.
Jaja, hoppas allt löser sig för det. Och det gör det. I slutänden. Jag lovar.
Kram!

hur går det ts?

Tackar som frågar...

Ja...dottern har fått en andra chans hos sin pappa och har bott där senaste två veckorna. Det känns givetvis bättre än att hon ska drälla runt och bo gratis hos folk. Enligt honom går det ganska bra. De har hästar och hon får stiga upp med dem varje morgon och hjälpa till med hästarna samt bena av lite hushållsemsysslor varje dag. Inget rännande varje kväll men visst får hon umgås med vänner och har hon andra åtaganden så är inte jobben hemma lika viktiga. Det viktiga är att hon sysselsätter sig med något.
Hon / vi väntar på att Socialförv. skall ge henne / oss en tid att få träffa en stödperson att prata med. Detta är ngt hon vill och ärligt talat har jag svårt att se våra bråk och diskussioner som annat än just meningsskiljaktigheter mellan tonåring och förälder och jag känner mig lite sviken att hon anser att det är VI som behöver samtalsstöd, jag är ju ändå den som alltid försökt ställa upp, måhända min fostran varit hård på ytan, men mjuk om man skrapar på ytan. Hennes pappa har alltid gjort det lätt för sig genom att släppa ifr sig ansvaret direkt det varit problem och nu är det jag som ska vända upp och ner på mitt liv inför en främmande människa. Men..hon menar att de två inte grälar, det gör vi, och jag tror att hon tagit illa vid sig ettpar tillfällen och givetvis vill jag också att det skall benas ut, så om det underlättar med en tredje part så...

Hon går nåt som heter Arbetscoach nu, där de skall hjälpa henne hitta ngn praktikplats eller liknande, och hon har uppkörning på fredag. Så jag tror och hoppas att det går åt rätt håll men det gör ont att jag inte träffat henne på snart en månad.

Jag kan nog tycka att du är ganska hård, men tror att det är både bra och dåligt.

Hon verkar vara ganska ömtålig och hon mår säkert lika dåligt av allt det negativa i er relation som du gör. Jag tror personligen att allt för mycket krav kan verka kontraproduktivt. Jag kan förstå att du tycker det är frustrerande att det känns som hon dräller omkring utan att göra något vettigt, men jag vet inte om högt ställda krav kommer hjälpa.

Det var tre år sen jag var lika gammal som din dotter och även om hon och jag inte verkar vara speciellt lika så bråkade vi hemma rätt mycket under tonåren också. Min upplevelse är sån att det inte var förrän mina föräldrar behandlade mig som att jag var en färdiguppfostrad människa som det började lugna sig lite. Det var ganska skönt att bli behandlad som att jag var en inneboende.

Hon är 19 år, och jag tror faktiskt att det är för sent att försöka uppfostra henne. Hur omoget du än tycker att hon beter sig så är hon vuxen.
Om hon sover till kl12, vad spelar det för roll? (Idag gick inte jag upp förrän kl17 och då har jag ändå lyckats sköta både jobb och universitetsstudier.)
Jag tycker inte heller egentligen att det är hennes uppgift att hämta på dagis. Det är ditt barn och således din uppgift. Om hon erbjuder sig eller kan tänka sig att göra det när det verkligen är akut är en annan sak. Jag menar inte att kritisera dig alltför mycket, jag tycker att du verkar vara en bra mamma, jag har bara varit med om att det är så vanligt att föräldrar inte inser att deras barn har blivit vuxna.

Har ni pratat om hur hon skulle vilja att det såg ut hemma? Hur hon skulle vilja ha det? Är det så att hon faktiskt tycker det är bra att du är på henne om att gå upp på morgonarna? Kanske skulle gå att genomföra en del av hennes önskemål på prov och se om hon lyckas sköta sig hyfsat ändå?

Förresten, Ungdomsmottagningen har kuratorer. Går själv hos en sådan och hon har verkligen hjälpt mig mycket, både i mina personliga problem och med kontakten med mina föräldrar. Kanske det skulle vara något? De är ju oftast väldigt duktiga på problematik som kan dyka upp i tonåren.
Jag tycker också som någon sagt, att du kanske ska fundera på att leta upp någon att prata med för din egen räkning. Det kan inte vara enkelt att ha en tonåring som suger all energi ur en och jag tror faktiskt det skulle kunna hjälpa er båda att få lite perspektiv på saker och ting. Kanske hjälpa dig att lättare se din dotters positiva sidor? Jag har inte sett dig nämna några sådana, och jag tror faktiskt att din dotter kan känna av det.

