När lär sig barn könsroller?

Det är inte genetiskt att leka med olika leksaker, däremot att leka på olika sätt. Flickors lekar är ofta omhändertagande medan pojkars mer destruktiva, generellt sett.

Min mamma gjorde ett experiment med mig och min bror när vi var små:

Min bror fick ponnyhästar att leka med, och de körde och krockade han med och parkerade dem som om de vorit fordon.

Jag fick bilar, men jag lekte mamma, pappa , barn med dem och ordnade ett hem åt bilfamiljen och bäddade ner dem när de skulle sova.

Så kan det va :)

Men man är väl inte automatiskt könsneutral för att man inte är hetrosexuell?
På vilket sett tänker du att det är annorlunda för att ni är två mammor? Kanske har man mer öppen attityd när man själv lever utanför normen om man nu kan kalla det att vara utanför normen att vara två mammor? Vore jätteintressant att höra hur du resonerar kring det. Jag tycker att det är jättesvårt att ha ett genusperspektiv på allt i vardagen. Vid direkt "uppfostran" tänker jag mig ofta för och försöker vara självkritisk och reflekterande över hur jag talar och agerar mot barnen, men sen i restan av vardagen, det är ju så lätt att falla in i könsrollsmönster själv -jag sorterar och fixar med barnens kläder, jag lagar mat oftare än pappa jag städar oftare än pappa. Där är det mycket svårare. Om man är två mammor är klart att man visar barnen att mammor kan göra allt -med det gör ju ensamstående också. Men på vilket sätt kan man då lära barnen att män också kan allt. Här hemma har vi ju åtmistone förutsättnignarna att visa både på en mamma och pappa, men sen blir det inte alls lika genusgenomtänkt som man vill alltid....alltså har man bara sig själv att skylla...

Haha! Det är en sak jag tycker är schysst med Pixars film Bilar. Den visar bilar som vilka personer som helst, och bonusen som nästan uteslutande leker med bilar leker lika ofta relationslekar med dem som han tävlar och krockar med dem. =)

Generellt verkar det vara så att de barn som leker mycket med dockor och typiskt "flickiga" lekar även söker sig till vårdyrken. Min halvbror är ett exempel. Han lekte med dockor som liten, på helt frivillig basis, och idag jobbar han inom vården.

Behöver inte vara så men verkar ju inte otroligt att om man leker "omvårdande" så blir det en naturlig grej även i vuxen ålder.

TS. Jag skulle också få ett tokbryt på min pappa om han sa så till min son eller dotter. Våra barn går inte på dagis ännu (han 3,5 hon 1,5) så än så länge så är det vi föräldrar som har mest inflytande på barnens synsätt. Har själv arbetat på dagis och är väldigt förtjust i genusperspektiv, som ju självklart inte handlar om att FÅ pojkar att leka med dockor och flickor med bilar utan att påvisa att det är helt okej att leka med det man tycker om utan att stämpla det som pojk eller flicksaker. Försöker ha kläder i alla möjliga färger till bägge barnen men börjar bli kräkless på allt rosa. När vi fick sonen så fick vi mycket kläder i present och det var allt från svart till rött till rosa till grönt. Men när dottern kom så var det ca 75% rosa.
Barnen delar nu rum och där finns dockor, bilar, hästar, böcker och gossedjur om vart annat. Och ingenting är uppdelat efter kön utan kanske mer efter ålder.

Nu i sommar när det varit kepsväder så har ungarna själva fått bestämma vilken keps de ska ha och dottern väljer uteslutande en mörkblå "gubbkeps" från HM och sonen varvar mellan en röd disneykeps och en babyrosa med en broderad häst på.

Kan inte se att de någon gång (än så länge) väljer leksaker eller kläder efter de gängse könsnormerna.

Kan tillägga att som barn så var min favoritfärg rosa och jag älskade att gå i min turkosa klänning som jag ärvt efter mamma. Sedan har kläd och färgtycke varierat genom åren. I gymnasiet så var det mycket hippiestuk med flätade bälten och virkade västar och nu när jag är 31 så uppfattar många mig som det typiske hårdrockaren med svarta eller mörkblå byxor, jeansjacka eller skinrock. Långhårig och skäggig (jag är pappa alltså hehehe)

När jag jobbade på dagis så var det många barn som var förbryllade över att jag var kille och hade långt hår för det har ju "bara tjejer" tills jag påpekade att de flesta kvinnliga dagisfröknarna var kortklippta.

