Vad är det för fel på mig (kan inte bli kär)?
För att dra en lång historia (halv)kort: mellan säg 16-26 år tyckte jag att livet lekte. Jag hade pojkvänner, kortare och längre relationer, var kär och förälskad var och varannan sekund känns det som. Det var inte svårt att träffa nya människor att bli förälskad i heller.
Sist jag var kär (vi snackar klassiska symptom, kan inte äta/sova, man kan inte vara ifrån varandra, huden brinner etc etc, ni fattar). Det tog slut, ledsamt såklart. Sedan dess kan jag inte bli kär. Jag träffade min ex-man, gifte mig, skaffade barn, skilde mig. Har dejtat både före och efter min ex-man men ingen har känts sådär oumbärlig.
Just nu dejtar jag en underbar man, på alla plan. Han är smart, rolig, bra i sängen, får mig att skratta - men även om jag tycker att det är kul att träffa honom, så känns det helt fine när vi inte ses (pga av barn ses vi varannan helg). Det är inte så att jag direkt dryper av åtrå när vi ses heller.
Mitt problem är: hur ska jag förhålla mig till detta? Är det så att förälskelse tillhör den hormonella tonårstiden och jag får inse att den tiden är förbi och vill jag ha ett långt stablit förhållande att bilda familj med, så får jag gå efter andra parametrar.
Tänk om jag bildar ny familj på samma sätt som med min ex-man och så blir det likadant igen? Eller blir stormförälskad när jag är typ 45 och måste skilja mig?
Jag är rädd för att vänta på den där stora kärleken (är den en myt???) och sen går livet och den kommer aldrig och då har jag missat att få fler barn och en trevlig tillvaro med en trevlig man. Ska jag nöja mig med trevligt? Jag har ju hellre det än ensamhet.
Jag är 34 år det är alltså snart 10 år sen jag kände något stort för någon.