Förlåt om du känner dig anklagad eller så, försöker bara komma med konstruktiva förslag.

Tack för din åsikt, jag värdesätter ärlighet så man behöver inte trippa på tå i sina svar och det är intressant att höra olika vinklar.
Ja, jag kanske är / har varit en ?hård? förälder om man med hård menar att ha sina principer som egentligen endast är till för att forma ett barn till en självständig individ som vågar stå för sina åsikter, vara sig själv, ?göra rätt för sig?, rösta var fjärde år mm mm. Bry sig om sina nästa och inte vara fördomsfull mot ngn folkgrupp, religion eller sexuella läggning.
Jag har alltid varit kärleksfull, noga med kramar och pussar, även om det kanske varit en öm punkt sista åren, kan nog känna att jag kunnat kosta på mig en varm kram lite oftare.
Däremot har jag mycket svårt att tänka mig att låta damen bete sig hur hon vill i vårt hem. Jag hade inte haft problem med att hon sov till 12 då och då om hon sedan inte fräste när man bad henne köpa en liter mjölk eller ännu hellre, erbjöd sig att göra det. Hade inte haft problem med att fixa middag varje dag eller tvätta hennes kläder om hon erbjöd sig att diska upp eller dammsuga. Ser heller inte det felaktiga att tycka att det är självklart att man hämtar sin lillebror tidigare från dagis en dag i veckan när det enda dagarna går ut på är att umgås med polare på heltid. Du tycker man skall behandla henne som en inneboende, men en inneboende slänger väl inte skitiga kläder omkring sig, lämnar disk framme eller handdukar på golvet på toaletten? Då är man inte långvarig som hyresgäst!
Dessutom vill jag ju förstås inte att hon skall vara utan en krona på fickan så jag försöker ge henne fickpengar men kräver också att hon ska kunna redovisa var de gått, just för att hon provat hasch tidigare och jag vill veta att pengarna inte går till sånt. Desto större anledning att kräva mer av henne på markservicen anser jag.

I alla fall så klarade hon teorin i fredags, jag är jättestolt över henne och vi har träffats, kramats och jag förklarade hur gärna jag vill att hon kommer och bor hos oss ettpar dagar. Det är ingen dålig lösning att hon bor mer hos sin pappa nu, och han har faktiskt hjälpt henne att skärpa upp sig enormt, så det känns bra. Samtalsstödet hon efterfrågat hos soc verkar dra ut på tiden. Tack för tipset om ungdomsmott, skall nämna det för henne.
Däremot tycker jag det känns konstigt att vi inte ens skall kunna tillbringa några dagar under samma tak, samtalsstöd eller inte, vi är ju ändå mor och dotter trots allt och jag älskar henne över allt annat och hon ville också komma och bo hos oss under denna vecka eller nästa.

Jag tycker inte att du ska känna dig kränkt över att hon vill att ni båda ska gå till samtalen. Det handlar ju om att hon har en vilja att er kommunikation ska bli bättre!

Även om det ur din synvinkel handlar om meningsskiljaktigheter som förälder-barn har så kanske inte hon ser det så. Och det är väl alltid bra att ni får bättre kommunikation, då kanske meningsskiljaktigheterna inte behöver bli bråk utan istället givande diskussioner?

Är det inte väldigt positivt att hon vill att ni ska få en bättre relation och är redo att aktivt jobba för det?

Hoppas att det inte drar ut så mycket längre nu!

Nej, kränkt är nog ett för starkt ord, snarare kanske att jag tar åt mig lite men självklart vill jag också gå i samtalsstöd om det leder till något bra. Dock är vi på riktigt grön kvist just nu och jag ser fram emot en riktigt mysig helg hela familjen. Tror hon ser fram emot det också.
Dock har hon problem hon vill prata med ngn om, i första hand ensam. Hon säger att hon grubblar och ältar, känner sig tungsint och vemodig. Jag är rädd att det är en depression och vill att hon ska träffa ett proffs som kan hjälpa henne så jag kontaktade när-psykiatrin och tjatade mig till att en kvinna där ringde henne och idag skall hon dit och fylla i lite papper som skall vara ett underlag för att se om hon är lämplig för samtalsterapi på vuxen-psyk.