När de föds. Eller ännu tidigare.

Grannens flicka sade när hon var tre år "Jag vill inte spela fotboll, det är bara för pojkar" . Så hemskt.. Jag gör mitt bästa för att hjälpa henne förstå att det inte finns något sådant som att "det är bara för pojkar eller flickor".

Förmodligen mer eller mindre redan från början. Jag har själv haft en ganska könsneutral uppväxt, tror jag, och tycker absolut inte att pojkar och flickor "måste" leka på vissa sätt eller olika. Jag hade en rosa prinsessperiod som barn, men även en rätt lång period då jag ville bli stuntman och ägnade många timmar åt att öva mig i den konsten

Min son hade många olika sorters leksaker men ville BARA hålla på med bilarna, alltså verkligen bara. I början gjorde det mig bekymrade och jag försökte hela tiden lyfta fram andra grejor, men han var så uppenbart ointresserad att jag efter en tid istället bestämde mig för att helt enkelt låta honom göra det han ville och inte försöka tvinga på honom andra grejor i någon slags jämlikhetspanik. Så vi lät honom vara pojk-pojke och köpte bilar till honom, det var det enda han blev glad för. Nu är han tre och ett halvt år och fordonsvurmen är slut - nu är det bara bokstäver som gäller. (Och jag har sett att han kör dockvagn på dagis )

Jag tycker att det viktiga är, snarare än vad barnen väljer att leka med eller vilka färger de har på sig, att man är lite vaksam på sin egen attityd och förutfattade meningar. Att man inte säger "njaaa" om sonen vill dansa balett eller dottern säger att hon gillar traktorer och vill bli bonde. Att man inte BARA säger "oj vad stark du är" till pojkar och "å vad fin du är" till flickor. Jag tycker det är lite tramsigt när man gör en jättegrej av det här med färger på kläder och sånt.

Intressant diskussion.
Jag har tvillingar. Flicka och pojke. Allt lika. Ingen förstärkning åt nått håll. Vad vi vet i allafall.
Jag har 3 pojkar innan hon kom också. Så hon har inte mycket flickiga saker, varken i klädväg eller leksaksväg.

Men likförbannat så märktes en tydliga skillnad i beteendet,
Detta märktes vid 6 månader. Om vi föräldrar påverkat, hur har vi kunnat göra det?

Klart det finns skillnader i temprament, och att de är individuellt olika, men ändå väldigt facinerande att få möjlighet att se som tvillingmamma.

Tror att forskningen om genus/kön skulle ta ett kliv framåt om de studerade olikkönade tvillingar faktiskt.

Alla barn är olika!! Har två av samma kön (ej tvillingar) och de är så olika man kan vara (humör, intressen..). Så det är inte konstigt att dina tvillingar visar sig ha olika personligheter.

Jag tror det är omöjligt att säga att man behandlat två barn likadant och att eventuella skillnader därför måste vara genetiska (och i det här fallet kopplade till barnens biologiska kön). Och även om ni nu skulle ha lyckats med att behandla era två barn precis lika så påverkas de av hela sin omgivning så det är omöjligt att säga vad som är arv och vad som är mijlö..

Klart barnen lär sig könsroller snabbt, de behandlas ju olika från dag 1 så konstigt vore annars.

Jag tycker vi än så länge lyckas rätt bra med att ha en könsneutral dotter vad gäller hennes intressen. Hon är 15 månader och älskar: Böcker, att trumma, bilar och traktorer, teletubbies, pingu, dockor och djur (speciellt hundar) samt att springa runt som ett yrväder och klättra upp på allt som går att klättra på. Dvs inget är speciellt könsbundet för hennes del alls, och det är jättehärligt att se hur hon verkligen väljer utifrån vad hon VILL leka med, inte vad hon tror att hon borde leka med. Jag hoppas det kan hålla i sig, men tyvärr kommer det väll ändras när hon blir äldre...