Ska gå tillbaka till jobbet om ca en månad. Pappa kommer då vara hemma med vår dotter. Till saken hör att jag helt plötsligt blivit jättenojjig över detta! Dels kommer det bli en jättesvår omställning för mig - har aldrig varit utan dottern mer än max två tre timmar på en dag. Sen blir jag försås lite orolig hur det ska gå. Är detta normalt?? Någon mer som varit i samma sits? Vore skönt att höra hur det gått för er i sådana fall.
Förstår att det kan kännas jobbigt för dig, men det är nog jobbigare för dig än för dottern :) Hon får möjlighet att vara mer med sin pappa, samtidigt som hon fortfarande kommer att vara med dig när du inte jobbar.
Jag kände lite som du, hade knappt varit ifrån dottern alls innan jag började jobba. Men samtidigt var jag såå trött på att vara hemma (inget hemmafrumaterial;), så såg fram att komma tillbaka till jobbet och få träffa kollegerna igen.
Vi hade en jättetydlig hejdå-ritual när jag gick, och första tre månaderna jag jobbade jobbade jag 60% och trappade upp långsamt första veckan. Hon blev inte alls ledsen när jag gick, utan vinkar fortfarande glatt när jag går till jobbet. Men hon blir jätteglad när jag kommer hem, och jag med :D Tydligaste skillnaden blev att hon sov mycket bättre på nätterna, och att jag verkligen uppskattade henne och var mer fokuserad på henne när jag kom hem från jobbet. Hennes pappa trivs dessutom bättre med att vara hemma än vad jag gjorde :)
Så jag hade inte behövt vara så orolig. Däremot är jag glad att jag har den ekonomiska möjligheten att jobba deltid, så att jag inte är borta så länge varje dag.
det blir ju en stor omställning. Men jag var superless på att vara hemmamamma, medan min sambo såg fram emot att vara borta från jobbet ett tag. VI överlappade rätt mycket under sommaren så då vande sig vår son med att var med oss bägge så det blev inte så dramatiskt för honom med omställningen. Snarare jobbigare för mig. Men tidigare var jag jämt trött och grining efter en hel dag med honom ensam. Nu ser jag fram emot att få träffa honom varje kväll och tycker det är supermysigt allting. Även när han protesterar vid middagsätandet och gråter för att han itne får leka med elluttaget....haha.
Om du tror att det blir jobbigt så ta denna sista månad och var borta några längre stunder så ert barn får vänja sig vid att avra ensam med pappan lite successivt. Det kommer antagligen fungera superbra! Sen är det alltid lite jobbigt för egot när man själv inte är favoritförälderns längre :) men det är ju det bästa för barnet att få starka band till bägge föräldrarna tror jag, så den biten är bara att svälja.
Tack för era inlägg!
Jag känner också att jag jättegärna vill börja jobba igen, jag känner mig också trött på att vara hemma och inte träffa några vuxna människor.
Känner så väl igen mig i att man blir trött och irriterad efter en hel dag även om dottern är världens underbaraste!
Rosa30 intressant att din dotter började sova bättre för vår sover också lite oroligt kan ju hoppas på att det blir bättre för oss också.
Pojkens - det där med egot är ju också intressant visst vill man vara den viktigaste, men självklart vill jag att dottern och pappa ska ha en nära relation också :)
För oss gick det jättebra, bonus var att maken dessutom förstod att man inte hinner med så mycket när man är hemma med barn så när han hade varit hemma en månad så föreslog han att vi skulle fixa städhjälp... (jag hatar att städa).
För mig var det jätteskönt att gå till jobbet, kunde äta lunch i lugn och ro, kunna gå på toaletten utan att vara rädd för att sonen river ner något eller klättrar upp någonstans. Få lite intellektuella utmaningar.
Det som förvånade oss dock var att när sonen var ca 15 månader så blev han jättemammig. Då hade han visserligen börjat på dagis, men vi trodde inte att han skulle ha någon sådan period eftersom vi hade varit hemma så mycket båda två, men det blev så i alla fall.