Jag tror att din dotter kommer att ha glädje av samtalsterapi. Jag tycker att det är moget av henne att kunna uttrycka att hon vill ha hjälp utifrån, att hon kan säga att hon vill gå och tala med någon ensam, att hon kan beskriva vad hennes problem är; att hon känner sig tungsint och vemodig, att hon grubblar och ältar. Det är en jättebra start! Var glad att hon kan uttrycka det och att hon delar det med dig!

Självskadebeteende är inte ovanligt som ett sätt att dämpa ångest när man upplever inget annat sätt finns att tillgå. Jag anar att din dotter burit mycket av sina känslor inom sig och sedan agerar ut dem mot sig själv. Det låter som att din dotter har en bristande självkänsla. Att ha svårt att uttrycka sina åsikter, att vilja bli "ledd", att utöva självskadebeteende tyder på det.

Du skriver att du varit hård i din uppfostran. Hur har ni hanterat "negativa" känslor i er familj? Finns det utrymme att vara ledsen, arg, liten och sårbar? Om det är svårt att se, så fundera över hur du själv fungerar. Du skriver att du har svårt att prata om dina problem irl. Visar du själv att du är ledsen utåt? Är det ok för dig att tala om att du är ledsen eller är det väldigt laddat för dig? Jag menar inte att du ska tänka på dessa saker för att upptäcka vad du "gjort för fel" ! Det som är gjort är gjort och du har säkert gjort det absolut bästa du kunnat med de förutsättningar du haft. Men det är aldrig för sent att utveckla sig själv och sina relationer. Du kan inte längre uppfostra din dotter, hon är vuxen nu. Men ni kanske kan hitta varandra på ett nytt sätt och skapa en varm vuxen relation till varandra.

Jag tycker inte att du har för hårda ramar för din dotter vad gäller markservice och övrigt när hon bor hemma och är arbetslös. Men det känns som att ni skulle behöva omvärdera er relation lite grann. Just nu låter det som att hon är väldigt liten och du är väldigt mycket mamma i er relation. Hon är trots allt vuxen, även om hon kanske ibland beter sig väldigt omoget. Det innebär inte att du ska sluta vara engagerad, men kanske lämna vissa saker mer upp till henne. Vad händer om du slutar pusha henne att gå till arbetsförmedlingen t.ex?

Jag har ett boktips - jesper juuls "ditt kompetenta barn" som har ett avsnitt om tonårsföräldrar som är tänkvärt i er situation. Läs gärna hela boken, den handlar mycket om hur man bygger självkänsla och kan säkert bidra till en del nya insikter.
Kostar 30 kr ungefär i pocket på lycknis.se. För mig har den varit väldigt värdefull att läsa då jag funderat över min och min egen mammas relation. Återigen menar jag inte att du ska läsa den för att upptäcka var som gick fel, utan för att kanske få en hjälp att förstå och för att kunna ta avsprång mot en bättre relation i framtiden. Lycka till!

Tack för ditt väldigt givande svar och förlåt mitt SENA svar, har varit mkt att stå i.

Javisst, det är ett tecken på mognad att vilja reda ut saker och ting, och det är ingenting jag är främmande för. Det kanske lät som om jag slår helt bakut mot detta i tidigare inlägg men det gör jag inte.
Själv har jag en brokig historia bakom mig, vill inte gå in på detaljer men har haft en knagglig livs-stig bakåt sett, min barndom har satt spår i mig som jag fått hjälp med att reda ut på senare år och har alltså själv erfarenhet av psykvården. I mitt fall hjälpte det att få mig att se saker på ett annat sätt och det i kombo med litteratur har fått mig att må bättre. Kanhända min dotter är lagd åt samma grubblande håll som jag själv "var", eller kanske är utan att jag vågar erkänna det? Just negativa känslor, eller visa sårbarhet öht, är känsligt för mig och jag vill gärna reda ut sånt "på egen hand". Visar hellre frustration och ilska utåt än sårbarhet och ledsamhet. Tror också att vi faktiskt är väldigt lika varann, jag och dottern, och att det kan vara just det som är en del av problemet. Vill inte att hon ska gå på samma tabbar som jag!

