Finns det någon bra förklaring/definition på vad maskrosbarn är för något egentligen?
Är maskrosbarn alltid positivt eller finns det baksidor för dem också? Mår de toppen egentligen eller har de men efter det de har varit med om?
Hur tänker ni?
Det är dom som haft en svår uppväxt och väljer att ta sig fram i tillvaron
I stället för att bli slödder
För mig är maskrosbarn sådana barn som har klarat av en mycket jobbig uppväxt bättre än andra. Tex författaren till pojken som kallades det.
sv.wikipedia.org/wiki/Maskrosbarn
Tycker det stämmer rätt bra med vad andra här skrivit.
Läste en bok för några år sedan om maskrosbarn. Minns tyvärr inte titeln, men det var ett antal djupintervjuer av personer som klarast sig bra i livet, trots en svår start och dåliga odds. Gemensam faktor för samtliga dessa var att de alla haft en eller flera, utomstående vuxna som i delar eller hela livet utgjort en god förebild eller stöd. T ex en lärare, en granne eller en scoutledare osv.
Klistrar in det som Wikipedia skriver om maskrosbarn:
"Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalten. Asfaltsblomma är en synonym till maskrosbarn.
Maskrosbarn kan som vuxen utveckla en fungerande social tillvaro trots en extremt svår uppväxt i en dysfunktionell familj av multiproblem-karaktär. Den klassiska bilden av föräldraskapet är en ensamstående psykiskt sjuk förälder med någon form av missbruk. Det skadliga bruket av droger kan omfatta alkohol, narkotika, värktabletter och även så kallad sniffning. Inom familjen begås ofta övergrepp (Våld i nära relationer) och barn utsätts för svår psykisk och ibland även fysisk misshandel. Att benämna de barn som klarar sig som osårbara är missvisande. Även om de överlever misären och även i många fall tar hand om och sköter om sina föräldrar blir de också känslomässigt skadade. Familjens hemlighet innebär en social tortyr och där pågår något som omgivningen har liten eller ingen kännedom om. Barnet är ofta ensamt och utsatt för den vuxnes oförmåga att klara sig själv och sin roll som förälder. När en förälder i praktiken så grovt sviker sitt barn för det med sig svåra upplevelser som man sedan bär med sig. Flickan "Louise" i Vetlanda som trots flera rapporter till sociala myndigheter inte fick hjälp, är ett i Sverige känt fall genom reportage av TV-journalisten Janne Josefsson i "Uppdrag Granskning".
Ett maskrosbarn har ofta någon eller något i sin omgivning som ger denne mening. Det kan vara en busschafför, tanten i trappuppgången, läraren, ett träd etc.
De barn som klarar sig trots alla svårigheter har i engelskspråkig facklitteratur benämnts "superkids", "stress-resilient" eller "invulnerables". På svenska har de i litteraturen förutom maskrosbarn, även kallats "osårbara barn" eller "stressmotståndskraftiga barn"."
Men maskrosbarn eller "stressmotståndskraftiga barn", identifieras de som "starka" människor i vuxen ålder?
Jag har klarat mig igenom en jobbig uppväxt med alkoholmissbrukande förälder och jag har ett välfungerande liv idag, men jag är samtidigt en känslomänniska som styrs av mina känslor. Och känslor vet ni ju hur de är, ibland är de på topp eller stabila och ibland är de oroliga och ställer till det. 
Per definition tror jag många av dem kan betraktas som starka - även om maskrosbarn på många vis också kan vara mycket sårbara. Motgångar man tar sig igenom tenderar ju att stärka den egna förmågan och tilltron till sin egen överlevnad och det är nog det som är drivkraften, samtidigt som de på många vis kan underminera självkänsla, tillit och annat.
Tror det är olika från individ till individ. Stressmotståndskraftiga barn tycker jag är en felvisande term, då dessa barn mycket väl kan vara oerhört känsliga för stress. Tror det handlar om en direktöversättning från engelskan där stress även står för 'press'.
Jag tänker t ex på flyktingbarn som kommer hit och varken äter eller pratar pga posttraumatisk stress. Kommer de på fötter senare i livet, kan de också sortera in under 'maskrosbarn'. Men under tiden pressen pågår är de knappast mer stresståliga än andra barn. Skillnaden kanske ligger i att maskrosbarnen härdar ut snarare än att t ex ta livet av sig eller fly in i drogberoende osv.
Som Gulletroll också skriver: Att det kan ha funnits tillfällen i livet då det ändå skapats något slags trygg bas inom maskrosbarnet som denna sedan kan hålla fast vid som ett slags livboj vid motgångar.
Aahh, det är lite det jag var ute efter men inte kunde sätta ord på själv. Maskrosbarn kanske är starka för att de har klarat sig igenom en uppväxt där oddsen stod emot dem men det betyder inte att de är starka i alla situationer utan kan samtidigt vara sårbara.
PS: Jag håller med dig Gulletroll om känslor som vågor på vattnet, det är en väldigt fin bild som jag försöker tänka på då och då. *kram*
Man kan väl säga att Maskrosbarn försöker klättra uppåt istället för att störta neråt, sen är dom väl som människor i allmänhet bara det att dom kämpar för att få en bättre tillvaro och simmar emot strömmen istället för att flyta med dit det bär.
