Fillilliam skrev 2009-10-22 11:50:51 följande:
...
Vågar man alltså rent av erkänna här att man ibland lackar ur och tappar tålamodet med älsklingen? Att alla dagar inte är en dans på rosor? Att man ibland tar sitt barn i armen för att få det att lyssna? Att man inte ammade mer än två månader och t o m gav ersättning redan från början? Men att man TROTS detta anser sig vara good-enough och faktiskt älskar sina barn över allt annat på hela jorden !
Klart att man vågar! Tror det var precis det som var idén med tråden.
Alla dagar är inte rosaskimrande. Alla barn är just barn, och som i alla relationer så måste man få ha sämre dagar. Ibland är det sömnbrist som gör att tålamodet tryter, ibland är det så allvarliga saker det handlar om att man faktiskt måste ta till en allvarligare ton än gullegull...
Att du ammade i 2 månader och sedan gav ersättning, Good for you! Du var en så god mor att du insåg att barnet behövde mer mat än du kunde ge via bysten. Du lät inte ditt barn svälta bara för att du inte själv kunde försörja med mjölk.
Jag har haft dåligt samvete för tusen olika saker jag gjort. Och tyckt att jag varit en dålig mamma. Men när jag tänker efter, så grundar sig mina handlingar alltid på det bästa för barnet, inte att blanda ihop med barnets vilja.
Om barnet står och skriker medan jag byter blöja på barn nr 2. Jag ser att det inte är en akut olycka som skett. Ja då får faktiskt barnet vänta till jag är klar med blöjbytet innan jag tar upp och tröstar det. Likaså om jag (hua gör mammor sådant) skulle vara på toa själv. Jag gör faktiskt klart mina behov, OCH tvättar händerna innan jag går ut och tröstar min bäbis eller mitt barn. Vissa säger det är ohyggligt att jag låter barnet skrika, jag menar på att det vore ohälsosamt att vänta med toabesöket tills maken är hemma och ohygieniskt att inte ta tiden att tvätta händerna...
Jag får påhopp för att mina barn använder tumme respektive napp. Argumenten är oftast de samma till varför det ena är bättre än det andra. Och jag får höra dem till leda tills påhoppare ser det andra barnet. Då blir de tysta, för jag har ju uppenbarligen tyckt mer om _det_ barnet när jag lyckats ge den "rätt" tröstesak. Sekunder senare får jag höra att inget är bra, för det enda "rätta" är egentligen mammas bröst och famn. Och faktum kvarstår, jag har erbjudit dem möjligheten att suga på resp grej, det är mitt fel och jag är dum som låter dem fortsätta.
Min tanke är dels att jag och pappa inte alltid finns till hands ( jistanes jag är ju dålig bara där, inte finnas till hands jämt) och att då kan det vara bra med ett tryggt substitut, dels att so what om de suger på något vid tröst och insomning... Det är få tonåringar som springer runt med nappen på gymnasiet. Faktiskt få skolbarn över huvudet taget.
men sådan är jag... ;)
Jag lämar er ifred! Ni andra är förövrigt inga dåliga mammor!
!
(gör jag ju själv aldrig, så...)