Du har nog rätt i att vi måste omvärdera vår relation, jag kanske mer måste se henne som en vuxen individ som måste få göra sina egna erfarenheter, och där jag kanske inte alltid måste lägga in ett varnande ord eller en förmaning i allt hon vill göra eller säga. Hon å andra sidan måste kanske börja se mig mer som en människa som vill väl och som kanske också har känslor, ngn man kan diskutera och argumentera vuxet och lugnt med, istället för en gnatkärring man bara ska störa sig på hela tiden.

Tack för ditt boktips, det lät mycket intressant. Och tack återigen för ett givande och i mina ögon varmt och välvilligt inlägg.

Dags för en uppdatering kanske.
Jag och min dotter har nu inte haft kontakt på en vecka. Hon bor nu i huvudsak hos sin pappa och det kanske var en bra lösning för tillfället då vi ju har haft lätt att komma i konflikt sista tiden, dessutom har hon en praktikplats nära dem. Dock har vi haft nästan daglig kontakt på telefon, och jag har försökt att undvika tjat och tjafs in i det längsta även om jag påpekat att hon bör vaccinera sig, kolla sina handleder som hon haft ont i, tänka på att sluta röka mm mm?visst har jag sörjt att det är som det är och vi inte verkar kunna bo under samma tak längre tid men har ändå tänkt att vi har iaf kontakt och är inte ovänner.
Bjöd med henne på bio förra veckan och passade då på att fråga om hon inte tänkt komma nån helg och bo hos oss? Hon svarade ett svävande JA, visst kan jag komma, men ändock ett JA. Blev glad och förberedde god middag och att vi skulle försöka umgås och ha trevligt för en gångs skull.
Ringer då på torsdagen för att kolla när hon kommer på fredag och får då till svar att NEJ, jag ska till farmor o farfar på fredag. Ahaaa, men du skulle ju komma förbi oss, det är 3 veckor sedan du var förbi?? Så gör man ju inte! Behöll dock lugnet och frågade om hon inte kunde nöja sig med en natt där och komma till oss lördagen och får då ett snäsigt "Ja men jag kommer väl då", sur som ättika varpå jag frågar om hon inte vill träffa mig, min man och hennes bröder NÅN gång? Ja, hon hade ju sagt tidigare att hon vill inte vara hos oss så ofta nuförtiden, säger hon. Det kändes som en kniv i hjärtat men än värre var hennes nonchalans och likgiltighet, att hon pratade mitt ibland folk, både vänner och pappan med flickvän. Jag blev väldigt lessen och grät, och sen kom den sista meningen som jag själv kände blev för mycket: "Hatar du mig så mycket att du inte ens vill komma förbi oss NÅN gång?" och då slängde hon på luren. Sedan dess har vi inte haft kontakt men jag känner att det är HON som skall komma till mig denna gång. Har hjälpt henne så mycket, med körkortet, har avsatt flera timmar av min arbetstid till att få en kontakt på närpsykiatrin som hon kan få träffa, alltid bistått henne med pengar om det är nåt vettigt hon behöver, mm mm?och sist men inte minst alltid velat att hon ska bo hos oss, men med vissa förpliktelser,
Har inte jag rätt att ställa lite krav på henne nu om vår relation skall fungera? Hon fyller 20 nästa år! Jag ältar om igen vad jag gjort för fel, det är som att jag nånstans måste ha gjort fel när det blivit såhär. Har försökt fråga om det är min mammaroll som på något sätt gjort henne ledsen eller i behov av kontakt på psykiatrin men jag får mest svävande svar och oftast att "Jag vet inte varför jag mår som jag mår" Eller är det "bara" så enkelt att saker och ting är slappare borta hos pappan, han jobbar typ dygnet runt och har dålig koll på vad hon pysslar med under kvällarna, det röks obehindrat och dessutom har han köpt en bil åt henne som de håller på att ställa i ordning.
Behöver lite stöd i detta, ngn annan som blivit sviken av sin tonåring och känner att NEJ, nu får sonen eller dottern komma till MIG i stället, för jag har gett, gett och gett och får bara nonchalans tillbaka?.