Dom har alltid ett hopp och en önskan om att allt ska bli bättre och vägrar att släppa och ge upp den tanken, för dom vet att en bättre värld finns (tror jag i alla fall haha )
Hittade papper som jag själv skrivit när jag var yngre om hela situationen med min familj, hur jag såg på det hela, och min stora känsla av maktlöshet och känslor som svallade både här och där men jag ser här nu när jag läser det att jag tänkte då bannimej inte acceptera mitt liv som det var på den tiden.
Om jag får bestämma så ser jag mig som ett ''Maskrosbarn'' Jag växte upp med min tablettmissbrukande Mamma och mina två bröder, det blev oftast att vi fick ta hand om våran mamma och oss själva när det var hennes uppgift att uppfostra oss, jag kommer inte ihåg så särskilt mycket vilket jag är glad över, men de sakerna jag kommer ihåg är ej roliga, hot om att mamma skulle ta livet av sig om vi ej maserade henne, kom hem i rätt tid osv, Många gånger så sov jag över hos min mormor och morfar eler morbror och moster och när jag var där så kände jag mig trygg speciellt med min mormor jag tror ej riktigt att de visste vad som hände hemma och jag har alltid varit väldigt tystlåten av mig, nu 4 år sedan jag flyttade till min pappa har jag lärt mig så mycket mer (min pappa var också missbrukare spelmissbrukare, efter jag flyttade ifrån min mamma och medans jag bodde hos henne, för ett par månader så kom jag på min pappa att han hade spelat igen och jag blev väldigt besviken eftersom jag vet att han vet om hur tufft jag har haft det, men vi klarade oss igenom det och jag älskar min pappa för allt han har gjort för mig <3 nu slutar jag 9 år i grundskolan och ger mig ut i det lite större livet på linjen samhällskunskap med bra betyg, som jag kämpat för. Och @Sashimi som svar på din fråga så mår många barn fortfarande jättedåligt och det är tillochmed vuxna som mår dålit över sin uppväxt, om ni vill prata mer med mig så finns jag på elias-96@hotmail.com
Att säga att maskrosbarn är starka människor är väl att dra det för långt tycker jag. Man har överlevt och överkommit en jävlig uppväxt. Och klarar sig bra i livet. Det betyder inte att man per automatik är framgångsrik i yrkeslivet utan att man trots sina odds lever och har det som de flesta har det. Att man inte har gått ner sig i missbruk av div slag. Att man är en medelsvensson egentligen.
Jag är också ett maskrosbarn och jag lever med mitt bagage ibland är det lätt och ibland är det jättetungt. Men jag lever och jag är sk socialt välanpassad och har ett bra liv trots allt.
Jag tycker inte att man ska tycka, tänka eller förutspå så mycket inom området om man själv inte är ett maskrosbarn faktiskt. Det är lätt rätt att framstå som aningen korkad i sina uttalanden när man inte själv levt i den världen.
Jag har växt upp med en pappa som misshandlat min mamma och även folk i min omgivning och sedan efter ett tag bara stack och sedan dess Har jag fått vara en resväska för honom även fast jag fått träffa honom ibland så har han inte velat ha en riktig relation med mig men jag har ändå kämpat mig ensam som 6 åring genom hela Sverige för att få träffa honom även om det bara var för 2 dagar min mamma tyckte det va bra att försöka få ngn relation med honom eftersom att nu 10 år senare inte kunna prata om någonting eller ens ha det "mysigt" med varandra. Och när jag åkte dit för stöld för snart ett år sedan så fanns det inget stöd alls även om jag visste att jag gjort fel och allt så va jag bara en skamfläck för familjen enligt honom och på soc möten så va det bara en kall yta han utgav och när dom fråga hur jag har det så svara han bara att han inte vet för vi inte träffats och det va hans eget fel. Och man kanske tror att under denna tiden så har det varit bra hos mamma iaf? Men nej... Utan där har hon varit i djupa depritioner och alltid hittar fel kille som aldrig gillat mig och ofta varit missbrukare som fick henne att må sämre och så fick jag småbröder när jag va 6 och 9 år som jag mestadels har fått uppfostra för att mamma inte orkar gå upp ur sängen eller inte vågar visa sig för hon varit blåslagen... Detta är LITE av min historia, jag vet inte riktigt vart folk drar gränsen som maskros barn och om man är stolt eller inte men jag känner mig som ett maskros barn för har ändå hittar passion i fotboll och lyckats där även med kärlek och alltid jobbar för att få något och även samma i skolan har jag okej betyg osv och är driven så jag ser mig som ett stolt maskrosbarn som har stora ambitioner och kommer lyckas!
( va en barndom vän) Hon hade det jätte tufft hemma. När hon va 7 år sa en tant till henne att hon kommer aldrig bli någonting och va helt värdelös. Där någonstans bestämde hon sig att tanten inte skulle få rätt. Idag är hon chef har ett jätte bra liv. Fin bil. Hon är värd allt det där. Jag vet hur jobbig uppväxt hon har haft. Föräldrarna va och är fortfarande alkoholister. Men hon är en maskros barn för mig.